Meny Stäng

Dylan Thomas International Literary Residency: Anisur Rahman

Med anledning av Dylan Thomas Literary Residence presenterar Populär Poesi de sex författare som ska medverka. Den fjärde författaren heter Anisur Rahman och kommer från Uppsala.

Anisur Rahman. Foto: Cato Lein.
Anisur Rahman. Foto: Cato Lein.

Namn: Anisur Rahman
Ålder: 36
Hemort: Bangladesh/Sverige
Favoritmat: Bengali curry, vegetable, hotchpotch, rice
Bästa bok som skrivits: Är inte skriven. Jag vet gränserna för mitt eget skrivande. Som en följd av det kan jag inte säga vilken bok som är bäst. Jag försöker undvika att läsa mina egna böcker. Jag vill glömma dem och lämna dem i mina läsares händer.

Så här innan residenset, vad vet du om Tranås?
Jag besökte Tranås i mars i år och träffade vänner, elever, jorunalister och publik. Jag fick ett mycket positivt intryck av Tranås, i en tid då rasism ökar sitt inflytande i svensk politik och expanderar från stadsfullmäktigesalar till riksdagen i Stockholm och vidare till Europaparlamentet i Bryssel. För att vara kortfattad är Tranås en levande stad: kulturellt växande, den har solidaritet som grundvärdering och är naturligt vacker. Etnisk harmoni existerar. Människor är gästvänliga och entusiastiska i jämförelse med andra svenska städer, till sist är solidariteten starkast just här. Jag mötte en rik och fungerande mediabevakning bestående av två tidningar, radio och den samtida litterära tidskriften Populär Poesi. Ni har Kultivera och entusiastiska vänner som Colm Ó Cianáin, som var den person som tog mig till Tranås.

Vad förväntar du dig av att vara med i Dylan Thomas Literary Residency?
Jag ser fram emot att träffa nya vänner från Irland, Wales, Indien och Sverige samt både publicerade och opublicerade skribenter från Tranås. Jag vill lyssna på vad de har att säga och dela mina idéer, om några av dem kan vara av intresse för de andra. Jag läste Dylan Thomas när jag studerade vid Dhakas universitet under senare delen av 1990-talet. Jag blev imponerad. Jag vill veta mer om denna stora klassiska poet av mina kollegor från Storbritannien.

Vad planerar du att göra under residenset?
Jag har många pendlande skrivprojekt. Jag vill slutföra dem eller åtminstone få en rejäl skjuts framåt med dem den här sommaren. Två veckor är inte lång tid. Jag vill delta i programmet också: Seminarierna, läsningarna, workshopsen och de sociala evenemangen. Jag tänker att jag ska arbeta med flera manus: en antologi med dikter från Bangladesh, min pjäs om Pussy Riot, översättningar från en svensk och en dansk poet som ska medverka i National Poetry Festival i Dhaka, Bangladesh i februari 2015. Jag vill också bidra med artiklar till de lokala nyhetstidningarna i Tranås och Jönköping. Fast det här är bara tankar. I slutänden kommer jag att styras helt av spontanitet. Jag har också en idé om att skriva om gamla människor och om hur de lever i Sverige. Om jag får tillfälle att träffa äldre människor i Tranås gör jag gärna det. Men jag ska lära känna de yngre tranåsbornas mentalitet också innan residenset är slut.

Du skriver i många olika genrer: dramatik, poesi och prosa. Vilka möjligheter att uttrycka sig ger de olika genrerna?
Generellt sett är allt skrivande poesi. Under alla förhållanden är poesi och dramatik de antika skrivgenrerna. Romanen är den nyaste genren. Jag tänker att romanen är den episka traditionen i prosaform. Vad är då poesi? Poesi är inre dialog. Vad är drama? Drama är dialog presenterat genom en intrig och att visa handlingen på en scen. Vad är dialog? Vad är skillnaden mellan en dialog och samtal? Dialogen avslöjar motsättningar: både plågsamma och smärtlösa. Plågsamma motsättningar lösgörs i tragedier. Smärtlösa motsättningar lösgörs i komedier. Vad är en roman? Romanen hanterar en kontexts sanning och en berättelse hanterar åtminstone två perspektiv av denna kontext. Vad är en novell? Novellen är en litterär genre som börjar abrupt, slutar abrupt och bara hanterar ett perspektiv. Det är skillnaden mellan romanen och novellen.

För en enskild skribent krävs från första till sista verk en mängd arbete. Det är hans livsuppgift. Jag vill personligen helt enkelt uttrycka mig. Att skriva är ett extremt sätt att exponera sig själv.

Spontanitet är alltid viktigt i poesi, men man kan ha planer eller upplägg för prosa, drama och speciellt novelller. Noveller kräver också spontanitet. Spänningen i att arbeta med noveller och poesi är att det i arbetet känns som att vara i den första kärleken eller tonårsperioden.

