Meny Stäng

En droppe i bokfloden – Poesi på Bok- och Biblioteksmässan

Av Johanna Bengtsson

Rum för poesi

På Bok- och biblioteksmässan finns de flesta svenska litteraturyttringar presenterade. Den är ett fyra dagar långt tvärsnitt av bokmarknaden där dagstidningar, stora och små förlag, myndigheter och andra aktörer konkurrerar om uppmärksamhet. Vart tar poesin vägen i ett sådant sammanhang? På marknaden hålls den ofta för att vara marginaliserad. Diktsamlingarna utgör en försvinnande liten del av allt som trycks, men kanske framför allt av vad som säljs.

Rum för poesi är ett av bokmässans intressantare inslag för lyrikintresserade. I ett rum en våning upp från monterhallarna avlöser uppläsningarna varandra under tre dagar. Fyra poeter, ofta på något sätt tematiskt sammanlänkade, delar på en timme och de som läser representerar ofta den intressantaste svenska och översatta utgivningen under det gångna året. Under årets mässa kunde man lyssna till bland andra Gro Dahle, Sanna Hartnor, Marie Silkeberg, UKON, Pär Thörn, Mattias Alkberg, Elsie Johansson Athena Farrokzhad och Sjón. Till skillnad från alla andra platser på mässan (utom möjligtvis pressrummet) är ljudnivån behaglig och ingen försöker sälja saker till en. Att gå in i Rum för poesi känns lite som att lämna mässan. Det utgör helt enkelt i många avseenden en motvikt till resten av arrangemanget. Rum för poesi är dessutom ett av de få inslagen där lyriken faktiskt tar plats. Inte bara rumsligt utan dessutom i temporalt avseende.

Rum för poesi drivs av det Malmöbaserade förlaget Rámus, vars fokus är översatt litteratur. Förlaget drivs av Per Bergström och Thomas Andersson. Konceptet har tidigare förvaltats av 00-tal och Ellerströms, efter vilka Rámus tagit över.

Varför är det viktigt med ett rum för poesi?

En av de viktigaste funktionerna för Rum för poesi, menar Per, är den som tillflyktsort och oas på en annars rätt stökig mässa. Det blir någonstans att smita undan, inte bara för den som är specifikt intresserad av poesi, för vilka Rum för poesi kanske har en mer självklar funktion. I avseenden som närmare rör själva litteraturen, och inte bara placering och stämning, handlar det mycket om att upplåta ett utrymme för presentation och representation. Ambitionen är att representerar alla poeter, både kända och okända poeter, för vilka läsningen fungerar som introduktion för lyssnaren. Mässan handlar till stor del om marknadsföring och det är bland annat ett lanseringsarbete att läsa sina dikter. Det blir en konkret presentation av ett författarskap.

En annan viktig funktion är att visa en annan aspekt av mässan än den kommersiella. Att visa att det finns utrymme för det som inte är direkt kopplat till köpande och säljande utan handlar om det faktiska litterära innehållet. Även om marknadsförandet är en oundviklig aspekt av all närvaro på mässan är det inte den funktionen som framträder tydligast vid ett besök i Rum för poesi. Det blir ju visserligen ett marknadsförande av poesin som fenomen också, någonting som kanske behövs.

Per och Thomas pekar också på hur bokmässan i Göteborg skiljer sig från de stora internationella mässorna. Där handlar man inte med faktiska böcker i samma utsträckning, utan snarare med rättigheter. Bok- och Biblioteksmässan har således snarare karaktären av en bokhandelsmässa. Rum för poesi blir därför också ett sätt att visa på den andra ekonomin i bokbranschen – den som rör det kulturella kapitalet.

Men varför läsningar då, och inte seminarier och samtal?

Man förväntar sig något annat vid en läsning än vid ett seminarium, säger Per. Rum för poesi ska vara demokratiskt – i sammansättningen av programmet och representera flera aspekter av poesi. De rena uppläsningarna kompletteras därför av samtalstimmar i ett försök att kontextualisera poesin. Men det är trots allt själva dikten som står i centrum, det är den som rummet skapats för.

