Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Ingångar i poesin

KG Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad. Foto: Bengt Oberger. CC
KG Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad. Foto: Bengt Oberger. CC

Det var 1934. Jag var sju år gammal och på väg till ljusbehandlingen. Jag hade fått något slags exem på ryggen och skulle bestrålas med ultraviolett ljus klockan tio minuter i tio varje måndagsförmiddag under några veckors tid. En obehaglig behandling. Det luktade illa i lokalen och behandlingen krävde att jag tog på mig ett par kantvassa svarta glasögon medan bestrålningen pågick. Dessutom måste jag ligga alldeles stilla under lampan bortåt en halvtimme utan kontakt med omgivningen. Jag gruvade mig hela veckan för den där stunden. Min äldsta syster, Anna-Britta, ledsagade mig dit, väntade tills jag blev färdig och följde mig därefter till skolan.
En måndag kom vi gående som vanligt utanför tingshuset i Borlänge, en brun och dyster byggnad. Längre bort skymtade Ateljén, det gråa trähus som var vårt mål och som i ena änden innehöll en kemisk tvättinrättning som luktade bensin och i den andra ”Sol hela året om. En lisa för kropp och själ”. Jag höll min syster ängsligt i handen, då plötsligt allt vändes upp och ner. Jag vräktes över ända och blev liggande på rygg med en cykel över mig och ett ben i marken på vardera sidan om mig. Att jag inte gallskrek förvånar mig fortfarande.

”Men HERREGUD, Sören, vad gör du!! ÄR DU INTE KLOK!”

”Anna-Britta! Jag har inte kunnat sova sen igår. Jag måste få träffa dig igen.”

”Men flytta på dig, för allt i världen! Fattar du inte vad du har GJORT!!”

”Men han skriker ju inte. Svara mig är du snäll. Jag har köpt noterna till en visa av Evert Taube. Vi kan spela och sjunga den hemma hos mig när du vill.”

Jag hade den rätta vinkeln för att se Anna-Brittas hårda och ilskna ögon mildras något. Jag låg inte direkt obekvämt, så mig gjorde det inget. Vad som helst som kunde uppskjuta behandlingen var välkommet.

”Och vad handlar den om då?”

Tillmötesgående får man väl säga. Utan en blick på mig. Hon visste dessutom svaret, för vi hade köpt alla Taubes grammofonskivor.

”Carmencita, heter hon. Och så Fritjof Andersson förstås. Han vill ha henne men hennes pappa säger nej. Och hon verkar tveksam själv. Så här sjunger han: Jag vill gifta mig med dig, Carmencita. (Sören sjöng, slog ut med ena armen och cykeln rörde sig framåt, men min ena sida tog emot. Det gjorde fortfarande inte ont.) Och då säger hon att hon har en annan friare, en som är rik. Men Fritjof står på sig. (Sören sjöng vidare:) Men min kärlek gör dig rik. Skaffa mig ett jobb i er butik. Det är nästan som hemma hos dig,” fortsatte han. ”Din pappa har ju ett slakteri och det dräller av uppvaktningar omkring dig.”

Nu har Anna-Britta fullständigt glömt mig. Hon lägger handen på cykelstyret och blicken blir mild, nästan vattnig. Jag ser åt sidan och upptäcker, att Sörens fälgar är av samma slag som min storebrors och att han har nya Dunlop-däck. Och att han inte har smort kedjan. Det skulle aldrig min storebror ha slarvat med. Så fortsätter Sören att sjunga. ”Jag bjöd upp, min Carmencita sa Si gracia…” och nånting mera vad det nu var.

Det krasar i gruset framför cykeln. Jag lyfter huvudet så högt jag kan och ser dem, Fritjof och Carmencita, på vägen, svartklädda och svarthåriga, hon med en röd ros i munnen. Jag tror att Anna-Britta också ser dem, för hon tittar häpet åt samma håll som jag. De dansar och verkar lika arga på varandra som Anna-Britta nyss. Carmencita böjer sig bakåt som en vidja och klänger ibland med ena benet över Fritjofs kropp. Han klämmer henne till sig och gruset yr. Och Sören sjunger menande: ”Lyckan den bor ej i kalvar eller kor och den kan heller inte köpas för pengar.”

Då höjer sig Ann-Britta på tå, böjer sig framåt och hennes ansikte försvinner ur mitt blickfång. Vad gör hon?

Sen säger hon: ”Nej, nu får du ge dig iväg. Vi måste till behandlingen. Men HERREGUD, Sören! FLYTTA PÅ CYKELN! FLYTTA PÅ CYKELN!!”

Det går tre-fyra år.

Familjen sitter en lördagseftermiddag i vardagsrummet och dricker kaffe. Slakteriet är stängt för veckan och Anna-Britta spelar piano, Aftonklockor av Marzian och Taube, så klart. Fler visor har kommit ut sen sist och han är familjens favorit. Vi sjunger och trivs.

Då ringer dörrklockan.

”Göran. Gå och se efter vem det är!”

Jag öppnar. En nasare, orakad och sjaskigt gråklädd! Jag tänker stänga omedelbart men mannen vädjar, säger: ”Titta på den här, grabben!” Och ur ett tygstycke tar han fram en tunn bok som visar ett barn sittande på en trottoarkant och en man med dystert frånvänt ansikte på framsidan. ”Nils Ferlin”, säger han. ”Barfotabarn. Känner du till den? Du ser ut att gilla sånt.” Han talar till mig som till en vuxen, citerar plötsligt: ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp/du barfotabarn i livet./Nu sitter du åter på handlarens trapp/och gråter så övergivet./Vad var det för ord – var det långt eller kort/var det väl eller illa skrivet?/Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort/du barfotabarn i livet.” –

”Vad säger du om det? Fint va? Men jag har annat också. Säg till din mamma. Hon vill kanske ha ett av mina tyger.”

Häpnadsväckande! Den sjaskigt klädde mannen med Ferlins dikter i ena handen, ett silverskimrande, bubblande tygstycke i den andra, attityden till mig och den oväntade uppläsning slår ut mig totalt, nästan som den gången jag blev överkörd av cykeln. Jag hämtar snabbt egna pengar ur min garderob och köper min första diktsamling, håller den mot bröstet. Men skäms litet.

”Vem är det?” ropar mamma.

”Det är en som vill sälja tyg.”

”Jaha. Nej. Säg att jag inget vill ha.”

”Roligt att träffa dig, grabben!” säger mannen och viker ihop tyget, drar ner mössan i pannan och jag stänger dörren efter honom. Sedan gömmer jag Barfotabarn i min byrålåda. Tar fram och läser den på kvällen när jag lagt mig och kommer på varför jag skämdes litet tidigare. Handlarens trapp? Var det fars köttaffär? Satt det ett barfotabarn där?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem + nitton =