Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Gammalt och nytt

Funderade häromdagen på vad Hjalmar Gullberg skulle ha tyckt om dagens poesi. Inte så mycket kan man gissa. Han tog sent i sitt liv avstånd från ”de nya tecknen ranka och spiral” som klängde runt honom. Förmodligen menade han femtitalisternas poesi, som presenterades bl.a. i tidskriften 50-tal, en tidskrift för ”de unga och krya” enligt introduktören. Där skrev t.ex. Kjell Espmark, Tomas Tranströmer och Bo Setterlind. Själv skrev Gullberg en utomordentligt formsäker och innehållsrik poesi om den mogna människan och hennes mångbottnade inre och hennes anknytning till den klassiska kulturen, en poesi som fortfarande lever. Harry Martinson och De 5 Unga hade dessförinnan gjort uppror men i motsatt riktning. De ville något nytt, ville skildra den moderna tiden, kraftledningarnas och det hårda arbetslivets och kollektivets sång och det oftast på fri vers. Efter De 5 unga och tio år senare kom fyrtiotalisterna, Erik Lindegren, Karl Wennberg, Werner Aspenström och andra med ett världskrig nära inpå sig och i deras poesi fanns förklarligt nog mycket ångest, till och med formen var ibland ångestylld, t.ex. i Lindegrens ”söndersprängda sonetter” i Mannen utan väg. 40-tal var deras tidskrift och där kunde bland andra Stig Dagerman, Erik Lindegren, Werner Aspenström och Karl Vennberg publicera sig och diskutera sin poesi och det poetiska läget.

Så där skiftar det genom 1900-talets senare hälft men antalet poesitidskrifter avtar med åren.

Just under decennierna runt 1950 uppmärksammades poesin intensivt. Unga poeter stormade fram i grupper och gjorde den populär. Men intresset avtog mot slutet av sekelskiftet. Det innebar inte att man upphörde att skriva och ge ut diktsamlingar, men omfattningen minskade. Och idag, enligt Bibliotekstjänst i Lund, är intresset för att låna poesi på biblioteken så lågt, att man inte finner det lönt att recenserar en nyutkommen diktsamling av en okänd poet, eftersom troligen ingen kommer att låna den.

Men poesin lever. Nu på internet. Men också på papper, bl.a. i tidskriften 10-tal som ingår i decennieserien 80-tal, 90-tal, 00-tal. Nya sajter uppmärksammar poesin. Poeter.se är en. Populär Poesi en annan. Poesin lever intensivt på olika bloggar, samlar besökare på poesifestivaler. Tusentals människor skriver poesi, och vad man skriver om är ofta en generationsfråga. Den 50-årige poeten har sin ungdom bakom sig och 20-åringen lever mitt i sin. 50-åringen har kanske överblicken men är också på väg att ruttna inifrån, enligt Lyra Ekström Lindbäcks råsop (10-tal nr 11). 20-åringen lever ofta i det kaotiska, upplever kanske samma sak som Sivar Arnér beskriver i tidskriften 40-tal: ”Före dikt finns besvikelse. Vore inte diktaren besviken skulle han inte kunna få tillvaron på den distans, där den behöver vara för att avteckna sig och kunna avtecknas.” Det är kanske denna distans litet äldre poeter känner sig ha uppnått och som de unga medvetet eller omedvetet strävar efter, eller inte alls vill uppnå, eftersom de då tycker sig förlora i liv och intensitet. Samarbete, generationskamp och utveckling.

I ett brev från Lennart Moberg i Hjalmar Gullbergssällskapet får jag veta att Hjalmar Gullberg hade många vänner bland 30- och 40-talistern men var en smula tveksam till hur han skulle förhålla sig till deras poesi, som han trots allt uppskattade. Och där befinner sig många av oss. Konstmuséerna är inspirationskälla för blivande målare, skönlitteraturen för blivande poeter – liksom för etablerade sådana. Genom litteraturen går en ständig underström av gedigen, balanserad poesi och ovanpå denna dansar lika ständigt nya friska vågor som bryter mot det underliggande mönstret. Snart nog blir de en del av underströmmen och nya vågor dansar vidare. Men dessförinnan – jäklar vilken förändring!

Bruno K. Öijer, 70- och 80-talens poet i Sverige, skrev upprört 1973

de som i sverige insett
att poesi är någonting
som inte hör ihop med
V5-rader, handklovar eller lektörer
kan räknas på den VÄNSTRA handens fingrar.

resten hyllar förtrycket.

Under årens lopp har han i en omfattande produktion allt mera fördjupat sig i mänskliga relationer och skriver 2008 storslaget om kärlek, om integritet, allt mera mättat av livserfarenhet.

ni har missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlade om förlorad kärlek

(Ur Svart som silver)

Gullberg skulle nog ha gillat detta. Nya uppfriskande vågor dansar på ytan där Öijer tidigare själv befann sig, nu är han själv en del av den mäktiga, gedigna poetiska ström som han tidigare flöt fram på och studsade emot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + fem =