Ni drev också under tio år den litterära scenen Stanza i Malmö. Vilken betydelse har scenen/uppläsningen för lyriken?

Per säger att poesin har scenfunktion på annat sätt en prosa på grund av dess uttryck, att det handlar om att ställa texten i fokus. Att höra en läsning kan vara en nyckel in till att läsa en bok och öppna den tryckta texten. Till exempel poesifestivaler är ju något världsomspännande. Förmodligen är det fler som lyssnar på dikt än som läser dikt.

För Per är dikten först och främst ett tryggt medium för enskildheten. Uppläsningar blir ett annat sätt att introduceras för poesin, där den sätts i en social kontext.

Av de böckerna Rámus gett ut har Per och Thomas först mött de flesta på en scen. De arbetar med översatt poesi, och läsningen, har de upptäckt, kan bli en nödvändig nyckel när man inte själv förstår språket och dess särskilda uttryck. Tillgängliggörandet genom läsning har alltså en sorts demokratiserande funktion. Det förlaget ägnar sig åt är översatt poesi. Både sceniskt och utgivningsmässigt. Den svenska poesin är beroende av syresättning från utländsk lyrik, säger Per. En tanke som syns i hur Rum för poesi planerats. Såväl översättare som poeter från flera språkområden är representerade. I programmet syns även en formmässig mångfald.

Det sceniska framträdandet är dessutom ett sätt att skapa ett konkret utrymme för poesin i det offentliga rummet. Något som inte riktigt händer med den tryckta poesin. Den tar ingen plats och är ofta en privat angelägenhet. Särskilt som lyrikkritiken dras in på är det viktigt att ta utrymme genom uppläsningar. Uppläsningen blir också en kollegial handling för människor som ägnar sig åt poesi vilket kan vara en nog så viktig funktion.

Förra året hade rum för poesi ungefär en procent av mässbesökarna. Vilket säger någonting om vikten av att ha ett utrymme för poesi, även i ett företrädelsevis kommersiellt sammanhang. Men ändå – en procent låter försvinnande lite. Hur skulle det se ut om Rum för poesi placerades någon annanstans, närmare mässans epicentrum det så kallade ”golvet” där alla montrar och andra scener finns? Per menar att det är bra att rum för poesi är lite avskilt.

– Hade poesin kunnat vara mitt på golvet och ha integritet? Förmodligen inte.

Vad har hänt med poesin på bokmässan sedan ni tog över? Har någonting förändrats? Hur? Vilken plats tar den i dag?

– Förmodligen har den minskat, men egentligen inte förändrats. Temaländer gillar att ta hit poeter men de stora förlagen är inte så intresserade av det. Poesi drar inte de publikmängder man önskar, säger Per. Det skulle vara intressant om poesi blev temat för hela mässan någon gång.

Både Per och Thomas verkar vara inne på att det inte är poesins identitet som just poesi som blir det som lyfter den, utan snarare andra konnotationer och sammanhang. Vi pratar en stund om att hitta poesin via andra vägar. De resonerar kring Athena Farrokzhad vars samtal i Malmö tidigare i år hördes av 250 besökare. Dessa har förmodligen hittat poesin genom sommarpratet, och det mediala samtalet som följde. De menar att många som läst Vitsvit förmodligen inte går in i den med specifikt en önskan om att läsa en diktbok. De hör ett namn och ett intressant författarskap, och närmar sig Vitsvit från det hållet.

Vad skulle poesin vinna på större synlighet i mainstreamsammanhang? Skulle den ens vinna något? Är det bra som det är?

– Den skulle i alla fall inte förlora något, säger Per. Man vill ju att så många som möjligt ska läsa.

