Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Landningsbanor

Start

Det ringer på dörren.
”Ikarosmyten!!”
”Får jag komma in?”
”Javisst. Jag anade att du var i närheten”
”Ja, jag har varit på en del konferenser och lyrikaftnar i Västsverige. Och nu vill jag tala med dig.”
”Vad då för konferenser?”
”Om teknik förstås. Flygsäkerhet bland annat. Men också om föräldraansvar, poesi som jag sa och religion. På vissa håll ser man min Ikaros som ett slags Jesus-gestalt.”
”Och?”
”Vad då och?”
”Ja, vad gav det dig?”
”Mest förvirring måste jag säga. Men jag inser att jag fortfarande är betydelsefull för en del. Här t.ex.

Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång…
och så vidare

Det är storslaget, vackert men det får för stora proportioner. Själv ser jag Ikaros som en grabb som bara tog chansen att göra något på egen hand när nu pappan hade gjort vingar åt honom. Och det är väl vad alla föräldrar borde göra, ge barnen något att flyga med på egen hand? Men vad gör man åt en myt?


I luften

Varför ska Ikaros dö till exempel? Vad kan man göra för dem som drar iväg litet förhastat och måste ta mark rätt som det är. Jag har funderat över det, försöka ändra på myten alltså, ändra på mig själv, utvecklas. Men då behöver jag hjälp av poeterna. Jag var tidigt ute som du vet så jag har en del erfarenhet. Jag tänker ibland på Ebba Lindkvist. Hon kommer närmare en vardaglig sanning om Ikaros, inte så romantiserad.

Ingen såg när han föll.
Ingen vet vad han kände.
Ingen vet om hans jubel att våga
var undergången värd.
Detta att tillhöra livet,
detta att mista livet,
det skall ingen veta.

För att inte tala om Werner Aspenström:

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten…

Och i en annan dikt lyfter han händelsen till en modern vardaglighet, skriver att Ikaros
lämnade den sjabbiga förortslägenheten
flyger dit han måste.

Det är alltså ditåt jag vill nå: mer poesi som förnyar myten, lyfter den till vardagen. Hur många ungdomar av idag går inte obetänksamt till väders? Det är ju i och för sig rätt så naturligt. Men de måste få falla mjukare än vad Ikaros gjorde. Överlevnadsviljan är kanske det roder som kan hjälpa dem till en säkrare landning. Den måste stärkas menar jag. En del är illa ute alltså. Och störtar! Jag tänker också på dem som lämnas kvar.

He said Wait for me on the beach.
He said Just don´t cry
I have been waiting all day, or perhaps longer
I would have liked to try those wings myself.
It would have been better than this.

Det hela handlar förstås om egocentricitet och ungdomlig äventyrslusta, det som krävs för att få sväva där uppe. Jag är naturligtvis själv inte opåverkad av detta.”

”Men du är ju ett par tusen år gammal. Du finns ju i Lindegrendikten, hos Baudelaire och Chaucer, i den stora utställningen i Malmö, kommer du ihåg den? och litet varstans ute i Europa, i både konst och litteratur. Hos Breugel, hos Pernevi t.ex. och i Ovidius Metamorfoser. Till och med jag har nyligen fyllt på i myten, jag närmar mig dig i all anspråkslöshet vill jag absolut säga i försöket att avdramatisera hans störtning:

Ikaros över Bohuslän.
Trut och hummer tog hans kropp
Men de trasiga vingarna
undersöks fortfarande av havet,
vindarna, ljuset.

Ihärdigt vaggar vinden
ett vinrött Skagerrak
över misslyckandets hemlighet.

Men orkar du komma igen? Har du inte gjort ditt vid det här laget?

”Nej. Det är lugnt. Jag känner mig uppiggad faktiskt, efter alla besök jag nu gjort. Din dikt är kanske ett steg i rätt riktning, men Ikaros går ju likafullt under.


Landning

Men nu till saken. Jag har funderat hit och dit och har börjat tänka mig verbala landningsbanor. Kunde inte det vara en uppgift för poeter av idag, att skapa verbala platser där fritt flygande ungdomar kan landa litet mjukt – och överleva. Med poesins kraft skulle ni kunna åstadkomma saker. Skriv det, om du får tillfälle! Det var därför jag ville träffa dig. Du når ju en del poeter i den där tidskriften. Kanske kunde Ikaros förvandlas till en mås och hamna i en miljö som i en strof jag också hörde härom kvällen.

En gumma matar måsar på en tavla,
utplånad själv i en orkan av vitt –
vingar som stupar för att vingar avla.
Du ser ett dån, sänt från ett hav som skummar vitt.

En Ikaros i en fågelstorm alltså, en fågel som kommit ur kurs men trots allt hamnar i ljus och tröst. Vad är det som bränner ungdomen idag? Hur ska den kunna klara sig och inte förgås? Förstår du vad jag menar?”

 

Litteratur

Erik Lindegren: ur Vinteroffer. 1954
Ebba Lindkvist: ur Sången om Fedra 1952
WernerAspensröm: ur Dikter under träden. 1956 och Inre 1969
Muriel Rukeyser: ur Waiting for Icaros. 1973
Göran Strömqvist: ur Ordhål. 2012
Hjalmar Gullberg: ur Terziner i okonstens tid. 1958.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 + arton =