Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist – Litet om daktyler

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

Först några ord om form

Det finns
grammatisk form
litterär form
musikalisk form
juridisk form
geometrisk form
fysisk form
gjutform bl.a.

Litterär form är som bekant annorlunda än form i juridisk eller matematisk mening. Litterära former är roman och lyrik, juridiska former bankfilial och partrederi.

Men det finns något gemensamt för ordet form i dessa olika sammanhang.

Form ställer överenskomna, ibland outtalade krav på det som förknippas med ordet: ett stycke musik, en dikt, ett kroppsligt utseende. Form utstrålar ofta en viss ordning eller avgränsning i motsats till kaos (oform?). Kanske är form synonymt med ordning. Vilken litterär ordning har Shakespeares poesi? Kan man säga så?

Sen några ord om metrik
Viss poetisk meter ger mera rörlighet och dynamik åt en dikt än en annan, något som moderna poeter använder sig av inte minst genom att blanda olika versmått i samma dikt daktyler, jamber och anapester. Tomas Tranströmer arbetar på det viset och når därmed mera omväxling och dynamik än Carl Snoilsky som mera var en regelbundenhetens diktare i likhet med övriga poeter på hans tid. Så här kan en dikt av Tranströmer se ut med många rytmbrott som ger liv, små språngmarscher bland orden.

Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden –
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska. – De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss, virvlar
genom parcernas blod och vidare.

Och så här en av Snoilsky, med suverän trokéhantering, lugnt vaggande, men spännande? (trots någon enstaka daktyl).

Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn
åror plaska under valthornslåtar,
lövskog doftar invid vattnets bryn.
’Fäll nu åran, slupen lägg på svaj –
’vagga utan mål en natt i vackra maj!
Valthorn tystna nu,
eko, lyssna du:
kung Erik leker på luta.

Form är en abstraktion och finns enbart i vår hjärna menar en del filosofer. Hur en katt, eller noshörning, ser ut vet vi egentligen inte. Och hur Snoilskys ”vimpelprydda båtar” såg ut vet vi ännu mindre om. Men likafullt är vi genom överenskommelser och konventioner överens om det mesta av vad vi upplever med våra sinnen.

Sist några ord om daktyler
I modern lyrik skiftar ofta formelementen påtagligt inom en och samma dikt, vilket av många upplevs som intressant och spännande. Jag har i en egen dikt intresserat mig en smula för daktylen och hur den kan samspela med annan rytmisk metrik. Daktylen är en trestavig versfot, vars namn kommer av det grekiska ordet för treledat finger.

Berget ständigt

Såg 400 människor
röra sig uppåt
som maskorna i en tröjstickning
kroppströja
tvångströja
för att
bevara berget
från flyktförsök.

Berget i natten är
mitt berg,
vi blir ett.
Minnena av dagens händelser
försvinner genom skorstenen.
Drömmen om frigörelse
glöder djupt inne i kakelugnen,
frestar bergets

tålamod.

Understrukna ord har daktylens form. På vilket sätt är de viktiga för den här dikten? Det är ju gott om dem. Kanske kan diktens struktur här liknas vid en trappa, där varje steg utgörs av en daktyl med avbrott här och där för småsteg och annat som ger rytmisk omväxling, inte lika dynamiskt som hos Tranströmer, men ändå.

Trappa Göran Strömqvist

Ytterligare kvaliteter måste naturligtvis till för att man ska kunna nå diktens fullhet, vokalklanger, kreativa radslut och annat. Allt registreras i läsarens hjärna, ofta utan att vederbörande är medveten om detta. Men ju mera tränad läsaren är desto mera uppenbara blir de grepp som poeten använder sig av. Inte minst annan omgivande rytmik som ger daktylen ett verkningsfält. I ”minnena” av dagens ”händelser” ovan tar de två daktylerna det rytmiska kommandot och driver dikten framåt mot efterföljande rad, som uttrycker en för innehållet central rörelse, ”försvinner genom skorstenen”.
Daktyler, jamber, trokéer, när allt vävs samman till en enhet som i en haikudikt av Tomas Tranströmer blir resultatet sällsamt:

Krypande skuggor…
Vi är vilse i skogen
i murklornas klan.

2 Comments

  1. Jimmie Svensson

    Intressant och välskriven text, men med en något förvirrande och okonventionell terminologi. Att tala om versfötter i poesi som inte är traditionellt metrisk är mycket problematiskt. På sina ställen här verkar det som om versfot är lika med det som brukar kallas ordfot. Angående analysen av den egna dikten, så beror det naturligtvis på hur poeten i fråga läser sin dikt, men jag har svårt att tänka mig hur ord som ”flyktförsök” och en fras som ”vi blir ett” läses som daktyler. Ett ord som ”Minnena” skulle visserligen kunna beskrivas som en daktyl (ordfot), men som läsare skulle man nog lika gärna kunna uppfatta det som en del av en trofé, vilket skulle ge hela raden en regelbundet trokéisk rytm: ‘Minne’na av ‘dagens ‘händel’ser”. Vad som har ”daktylens form” eller inte är alltså i stor utsträckning en tolkningsfråga.

    • Göran Strömqvist

      Min text kan mot slutet tyckas vara en smula fantasifull. Att jag fastnade för temat om daktyler berodde på två saker, huvudsakligen några kommentarer efter Tomas Tranströmers nobelpris, där det bl.a. framhölls hans skicklighet att i sin poesi i fri form kreativt blanda versfötter. Men också några kommentarer i Eva Liljas Svensk Metrik (2006), där hon (sid 357) jämställer ordfot med versfot och ger något exempel på en daktyl bestående av två ord. Det verkade intressant. Så småningom skrev jag min krönika. Men, som i så mycket annat, det gäller att också göra bra ifrån sig. Uppenbarligen har jag inte gjort det tillräckligt väl. Intressant var dock att pröva den här tankegången. Bland annat har jag fått ett stimulerande och utvecklande svar från Jimmie Svensson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 1 =