Det ultimata syftet med skrivande är att berätta hur du tänker, att exponera sanningen. Det är inte alltid så lätt i prosans form. Därför är poesin ett ultimat skydd om du vill exponera sanningen eftersom poesi är ett indirekt uttryckssätt. Du får använda liknelser och metaforer i poesin  men i prosan måste du berätta en historia och skriva ut detaljerna.

Poesi kan ibland bearbetas till andra former. Till exempel bearbetade Henrik Ibsen en del av sina poem till pjäser, till exempel blev poemet ”Fågeljägaren” Ett dockhem.

Vad är en essä? Essän är litteraturens ryggrad. Hur skiljer sig en essä från ett reportage i en tidning? I essän måste din röst etableras. I ett reportage finns flera röster och det är ämnet eller historien som är i fokus.

En produktiv skribent kan inte begränsa sig till enskilda genrer. Då livet är skolan för en skribent, öppnar skolan många fakultet för hans eller hennes föreställningsförmåga. Jag drömde om att bli en poet från början till slut. De andra sätten att skriva bidrar till min överlevnad som författare. Ändå måste jag vara sann mot mig själv och respektera mitt arbete. Skrivande är min privata politik och jag använder olika skepnader i olika genrer för att berätta olika historier.

Finns det berättelser som passar bättre för den ena eller andra genren?
Allt skrivande har en historia och en universell struktur: början, mitt och slut. Poesi hanterar känslor. Noveller och romaner hanterar berättelser. Romanen och dramat är de bästa genrerna att behandla stoff från historien. Berättelser från historien passar inte speciellt bra för poesi och noveller, inom de här genrerna kan historien dock användas som referens. Jag upprepar att romanen fungerar som en form av ersättare för epiken då den kan dokumentera berättelser från historien. Jag skulle vilja påminna människor om att det som är skrivet i historieböckerna inte är sanningar, men det som författare skriver om historien i fiktiv form är sant. Det är skrivandets och berättandets urkraft.

Berätta lite om din diktbok Sex årstider och om vilka teman du behandlar i boken?
Det är en samling med svenska översättningar av mina dikter från tidigare samlingar på bengali och engelska (The Pledge of Ancient GenerationEmpty Glass) och några nya dikter skrivna när jag var fristadspoet i Uppsala 2009-2011. De flesta dikterna är översatta av Kristian Claesson och Magnus Dahlerus, men Stewe Claesson från Göteborg, Lena Köster från Uppsala, Maria Modig och Maria Aceli från Stockholn har också översatt några av dikterna. Det var inte helt och håller jag som valde ut dikterna i boken utan det var Kristian Carlsson, som också fungerade som förläggare, som rådgjorde med mig om vilka dikter som skulle ges ut. Eftersom jag inte känner mig väl till mods med att diskutera mitt eget arbete, kan jag ändå fundera lite över Kristians urvalsstrategier. Jag tror att han har försökt att få med dikter som dels representerar min poesi över tiden och dels representerar min resa från Bangladesh till Sverige med fokus på natur, politik och kärlek. Titeldikten ”Sex årstider” anspelar på de sex årstiderna som vi har i Bangladesh. Regnsäsongen och senhösten är två extra årstider som vi har i förhållande till de traditionella fyra årstiderna.

Du jobbar med litteratur i Studiefrämjandet i Uppsala och anordnar en mängd litteraturprojekt, berätta om dem och om varför de är viktiga?
Jag initierade de litterära projekten när jag var fristidsförfattare i Uppsala i samarbete med Studjefrämjandet 2009-2011 och med min vän den svenska PEN presidenten Ola Larsmo samt poeten Lars Häger. Jag ville träffa människor i samhället som jag gästade. Jag ville inte vara anonym under min tid som fristadsförfattare. Jag ville komma i kontakt med människor och förstår hur de tänkte, hur de skrev, hur de uttryckte sig och vilka idéer och erfarenheter de hade. Jag hade gjort liknande projekt i mitt hemland tillsammans med German Cultural Centre och French Cultural Centre i Dhaka innan jag kom till Uppsala. Jag ville veta om de kunde fungera här.

Jag arbetar för Studiefrämjandet för att tjäna mitt uppehälle. Ambitionen var att bygga en plattform för både publicerade författare och amatörer. Den har blivit en stor framgång. Nu är initiativet en del av Uppsala Läns Landstings regional kulturplan. Alla litterära initiativ från Studiefrämjandet som jag har arbetat med går under namnet Litteraturcentrum Uppsala (www.litteraturcentrum.se). Arbetet skulle kunna bli en modell för hur andra regioner i Sverige kan arbeta med att lyfta fram skrivande och läsande.

