Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Ingångar i poesin

KG Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad. Foto: Bengt Oberger. CC
KG Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad. Foto: Bengt Oberger. CC

Det var 1934. Jag var sju år gammal och på väg till ljusbehandlingen. Jag hade fått något slags exem på ryggen och skulle bestrålas med ultraviolett ljus klockan tio minuter i tio varje måndagsförmiddag under några veckors tid. En obehaglig behandling. Det luktade illa i lokalen och behandlingen krävde att jag tog på mig ett par kantvassa svarta glasögon medan bestrålningen pågick. Dessutom måste jag ligga alldeles stilla under lampan bortåt en halvtimme utan kontakt med omgivningen. Jag gruvade mig hela veckan för den där stunden. Min äldsta syster, Anna-Britta, ledsagade mig dit, väntade tills jag blev färdig och följde mig därefter till skolan.
En måndag kom vi gående som vanligt utanför tingshuset i Borlänge, en brun och dyster byggnad. Längre bort skymtade Ateljén, det gråa trähus som var vårt mål och som i ena änden innehöll en kemisk tvättinrättning som luktade bensin och i den andra ”Sol hela året om. En lisa för kropp och själ”. Jag höll min syster ängsligt i handen, då plötsligt allt vändes upp och ner. Jag vräktes över ända och blev liggande på rygg med en cykel över mig och ett ben i marken på vardera sidan om mig. Att jag inte gallskrek förvånar mig fortfarande.

”Men HERREGUD, Sören, vad gör du!! ÄR DU INTE KLOK!”

”Anna-Britta! Jag har inte kunnat sova sen igår. Jag måste få träffa dig igen.”

”Men flytta på dig, för allt i världen! Fattar du inte vad du har GJORT!!”

”Men han skriker ju inte. Svara mig är du snäll. Jag har köpt noterna till en visa av Evert Taube. Vi kan spela och sjunga den hemma hos mig när du vill.”

Jag hade den rätta vinkeln för att se Anna-Brittas hårda och ilskna ögon mildras något. Jag låg inte direkt obekvämt, så mig gjorde det inget. Vad som helst som kunde uppskjuta behandlingen var välkommet.

”Och vad handlar den om då?”

Tillmötesgående får man väl säga. Utan en blick på mig. Hon visste dessutom svaret, för vi hade köpt alla Taubes grammofonskivor.

”Carmencita, heter hon. Och så Fritjof Andersson förstås. Han vill ha henne men hennes pappa säger nej. Och hon verkar tveksam själv. Så här sjunger han: Jag vill gifta mig med dig, Carmencita. (Sören sjöng, slog ut med ena armen och cykeln rörde sig framåt, men min ena sida tog emot. Det gjorde fortfarande inte ont.) Och då säger hon att hon har en annan friare, en som är rik. Men Fritjof står på sig. (Sören sjöng vidare:) Men min kärlek gör dig rik. Skaffa mig ett jobb i er butik. Det är nästan som hemma hos dig,” fortsatte han. ”Din pappa har ju ett slak