Meny Stäng

Krönika av Bo Bjelvehammar: Aning av vår

Bo Bjelvehammar. Foto: Pär Bjelvehammar.
Bo Bjelvehammar. Foto: Pär Bjelvehammar.

1.

Dan Anderson. Bild ur Svenskbygden 5 / 2008
Dan Anderson. Bild ur Svenskbygden 5 / 2008

Möjligen är det så att det som jag nu skriver om inte finns, just nu, allt är snarare en tro och en förhoppning om att allt detta snart ska komma, det är ingenting nytt, det upprepas varje år, repetitionerna är ju livet, de som skapar både innehåll, stabilitet och mening. Aning är kanske inte rätt ord, det ska snarare vara vårkänning, som dikten med samma namn i Dan Anderssons samling Kolvaktarens visor från 1915; dikten är som musik i nationalromantisk och naturalistisk anda, här några rader;

jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom

2.

Den vitgrå frosten tinar bort från grenar, takfall och bilrutor, solen arbetar sig gul och stark, talgoxarna tror att det redan är vår, snart kommer Mattiasdagen, den dagen när tuppen skulle dricka sig otörstig av takdroppet. Blåmesarna är vackrare, kvickare, rörligare och mera spirituella, jämfört med talgoxarna. Dessutom blåmesens hätta lyser som en flaga av en sommarhimmel. Just idag är hanens yrvakna uppsyn borta, han inte bara ringer, han serrar.

Nu signalerar nötväckan från ekens krona, som står i ultraviolett i solljuset. Gråspetten är vårglad, det märks på tutandet. Rudbeck d y kallade fågeln Picus cinerus, grå spett. Det är inte ovanligt i Närke att höra namnet grå hackspett, liksom det talande tilltalet trädrännare. Nötväckan tillåter inget intrång av någon annan i eken, om det kommer en annan fågel, visslar den hysteriskt och jagar bort den med otrolig energi och beslutsamhet.

3.

Med frost kommer en stelhet och en tystnad i naturen, den bryts av smältvatten, takdropp och senare av bredare vårflöden, samtidigt med mera solljus sträcker träd och buskar på sig, antar andra färger och befolkas av fåglar som drar fram och jagar varandra för kärlekens skull.

Isarna ändrar färg, råmar lätt och vi skärper uppmärksamheten mot himlen, vi vill se de första spanarfåglarna, som kommer för att muta in de bästa reviren.

Kråkparet sveper allt oftare förbi sitt bo, för att se till att det finns kvar, de gör det på ett arrogant och nonchalant sätt och efter en disträ flygtur sitter de bredvid varandra i den disiga luften.

Diset växer till dimma, det går nu bara att ana det vita svinstallet.

4.

En ny morgon med gråkall dimma, först framåt middag trasas den sönder och sopas bort av en svag vind. Små snöfläckar finns kvar på bruna fält och svarta åkrar. Vid fågelbordet är det små ispärlor och på lekstugans fönster frostrosor.

Märkligt nog hör jag den första lärksången tidigt, den tar emot det svaga gryningsljuset, framåt tolvtiden börjar de glesa snöfläckarna att suckande försvinna, koltrasten sitter i hasselsnåret och övar på tonskalan.

Så händer något märkligt, på radion, som står intill min dator, Thora Berglind(Thory Bernhards) sjunger Vildandens sång, som börjar så här;

Till nordliga landen vi kommo om våren.
Vid vassen av stranden lik fordom om åren
vi byggde vårt bo i sällhet och tro.

5.

Edith Södergran.
Edith Södergran.

Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar …
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, huru vi sågo Gud.

”Vårmysterium” av Edith Södergran

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + tio =