Per och Thomas återkommer till detta med att inte koda poesi som just poesi för att den ska bli läst. Återigen kommer vi in på hur poesin kan presenteras för att väcka intresse. Paradoxalt nog verkar det vara genom att inte understryka dess särart. Thomas pratar om att ”infiltrera från insidan”: Bonniers har lyckats smyga in en diktsamling av Anne Carson i den annars företrädelsevis prosaorienterade Panache-serien, utan att annonsera att innehållet är just poesi. Ett drag han tycker inte bara tydliggör vilken viktig poet Carson är utan också ger poesin mycket uppmärksamhet. Det är en intressant strategi för att skapa ett utrymme för lyriken i mainstreamsammanhang. Detta kan till exempel jämföras med Wahlström & Widstrands satsning på översatt poesi med en volym om året. Den blir, menar Thomas, väldigt stämplad som just poesi både som del av en utgivningsserie och hur volymerna formges och positioneras.

Skilda typer av lyrik, från Pär Thörns avantgardistiska till Eva Ströms nya översättningar av Shakespears sonetter finns representerade i Rum för poesi. Liksom en stor variation i hur stora namnen är. Bakom detta finns en tydlig tanke: I programmet har passen satts ihop för att vara tematiskt sammanhållna, men också för att besökaren ska få möjlighet att stifta bekantskap med någonting nytt. Som exempel tar Per och Thomas upp mässans allra sista pass där Mattias Alkberg och Elsie Johansson och David Grossman läser tillsammans med den algeriske exilpoeten Salem Zenia, förmodligen okänd för många svenska läsare. Just det här med de ”stora” namnen som drar syns ju också i Erik Magntorns resonemang. Det verkar som om man förlitar sig till en slags litterär dominoeffekt.

Metaberättelsen om poesin är ganska fokuserad på smalt och svårtillgängligt eller hur marginaliserad den är. Vad tror ni att det innebär för poesin?

– När man pratar om poesi finns det folk som säger att de inte gillar det. Det är ju som att säga att man inte gillar musik. Det medför att tröskeln mot att närma sig dikten är ganska hög. Men när tröskeln bryts, som med Farrokhzads sommarprat kan folk vara oerhört vidsynta. Makten hos den enskilda poeten är ingenting, men i det identitetsförstärkande i ett större sammanhang händer någonting säger Per.

I sammanhanget finns också en poäng i att ha ett forum för poesi på bokmässan. I och med att man förlägger Rum för poesi till ett så kommersiellt sammanhang lämnar man det marginaliserade om man jämför med poesifestivaler som ju ofta blir ett sammanhang för de redan frälsta. Man vill med Rum för poesi, att skapa ett slags flöde, i stället för något statiskt institutionsliknande.

Vad tror ni om framtiden? Vilka mekanismer och förändringar kommer att få betydelse för lyrikutgivningen?

Per verkar inte vara av uppfattningen att en ökad marginalisering är möjlig.

̶ Poesin står redan utanför marknaden. Den har inget vinstintresse utan drivs av sitt eget varande. Till exempel ger ju de stora förlagen ut ytterst lite översatt poesi nu. Poesin är så långt från effektivisering och ekonomisk optimering man kan komma. I stället styrs den av andra värden.

Thomas tror att det kommer at investeras mer pengar i de tryckta diktsamlingarna, att de rör sig mot ett konstobjekt när andra spridningsformer medför att exklusiviteten blir ett viktigare argument för dem. Per är inne på samma spår och menar att mindre upplagor har blivit vanligare. De observerar hur diktboken som objekt redan nu blivit platsspecifik. Ett exempel på uttryck för detta är OEIs utgivningsserie som bara säljs på deras event. Det är möjligt, resonerar Per att det är dit antologier kommer att ta vägen i större utsträckning. Samtidigt blir delar av poesin mindre platsspecifik: de tror att det finns få genrer där spridning via nätet spelar så stor roll.

Men i viss mån går det att se som en ganska vattentät delning av genren. Den digitala dikten är en helt annan genre som finns men som har ganska lite med den tryckta att göra, och förmodligen kommer att göra rätt lite för dess spridning. Folk kommer inte att läsa diktsamlingar i sina smartphones mer än vad man läser Öijer i tryck, menar Thomas.

