Meny Stäng

Världspoesidagen 2014: Dikterna som publicerades i Populär Poesis facebookgrupp

Illustration av Tor-Björn Fjellner
Illustration av Tor-Björn Fjellner

Bilden är den ikon jag specialritat för mitt twitterkonto för mikropoesi:
https://twitter.com/MikroPoeten

 

Catharina Edin

jag känner inte mig –
jag är en undanflykt
som förklarar avståndet till solen
från varje känd planet
med låtsasord och felmanövrar

Lennart Länk

Att blekna men
balansera en tanke
på ett undflyende strå
vajande, värjande

Att stå upp och gro
med glädje och fröjd
att växa till en kraft
sen falna och dö

 

Per Blomqvists spinal Scretch
Per Blomqvists Spinal scretch

 

Martina Sjölin

(Totaldränerad, überirriterad och alldeles alldeles alldeles för överdoserad av en viss art bara…. )

ETT URSINNIGT UTLOPP I ETT AVLOPP

humanoider
paranormala paranoider

alienerade androider
mentalsulfatiska sulfider

individulavulgoida überindivider

egofixativer

wannabedruider

empatilösa stereotypa steroider

monumentala mansjouvenistiska monosackarider

glider
glider

mot ständiga
segerstrider

in i nya iskubida isfrosttider

gnider
gnider

eviga ekonomider

romboida blinda cykloider

kärlekstappade alkaloider

självcentrerade egoantropoider

mongomultipla mongoloider

pyretroida waccoellipsoider…..

Kvider
Kvider

men
ock
ack
dock

evigt
de

Liiiiiiiiider…..

(Suck!!)

 

Håkan Eklund

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.
Han skriker ut lögner som sant.
Mustaschen är borta och
skjortan är färgad
men jag varnar dig, det är faktiskt han.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen
och vargflinet har han ännu där.
Rocken är pyntad med nya symboler men jag vet vad dom innebär.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.
Jag trodde den jäveln var död.
Men monster vill vakna och monster ska verka så länge som någon ger stöd.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.

Lika elak
som förut och precis lika galen.

men folk samlas omkring

Fy fan

jag fattar ingenting

 

Rolf Zandén

Skönt då det känns
som tyngdlagen snart försvinner
och det blir sommar

 

Anders Ringström

(Under en promenad i skogen. Såg där hela tiden en lite linblond pojke springa framför mig, på den där grusvägen med växtligheten som en grön rand, löpandes i mitten. Pojken verkade så bekant? Kände strax igen honom…det var ju jag.)

NÄR SKOGEN SKVALLRAR
(Jag hörde det idag)

Där grön sal står
i all sin prakt

Där nyfödd sol kastar sitt ljus
på stam genom tisslande blad

Där älvor dansar långdans
i hage framför skog

Där suset från en vårvind
blandar dofter från natur

Där mossbeklädda stenar
blir till vakande goda troll

Sågs en pojke gå och gnola
gav sin morgondag en sång

Om den kärlek, hoppfullhet och lycka
hans föräldrar lärt en gång

 

Anders Ringström

(Apropå världspoesidagen)

BOKSTÄVER PER POST…ELLER LÅDA

Fina och vackra –
meningsfullt
skrivna ord –
blir aldrig
så pass
otympliga –
ej heller
stora nog –
för att inte
kunna skickas –
runt hela
våran jord –
där vi alla
vill bli älskade –
förstådda…

 

Robert Sandin

bergklippans regndroppar
avdunstar i ett tremolo
när vinden sveper fram
och låter sina röster tala
ur det enda som vi rimligen
förmår att förstå

 

Calle Flognman

döda män

deras fårade ansikten har så rena ögon där de ligger på kanotens botten. deras midjor möts på mitten, sitter ihop som spader knekt. den ena har elgitarr, den andra akustisk och de spelar för en som gått före. vattnet stiger inte längre. kanoten driver bort.

 

Bengt O Björklund

det mullrar över slitna bakgårdar
det faller barn ur flagnade fönster
riglade sedan länge

med händerna i fickorna
går den unga flickan
mot okänd längtan

taken är speglande speglar

vad vore vi
om det inte fanns tak

en ensam pojke
gör mål på sig själv

grå himmel över kall vind

det mullrar i gränderna
det åskar i portarna

det gamla torget
lyfter en pensionär
mot himlen

barnet finns alltjämt
i den gamla nuckan
sorgset suckande
när vinden rör vid bomull

de spindelaktigt tunt uttryckta
kryper upp för benet
skimrar med ludna kroppar

vem som helst kan hamna här

vem som helst kan se
att detta är ett libretto

 

Ernst William Zetterberg

Jag öppnade mina ögon Clara
och då började alla dina brev
komma in genom min dörr
Det var svårt att läsa för jag sörjde
när jag kände igen frimärket,
mina tårar rann i mig som tandvärken
för jag visste att ingenting av oss
var på riktigt

Jag stod utanför dig igen Clara,
Jag riktade blicken mot ditt hus.
Jag blev stum och frusen när jag såg
att de hade rest en staty av dig som stod
precis nedanför, där på lekplatsen, bakgården.
Det var en flicka av sot.
Med en grönsiska i händerna.
Det var obehagligt, sånt händer ju inte,
för det var ju du.

 

Curt Jansson

En fredag om våren

Han smyger omkring i korridoren
på den nedre våningen
där hans hemvist är
när han inte är hos sin mor
som han går hem till ibland
för att äta lunch
när det känns extra pinsamt
att inte längre höra till flertalet
av de andra i matsalen
vill han bli insläppt
genom sista dörren
i den nedre korridoren
om ingen syns till
annars väntar han
tills kusten är klar
då hukar han fram
till sin plats vid fönstret
där persiennerna ordnas
så att utsikten minimeras
och där insikten om utanförskapet maximeras
finns föga förståelse för fenomenet
inkludering
som tidigare var rumslig
men för honom innebar en känsla av oförmåga
som nu har ersatts av förmåga och en känsla av särskildhet
i ett system där rektangulära utrymmen med klasstänkande
sedan etthundrasjuttiotvå år fortfarande