Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Den rätta klangen

”Den rätta klangen manipuleras av örat.” Så uttryckte sig, fast på tyska, dirigenten Herbert von Karajan en gång i en TV-intervju.Han eftersträvade den perfekta klangen som han också menade sig nå efter ett intensivt detaljarbete med sig själv och med orkestern. Men till vilken nytta kan man undra med tanke på alla andra hinder som dyker upp när klangen lämnat orkestern och innan öronen tar vid med tinnitus här och var. Luften finns och väggarna, taket, möblerna i salongen och i förkommande fall inspelningsapparaturer. Kanske till och med en annan dirigent hanterande Mahlers femma, medan von Karajan själv sitter i salongen och med sina öron gör orättvisa åt klangen. Vid detta tillfälle, och enligt von Karajan, kanske inte ens perfekt från början. Dessutom, vad menade Mahler som ju en gång skrev instruktionerna till sin femte symfoni? Den spelas som bekant fortfarande och nu som då låter olika på olika håll? Så när är det bra? Kan det bli perfekt? Ska det vara det? En återkommande fråga i musikdiskussioner.

Hur kan man se på poesi i ett liknande sammanhang? När finns ”den rätta klangen” där? Hos poeten som noterar skrivtecknen för att utveckla sin idé eller upplevelse och som överförs till läsaren i form av en dikt? Eller hos uppläsaren av dikten, vars ljudbild som på samma sätt som i en konsertlokal ska ta sig fram genom luften, mellan väggarna, studsa mot taket, kränga fram bland möbler och åhörare – en del med tinnitus – och i förkommande fall genom hörapparater eller annan apparatur? Poetens tanke till exempel att låta de mörka a-na i dikten, kompletterade med många r ge ett dystert intryck, vad blir det av den? Hur säger vi a här i landet? För att inte tala om r. Blir dikten annorlunda i Skåne än i Dalarna? Ska dikt skrivas med förbehåll: Uppläses av en skåning eller en dalmas? Tillsammans med läsarens/lyssnarens tidigare erfarenheter av liv och dikt betyder förstås orden och spänningen mellan dessa mest för upplevelsen. De bildar huvudfåran in mot lyssnarens upplevelse.

Man tappar alltså mer eller mindre kontrollen över sitt verk så fort det producerats. Om kompositören, ord- eller tonmästaren, lever kan vederbörande tillfrågas, innan en konsert eller uppläsning genomförs för att framförandet ska komma så nära idealet som möjligt. Om så inte är fallet får man förlita sig på bl. a. tradition, närstudier och egen uppfattning. Sådant sker inom den klassiska musikens område men inom poesin knappast alls. Vid kontakt med Sveriges Radios redaktion för Dagens Dikt får jag veta att direktkontakt med poeter aldrig sker. Det vore ogörligt med tanke på alla berörda, utländska poeter, olika rättighetsinnehavare o.s.v. Den som inte vill bli uppläst får säga ifrån. Man följer ett avtal med Författarförbundet om rätten att använda publicerade texter i uppläsningssyfte. Men det vore intressant att få veta hur poeterna själva upplever uppläsningarna. Finns den rätta klangen där?

Och det är kanske så det är menat. Ord- och tonverk produceras för ”marknaden” för att där på bästa sätt leva sina liv. Framstående tolkare blir vägledande tills en radikal nytolkare sätter sin prägel på t.ex. Mahlers femma och blir stilbildande en tid framöver. Och sen kommer en ny. Den principen gäller ju överallt, inom forskning, målarkonst, tidningsutgivning, arkitektur, poesi o.s.v. Många ser det som utveckling och framåtskridande. Ohistoriskt och sorgligt tycker andra.

Och här står jag med mina senaste dikter i handen, läser högt och gläds åt den fina kontakt jag har med den lilla publiken, då en ung man avbryter och säger rakt ut: ”Så där läste du inte på biblioteket i förra veckan. Det lät lättsammare då och det var mycket bättre tycker jag. Hur vill du ha det? Vilket är rätt? Det borde du ju veta.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 + fyra =