Men samtidigt finns det någonting stadigt i poesin. Om inte annat verkar ju marginaliseringen vara en konstant i sammanhanget. Thomas är inte orolig:

– I det längre loppet kommer poesin ta över världen. Som alla stora grejer. Platon visste inte att det han sade fortfarande skulle var relevant tvåtusen år senare.

*

Erik Magntorn är en av redaktörerna för den 60-årsjubilerande tidskriften Lyrikvännen, och knuten till Ellerströms förlag. En av landets stabilaste poesiutgivare som i år har levererat diktsamlingar av Anne Sexton, Margret Atwood och Ingeborg Bachmann.

Hur ser du på poesins närvaro på bokmässan? Hur viktig är den?

– Poesin är inte så väl representerad egentligen. Det är få förlag som tar med sig sin lyrikutgivning, i synnerhet bland de stora.
Men Erik menar att det är viktigt att vara där. Åtminstone för Lyrikvännen och Ellerströms. Vissa namn blir vanligtvis mer centrala, och har en tendens att bära upp utgivningen. Ofta är det de stora, som Sylvia Plath och Wizlawa Szymborska. Här blir närvaron på mässgolvet viktig, eftersom det är då förlaget kommer i kontakt med läsaren. I interaktionen med någon som kom för en Plath-samling kanske man kan väcka intresset för en annan diktsamling som de annars kanske inte skulle ha läst. Det är också vanligt att en hel del nya prenumeranter på Lyrikvännen strömmar till.
Erik ser lyrikens närvaro på mässan som representativ för marknaden i stort. Generellt är det svårt att sälja tryckt poesi, och jämfört med resten av utgivningen är volymerna med dikter få

Vilka är köparna? Är det kulturarbetarna?

 Ja, i viss mån, men det dyker alltid upp nya, yngre läsare. Det är alltid någon som upptäcker förlagets utgivning.

Hur representerar man poesin på en mässa som den här på bästa och värdigaste sätt?

Läsningar är bra, menar Erik, men det behöver nästan vara i ett forum som Rum för poesi. I montermiljön skulle en läsning drunkna i bruset. Poesins närvaro i till exempel seminariesammanhang har minskat lite. Men om man inte kan ha den på golvet – hur ska man då kunna öka poesins närvaro? Liksom Rámus är Erik inne på att en seminarieserie om poesi skulle vara ett intressant komplement till de läsningar som sker i Rum för poesi.

Lyrikvännen är ju i princip en institution inom svensk litteratur. Hur blir den så livskraftig?

– När vi tog över tidskriften hade den sedan en tid tillbaka en lite smalare utgångspunkt, men vi valde att återgå till ett bredare tilltal, att gå tillbaka till en gammal form som är mer folkbildande. Lyrikvännen har ”alltid” funnits, och publikationen betyder mycket för de som publiceras. Det gör det lätt att få duktiga skribenter att bidra med bra material. Sedan går det ju upp och ner. Tack vare att den hållits vid liv så länge verkar det som om den har en renässans.

*

Förmodligen finns det inget egenvärde i att poesi syns på Bok- och biblioteksmässan. Men, som Per Bergström säger: det skadar den rimligtvis inte. Om inte annat är det en viktig symbolisk handling. Ett sätt att visa att det finns någonting annat. Och som Erik Magntorn påpekar är det alltid någon som upptäcker det.

Det är slående hur mycket poesin bärs av värnandet av den enskilda läsaren. Flera gånger mässan framhävs vikten av den där enda läsaren man lyckades värva. Det är en väldigt hoppingivande inställning. Och kanske är det den typen av värnande som gör lyriken till den där levande litteraturen som kommer att överleva i tvåtusen år. När romanerna som lever på sina samtidsbundna referenser inte längre blir allmängiltiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + femton =