Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Signaler

Universum är fullt av signaler som studsar, förstärks och dör ut. Ofta sker det snabbt, i rymden, i samhället, i mikrovärlden. Hur ska man förstå dem?

Man försöker smeka flickans kind men hon viker undan. Reinfeldt föreslår ännu ett jobbskatteavdrag. Damberg replikerar omedelbart att pengarna i stället ska gå till vård, skola, omsorg. Sinusknutan signalerar till hjärtmusklerna som reagerar supersnabbt, pumpar blodet vidare. Poeten knackar på en okänd dörr. ”Kom in!” ”Får jag läsa en dikt för er?” ”Visst får du det. Stig på! Stig på!”

Andra gånger tar det längre tid. Till exempel när en roman ges ut. Långsamt blir den läst och kommenterad.
Stimulus och respons. Frågor och svar. Förslag och motförslag. Signaler och reaktioner. Samhället och naturen står och faller med signalerna. Utan dem inget språk, ingen kontakt, ingen information, ingen opposition, ingen utveckling, ingen trafik, ingen kultur, ingen samvaro, ingen historia. Väven av signaler är oöverblickbar och utgör en av samhällets centrala ingredienser.

Medvetet eller omedvetet signalerar vi med oss själva och våra handlingar. Responsen blir kanske ett samtal, en utvecklad vänskap, ett ogillande, ett besök i bokhandeln eller på ett galleri.

Eller en dikt:

Det kom varifrån?
Stack till i örat och ena armhålan
sen var det klippt.
rusade runt i blodet och lymfan
kittlade mina fotsulor och
trängde på i urinblåsan
aktiverade ischiasen i mitt vänstra ben
fyllde magen som när kroppen förbereder en dikt.

Det måste ha varit du som svarade ja.

Eller en katastrof:

Förmaksflimret uppstod vid ditt nej.
Blodet rann visserligen ner i kamrarna
men en rest kvarstod.
Det var du
koagulerad och livsfarlig.

Nu äter jag Waran. Kärleksrisken
är minimerad
och jag är gediget slätstruken igen.

Kan en signal bli fel? Novellsamlingen om ensamhet blir kanske missförstådd därför att gestaltningen inte anpassar sig till innehållet men signalen i sig kan inte vara fel. Den följer det spår som bl.a. logik, kemi och fysik ritar upp och studsar vidare. Då får man anpassa sig. James Bond är bra på det.

Men det kan också bli fel på sändaren. Om sinusknutan börjar krångla är det fara å färde. Om jag själv inte är i bästa form utan ger en sur och dålig signal till min chef, så blir det kanske ingen löneförhöjning.

Förvirring kan t.o.m. utbryta.

Kuvertet till ditt brev?
Hade jag skrivit fel adress?
Ack kära du!
Det var ju ett e-mail du fick.
Ändå säger du att bläcket knappt hade torkat
när du fick det..
Vad är det med dig?
Nu får du i alla fall ett nytt brev
Hör av dig om du inte får det.

Vad sker med signalerna innan de släpps?

Beskeden om nobelprisen knådas och kavlas ut många gånger innan Peter Englund avfyrar sin signal. Liknande sker med regeringens remisser inför ett nytt lagförslag. Men beslutet om en kyss berör inte så många. Det brukar gå snabbt.

Kan man reparera en signal?

Om den kommer på studs är det svårt. ”Aj, aj!, Det menade jag inte.” Och så skickar man i stället en ny signal. Sker det under uppläsning av en dikt får den förfarne poeten försöka sudda ut det sagda genom att på stående fot producera en ny dikt, kanske under ett Poetry Slam. Ibland kan man dessvärre behöva göra en pudel. Ju högre upp på samhällsstegen man står, desto mera observeras en sådan reparation. Några pudeldikter känner jag inte till men de finns kanske.

Och om signalen inte går fram?

På en av Chalmers hemsidor, den om ”Medicinska signaler och system”, läser jag:
Funktionellt döva kan få normal hörsel med ett nytt implantat som ersätter mellanörat. Den nya hörapparaten innebär att patienten får ett knappt sex centimeter långt implantat inopererat precis bakom örat, direkt mot skallbenet. Tekniken utnyttjar skallbenet för att leda ljudvibrationer till innerörat.

Kan detta ha sin tillämpning också i kärlekslivet:

Döv för vad jag säger?
Det finns implantat.
Forskargruppen ”Kärlekens signaler och system” opererar numera in en ledning precis bakom örat direkt mot skallbenet
varefter signalerna når hjärta och hjärna.
Du sövs förstås ner
medan jag sitter beredd att säga några ord när du vaknar.
Det hela sker polikliniskt så du får gå hem efteråt.

En del signaler är långväga, andra motsatsen. Vissa når oss inte ens under vår livstid hur vi än söker. Andra är så korta att vi inte uppfattar dem ens med våra mest förfinade instrument.

Människan är en iakttagare, en uppsnappare av signaler. Signalspaning förekommer som bekant inte bara inom forskningen utan också på politisk nivå. Vi är alla registrerade på ett eller annat sätt i enlighet med det samhälle vi lever i, vilket ger anledning till oro.

För varje ny signal vi snappar upp från rymden hurrar vi men i den andra riktningen finns inget intresse. Vad bryr sig kosmos om oss? Också vårt innersta är omedvetet om oss som varelser, det lever sitt liv överallt i oss medan vi försöker lära oss så mycket som möjligt av dess signaler. Det är som bekant inte alltid så att ”den som söker han finner”. Vi bygger teleskop och sänder upp satelliter för att fånga signaler från The Big Bang, konstruerar cyclotronmikroskop och acceleratorer för att få kontakt med de minsta delarna i vår tillvaro. Och när vi hittar något, kanske bland gener och proteiner, så är det ibland på studs, ibland inte. Omfattande förberedelser kan förhindra det spontana i upptäckten, andra gånger gäller det att reagera som åskådare i en tennismatch. Man får stå vid sidan av, ibland t.o.m. vid sidan av sig själv, och passa på med instrumenten när något rusar förbi eller kolliderar.

Men poeter är poeter.

Pär Lagerkvist förvandlar signalernas existens till poesi i ”Nu löser solen sitt långa hår”:

Men hennes tanke är borta från allt
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + 9 =