Meny Stäng

Krönika av Göran Strömqvist – Marknadsföring

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

Kom in! Kom in! säger någon på andra sidan dörren. Jag öppnar och presenterar mig. Får jag läsa en dikt för er?

En dikt! Kära då! En sån rolig början på dagen! Kom in och sätt dig i köket! Kom alla barnen! Göran här ska läsa en dikt för oss!

Det blir både en och två dikter och också kaffe och samtal om poesi. Kunde det ha börjat bättre? Dessutom köper man ett par av mina diktsamlingar under förutsättning att jag kommer tillbaka om någon vecka och läser mera!

Det var inledningen på en sex timmars dörrknackning hos för mig okända människor på min hemö utanför Göteborg för att marknadsföra och sälja mina diktsamlingar Ordhål från 2011, Kartongerna på min vind från 2012 och Berg och annat från 2013. Min förläggare hade sagt att jag måste räkna med att medverka i marknadsföringen om satsningen skulle gå hem.

Och bakom nästa dörr?

Kom in! ropar en mansröst. Får jag läsa en dikt för dig? frågar jag. Jo då, blir svaret. Och sen: Tack för dikten Men nu är det så att min närmaste granne har avlidit och jag har fått ärva alla hans böcker. Det blir fulla väggar här ska du veta. Så du förstår kanske att jag inte kan köpa något av dig.

Jag går vidare.

Hej! Stig på! Stig på! Och efter min läsning: Jag är lots i Göteborgs hamn men en gång om året tar jag hyra på en tanker som går ut på världshaven. Jag behöver den omväxlingen. Jag ska gå på en sådan båt i morgon. Då tar jag med mig din bok och läser när jag har frivakt.

Så vad är det jag säljer? Den ryska poeten Marina Tsvetajeva har i sin bok Konsten i samvetets ljus (översatt 1997) några oförsonliga formuleringar om poetens skrivande. En konstnär måste drabbas av urkraften, säger hon. Har man inte urkraften, som kan hemsöka vem det vara må, och inte viljan i konstnärskapet, då är man ”bara en påk. Av ek. En sådan poet borde hellre vara soldat.”

Ord som inger respekt! Jag tröstar mig med att jag vill forska i min livssituation, att mitt uttrycksbehov är äkta och att jag vill kommunicera med andra om det jag skriver. Men för att kunna göra det måste ju texten läsas av båda parter. Och för att komma ut med en bok t.ex. till biblioteken krävs som bekant att bl.a. Bibliotekstjänst recenserar boken, varefter biblioteken utifrån en recension köper in något ex. Men Bibliotekstjänst i Lund framhåller, att eftersom allmänheten lånar allt mindre poesi så köper inte biblioteken in nyutkomna diktsamlingar av okända poeter vilket i sin tur innebär att den debuterande poeten inte blir recenserad av Bibliotekstjänst och biblioteken får inte veta vad som finns att köpa.

Och dessutom, bokhandeln säljer poesi i allt mindre omfattning.  Det är den muntligt framförda poesin som gäller, rappen och slam-poesin.

Så egen marknadsföring och försäljning måste till.

Utanför en villa går en man och klipper sin gräsmatta. Här gäller det att göra sig hörd:

Hej! Hallå! Ja, det var jag som ropade! Jag läser gärna en dikt för dig om du vill.  

-Vad då dikt! Nja inte för mig, alltså. Men föralldel, läs du. (Vilket jag gör.) Ja, jag kan ju köpa en bok till nån annan i familjen, frugan kanske. Men skriv nåt i boken.

-Vad då?

-Skriv Till min käre vän Gunnar från Göran. (Vilket jag gör.) Vänta bara så ska jag hämta pengarna och lämna boken till frugan. Sen kommer jag tillbaka och då kan du läsa litet fler dikter för mig.

Nästa dörr och en ny kommentar: Är inte du rektor eller lektor eller nåt sånt? Ska du behöva gå omkring och sälja dikter? Nej, jag ska inget ha.

Ny dörr, ny knackning. Så du vill läsa en dikt? Gärna för mig men jag köper ingen bok om du om du tror det. Men du kan få några plommon. Victoria, nyplockade.

Tack för läsningen, säger man i nästa hus. Vi köper ingen bok nu men kom tillbaks klockan två, då har vi middag för några vänner. Du kan väl läsa några dikter då. Du får äpplekaka med vaniljsås och en kopp kaffe också.

En kvinna omsvärmad av springande barn på vägen får mig att köra oändligt försiktigt och jag rullar fram jämsides med henne.

Det här är faktiskt inte mina barn. Det är min systers, säger hon. Jag har lovat att ta hand om dom idag. För resten. Vad gör du på den här sidan av ön? Du bor ju nere vid hamnen.  

Jag säljer dikter.

Jag bor ju på andra sidan, ger hon och ger mig adressen. Om du lägger en bok i min postlåda om en timme så ligger det 100 kronor där som betalning.

Och det gjorde det.

Endast två avvisande ansikten mötte mig under dagen. Det ena: Nej. Jag ska inget ha, men min dotter kanske. Men hon är uppe i andra våningen och städar så det blir ingen affär med henne heller. Det kan jag säga. Försök nån annanstans.

Det andra dök efter min läsning ner i min kasse och rotade innan jag hunnit säga något mera: Usch vad dyrt! Nej jag ska ingenting ha.

Var det inte så