Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist: Ytterligheten berör

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

Dikt är verklighet på samma sätt som en tavla, ett musikstycke, ett stycke dans. Dansen har sin värld, dikten och musiken sina.  Samtidigt korresponderar de. Visst vill jag att min dikt upplöses i rörelse, i färg, i orddans som tillsammans kan uttrycka mer än vad orden på papperet förmår. Men för många, alltför många, når inte dikten längre än till trycksvärtan, lyfter inte från papperet. För dem finns ännu inga transportvägar för lyrik i hjärnan. Skönhetens synapser är stängda och öppnas först när en dikt tursamt nog slår en i huvudet och vill in. Att kunna tillgodogöra sig poesi kan kräva såväl överraskning som uthållighet. För några, lyckostarna, verkar alla hjärnvägar vara öppna redan från början.

Man byter oftast perspektiv när man kommer till ett annat land. Man ser nya saker eller gamla på nytt sätt, så också när man går på operan, konstmuseet eller läser en dikt. Man ställer om sig inför en annan värld. En del människor gör det som sagt bara så där. Åter andra bläddrar i boken med oförståelsens ögon. Eller avstår. Jag klarar mig bra ändå.

Marina Tsvetajeva, den ryska 1900-talspoeten, försöker i essäsamlingen Poeten och tiden reda ut oförståelsen och det att inte kunna se vid första blicken. Man känner inte igen det redan kända, menar hon. Gör man inte det, så är man oförberedd. ”Grundorsaken till avvisandet av en sak är oförberedelsen inför den.”

Instämmer gör forskaren, poeten, musiklyssnaren, läsaren.

Man kan inte försvara sin okunskap med att ”Jag kände inte till detta” och sedan inte åtgärda problemet, om man nu vill gå vidare. Då förlorar man i såväl insikt som trovärdighet. Självklart måste oförberedelsen accepteras men man ska då inte skylla på dikten, operan eller avhandlingen, när man inte förstår. Tsvetajevas krav är lika gammalt som det är sant och bjudande. Ingen kan veta allt. Det finns alltid och kommer alltid att finnas de som vet mera än andra och som därigenom når en djupare upplevelse av till exempel en dikt.

Ibland är man förberedd för det kända i så hög grad att man i första hand letar efter just detta, som när man längtar efter en gammal vän. Man tryggar sig i sina favoriter, kanske för att de ännu inte har släppt ifrån sig hela innehållet eller för att man inte vill störas. Men också för att nå förnyad kontakt med en upplevelse, en känsla. Som ett slags resa man gör gång på gång med hjälp av föremål och bilder man sparat. Var och en är naturligtvis fri att välja sina favoriter, eller att inte ha några. Älska måste ingen, men var och en som inte älskar måste veta vad han inte älskar och varför.

Men oftast vill vi vidare. Och satsa oss själva i den kampen. Läsa utan glasögon när vi väl fått på oss dem, justera våra tidigare uppfattningar, lyckas nå ytterligheten, vila ut i lyckan av att ha erövrat ny kunskap, att ha passerat ännu en gräns. Slapphet och kälkborgerlighet hos slarviga läsare är ett bekymmer för Marina Tsvetajeva.

Så här skriver en person vid namn Rakii på en blogg:

Jag har reflekterat över detta med poesin och hur mycket jag egentligen har gått miste om i litteraturen överlag genom att inte läst diktverk etc. Har sneglat lite på olika poeter som Keats, Öijer och Baudelaire men där tar det stopp. Vad finns det för bra ”nybörjarpoeter”, vad bör man tänka på då man börjar att läsa poesi?

En ”nybörjarpoet” skulle kunna vara Harry Martinson. Men förslaget har med min ålder att göra. I en gymnasieklass med tråkig svenskundervisning i slutet av 1940-talet (även om jag nu inte vill säga något ont om Viktor Rydberg och Esaias Tegnér) så stack en lärarkandidat fram huvudet och läste Martinsons Gudinnan av hyn, hon som går omkring på kyrkogården och ”speglar sig i blanka vårdar.” Häftigt alltså! Finns i Passad. Pröva den vill jag säga trots att vi skiftat sekel sedan dess. För en gymnasist på 40-talet var den dikten ett besök av ytterlighetens poesi i klassrummet. Men samtidigt fanns också Erik Lindegrens mannen utan väg för dem som läste poesi utanför skolan. Och där var ett skarpare läge:

att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm

Kan man rekommendera ungdomar i våra dagar någon speciell poesi? Många av dem hör till ytterlighetens intressenter som testar gränser som både kan locka och hindra.  Man fascineras eller stöts bort av innehåll, form och/eller språk. Men pröva Bruno K. Öijer vill jag säga. Han kan kännas både udda och självklar, revolterande i sin början, samlad och livserfaren längre fram.  Det beror på vem du är. Men mer än en speciell poet eller dikt vill man rekommendera/tillhandahålla ”det rätta tillfället”. Populär Poesis poesitävling på Holavedsgymnasiet i Tranås är ett bra exempel, men också uthålligheten, rätt medium. En poetry slam eller en rocktext kanske. Och varför inte samlas till poesiträff någon kväll och förbereda marken, plöja litet innan man sår (Tsvetajeva). Försöka, om man är ovan men likväl har lust, bekanta sig närmare med orden, försöka ta sig in i spänningsfälten dem emellan, in i radsluten, ungefär som en turist på resa. Dessa märkliga ord som med en liten intern eller extern förändring av en prick, en bokstav eller ett läge skiftar betydelse och spänning. Hittar dem gör man både i rocktexterna och (för föräldrarna?) i Evert Taubes visor.

Man kan låta datorn dela en fras, kasta om, klippa sönder, fixa till ett pussel och sedan jämföra med varandra och med originalet, upptäcka en plötslig insikt, skönhet, tokighet. Söka de mest lyckade varianterna, skriva på ett tema, diskutera, jämföra vad skillnader i betoning, hastighet och annat kan betyda jämfört med att läsa dikten tyst.

Men också skriva själv, själv uttrycka sig i ord med eller utan musik.

Drivkraften är självklart en inställning som Rakiis: Vad har jag gått miste om i litteraturen?

Och varför inte vidga frågan. Vad går jag miste om allmänt sett genom att inte läsa poesi? Möjligheten att möta andra tider, andras tankar och formulera egna, att vistas i skönhet, harmoni, uppror, i ytterlighetens gränstrakter, ängslan, tröst. I språket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 12 =