 

Att tala om en teater och en show

Du vill rulla upp gardinen och lära känna ansiktena där bakom
Du vill lära känna konstnären som aldrig är på scenen. Men hur?

Du ser ansiktena, när tiden infaller syns de
De är stjärnor, kändisar, du betalar för dyra biljetter
för att se dem, så att de visas, du kan tala om dem när
du återvänder, över drinkar, kaffe, vin och rökning
Du vet att det alltid finns några ansikten kvar i kulisserna

Alltid bakom draperierna, sådana man aldrig vill se
Det är inte deras syfte att stå på scenen, det är inte deras sätt att vara
Du begär felaktigt, varför vill du se ansiktena
backstage, händerna bakom gardinen? Kan man fråga sig

Okej, bara ta bort draperierna, de kommer inte in på scenen
De stannar kvar där de är, deras position är backstage
Så du kan säga, om vi tar bort draperiet, vad innebär scenen
och backstage då? Vad är meningen med att ha en scen?

Om du känner till alla ansikten på teatern, och alla utrymmen i den
Vad kommer då att vara skapandets hemlighet och vad kommer att vara hemligheten
med att kontrollera scenen. Låt några ansikten vara osynlig, vissa namn okända
Och somliga utrymmen. Du kommer inte att se din Gud utan uppmana att se

Du kommer aldrig att se ansiktena bakom scenen, du kommer aldrig
skaka händerna som byggde scenen och denna teater. Det händer aldrig
när du betalar för en show. Det är allt jag kan säga
Världen är en teater, livet är en show, hur skulle du kunna veta mer om den?

 

Dylan Thomas

Låt mig fråga dig, hur hanterade du alla
Toppar och dalar inom dig, vågtoppar i tanke i ord efter ord
Med rytm och rim, gyttret av allitterationer
Från dina känslor och överflödet av ord
Banden mellan exponering och ord
Metaforernas solidaritet, som grundades
på din moders knä, ett barn leker med
leksaker som ord, känslor, metaforer, liknelser
bilder, musik, smärtor och njutningar en efter en
förlorar eller vinner, saknas eller motsäger
uttrycket i dina ord från ditt sinne
spontant helt enkelt gör du ditt val
när du håller slutet av din mammas ”saree”
och hoppar, rör dig runt din mamma
hur kunde du? Hur kunde någon?

Att ge dig sådan välsignelse, göra dig till en Jesus som
säger sanningar, att hitta det vackra, som uttrycker den kärlek
längtan att lyssna på rösten, köar på vägen till kyrkan
från puben från puben till kyrkan, från bohemerna till
prästerna, känsla av att drunkna i musik från ord
ljudet av romanser bland dina ord linjer
efter linjer, tårar från många ögon, leenden från många
ansikten, från flera sinnen, från många hjärtan…
Bevittna allt detta, en läsare går vilse
Frågar dig om välsignelsen att göra ord till poesi
Hittar din mästare i hantverket att väva ord till poesi
Var hittade du orddynamiten
För att bryta ner, bygga och bygga om
En läsaren av denna tid vet
Endast en dynamit som uppfanns av Alfred Nobel, nu ser jag
Dig den andra med samma upptäckt
För att bryta ner stenar i hjärtan för att skapa
hem för sinnen gör mig till en dåre gör mig
gör mig avundsjuk på din fantasis makt
Jag är inte kapabel att prisa dig, och prata om dig.

Många kommer att skriva många stora ord om dig
Låt dem göra, låt mig bli fri från dig, jag avundas dig
Jag är hjälplös, jag är mycket ensam, ursäkta mig.
Jag är mycket rädd för din orddynamit i min
Tomma ambition att berätta mina tankar med ord.

Avsluta dina drinkar, uppfyll dina drömmar,
njut din frihet, fira din fantasi,
bli ordens kung, och alliterationernas, bildernas
och likaledes metaforernas och rimmens, och plötsligt
utan förvarning, avslutade du din del,
försvann från scenen makade väg mot
den värld du kom ifrån, vår värld såg på
Dig dumma ögon i en tragisk tid
Fann dig smart och självälskande faktiskt
Du abdikerade, olägligt.
Var det angeläget för dig att abdikera?

Många dumma läsare som jag, saknar din närvaro
Saknar ditt sätt att göra dynamit och ljud
Att bryta ner stenar i hjärtan och bygga bostäder i medvetanden
Trots min avundsjuka på dina krafter att berätta och skapa.

Var det angeläget för Gud att åetrkalla dig till sin himmel?
Saknades där poesi? Suktade människorna
I himlen efter din poesi? Vem vet?
Vem kan berätta sagorna? Kan du?

Ditt Wales gråter för dig.
Du abdikerade, olägligt.
Hur är livet där, Dylan Thomas?

*

Att köra bilar på grus på din väg
Att problem med din körning.
Broadcasting buller med dina bilar, saknade ljud
från dessa stenar, ljudet bär skriken
av dessa stenar. Att köra din bil,
gör din väg, massakrera andra,
förstöra deras sova, tyst dejting
och fred bland stenar i deras sinnen.
Du föraren, du aldrig känna dig, du aldrig
ens överväga själ finns också i sten.

Samma du gör när du fotograferar människor
vid jakt fåglar och djur, hörsel
bullret från ditt vapen, saknad
sörjande av dessa offer, din kollega, mamma,
syster, bror, far, fågel, djur, natur,
träd, blad, vatten och luft, allt i din massaker.
Att inte lyssna till deras sörjande, förneka,
med sådan okunnighet, någon mänsklig känsla!

Eller utbildas, inte för att höra deras sörjande
när du gör krig eller jakt andra.
Av rädsla för upphörandet av ditt skytte
och jakt, känna av risken för
plötsliga avbrott i din dröm.
Skytte och jakt. Du älskar
att ignorera ropen från miljoner
sinnen, att inte bry sig, men att skjuta och jaga.

Att få utbildning, skytte, jakt
vem bryr sig, som gråter, som skrattar.
Ta din chans, som dör, som överlever,
oavsett. Att lära sig färdigheten
att ta hand om dig själv, njut av ditt liv!
Driving, skytte och jakt
Vilka bitar av skit de sörjande.
Glöm.
Vad en lycksalig känsla
i ditt sovande, din drömma.

Så det här är hur vi växer upp.
Att få lektioner, med skolgång
ta krediter för talang. Bright
lärd, smart fighter. Skynda dig
göra våra drömmar och hem.
Att bo, kör, skytte, slåss.
Erbjuder adeln, vilket gör stora ord
stora kramar, stora leenden. Vi är smarta.
Stora, klokt, forskare, begåvad, värdefull
Fighting och knullar, fucker, ser du.

Vi människor behandlar våra medmänniskor och andra
se dem som stenar på vår väg. loving
kör, lyssna till rock, rörliga huvuden, skakar hand.
Vi är stora, ädla, större, bättre och bäst.
Låt oss gå samman, köra, skjuta, slåss
jakt – det är hur vi ser, hur vi lever.
Det är så vi visar vår stolthet och fördom.

Vem kommer att tala om hur vilda är vi?
Låt du tror. Får jag sova nu?

 

Var är du, Julia?

Många saker att göra, många ställen att gå
Mobil, dator, internet, hem och kontor
Jobb och familj, vänner och släktingar
Var och en tar din tid, överskuggar mig.

Att bo i samma stad, andas in samma luft
Embracing samma vind, gestikulerade samma ljus
Att gå till på samma stigar,
Lyssna på samma musik i samma park
Andas in dofterna från samma park, samma trädgård
Dricka samma dryck i sane puben,
be i samma kyrka, drömmer en gemensam dröm
Bada i samma vatten, simma i samma flod,
Men inte på samma gång, jag tycker att du i fel tid
Efter sön, som är ansikte mot ansikte till månen,
Att se ditt ansikte inte månen, inte stjärnorna
I himlen, vad är fel?

Att vara i trubbel,
Om man tittar på månen, ser bara dig, hur kunde jag säga?
Detta är en månljus natt, du ser ut som månen
Helt plötsligt, ser moln på himlen
Jag upptäcker det finns ingen måne, inga stjärnor
Bara du, bara du, lita på mig, började jag
För att räkna era ansikten.
Alla fåglar, alla kyrkor, alla pubar,
Alla träden, alla blad, allt damm, airs,
vindar, vatten, sprickor på väggarna, sand på gatorna
säg mig är du ute efter någon?
Men det är fel tidpunkt, kan du inte se henne
Fanns det något sätt att vända den tiden,
För att återuppbygga staden, världen när vi lever?
Kan vi se om jag var din Romeo?
Hur är du? Var är du, Julia?

 

De är mina släktingar

Hur jag ser ansiktena på mina fäder bland de döda
och människor som flyr från sina hem, lämnar sitt land
Hur jag ser blod på kinderna och droppar från ögonen
blandas samman i barnansikten, att se mitt barn
Jag ser mina bröder dö, mödrar gråta, systrar
fly de är alla mina släktingar, men hur kunde de
vara där med vapen och bomber
Ja jag ser ansiktena på min far
bland de döda, mina mödrar, mina systrar,
mina bröder dör, flyr och ropar
En pojke satt hjälplös vänd mot
döda kroppar som är mina släktingar
Jag ser mitt ansikte på pojken
Vilket helvete! Vad