Meny Stäng

Österbottnisk monolog

Av Helena Leijd

Hans Boij. Foto: Victor Nylund.
Hans Boij. Foto: Victor Nylund.

 

Hans Boij, född 1939 i Vasa i Finland, debuterade i Bonniers Nya Lyrikserie med Sviternas tal, på ett obestämt vis löftesrik, enligt Ingemar Leckius i AB. Om hans 21:a diktsamling, Versus (2012), skrev Stig Larsson i Expressen bland annat.: ”När den är som bäst tar den för några sekunder liksom andan ur en – lite som Tranströmer och Lennart Sjögren.”

I höstas presenterades Boij i ett 20-sidigt block i tidskriften Horisont under rubriken ”En österbottning i exil” så en inledande fråga blir naturligtvis: Du har bott i Stockholm sedan 1960. Är du fortfarande österbottning?

– Detta skrev man i en österbottnisk tidskrift. Österbotten är ett landskap i Finland, något som blir mindre och mindre känt i Sverige. Men svaret är ja.

⁃ Lämnade du inte Österbotten som 5-åring?

⁃ Jag tänker så här. Efter andra världskriget hamnade många estländare i Sverige, många i Amerika och Sovjet. Vissa förvisades till Sibirien. De som bodde kvar förflyttades från den forna självständiga nationen Estland till en sovjetrysk rådsrepublik. Alla dessa ester har längtat tillbaka till Estland. Varför skulle inte jag – som flyttat runt så mycket även om jag bott de senaste 55 åren i Stockholm – få känna mig som österbottning?

⁃ På 2000-talet har du gett ut flera volymer bestående av treradiga dikter samt ännu fler treradingar ingående i andra böcker. Varför just treradingar?

⁃ Du syftar på Boijku, Boijku+, Läsebröd, Versus samt Nu är det 2016?

⁃ Ja du började med att kalla dina treradingar för Boijku. Varför?

⁃ Berätta själv varför.

⁃ Därför att jag kläckte namnet åt dig.

⁃ Javisst. År 2001 hittade jag Svenska Haikusällskapets tidskrift HAIKU i Hedengrens bokhandel. Jag började skriva haiku. Rätt snart insåg jag att mina treradingar inte var haiku. De var dikter, aforismer, tänkespråk, metaforer och en och annan haiku. Jag berättade för dig att jag svårligen kunde kalla mina alster för haiku. Då sa du, när du satt vid pianot, varför inte kalla dem boijku. Det var starten.

⁃ Varför är de inte haiku?

⁃ Dels innehåller de knappast varken kigo (ord som symboliserar en speciell årstid) eller kireji (ett slags oböjliga småord som fungerar som skiljetecken). Dels är de mera sällan ögonblicksbilder utan generaliseringar och tänkvärdheter.

⁃ Men varför så våldsamt många boijku? I Läsebröd är de 420 stycken.

⁃ Dagens dikt ska helst ingå i ett projekt, vara konceptuell, temastyrd, idébaserad. Inte som förr när dikter kunde heta ”Brunnen”, ”Lärkan” eller ”Den gamla psalmboken”. Sådana dikter kallade DN en gång ditt-och-datt-poesi. Haiku har jag uppfattat som fri från ämnesflora. En haiku kan handla om kejsaren, nästa om månen, den tredje om de gamla tegelbruket. Lika fri känner jag mig stå i mina treradingar – mina boijku.

⁃ Jag läser (ser) att du har två packade resväskor därhemma. Ett tecken på hemlängtan till Österbotten?

⁃ Jag har visserligen två kappsäckar i lägenheten. De är fulla av samma bråte som fyller lådor och skåp. 1957 emigrerade vi till Kanada. I locket på den ena kappsäcken står namnet på den familj vi skulle kontakta vid framkomsten. Min bror träffade dem tio år senare. Adressen var fel. Inte heller mötte de oss som uppgjort var. Därför är väskan ett försonande minne ur det förflutna. Att flytta tillbaka till Vasa har jag inga planer på. Det ämnade storebror göra men demensen kom emellan. Men en av hans goda vänner har flyttat tillbaka.

⁃ Men du känner dig som en österbottning?

⁃ Jag är österbottning. Oftare förr har jag blivit kallad finne. Aldrig ändrar jag folk på den punkten. Såg i TV att Sverigefinnarna ska välja en egen flagga ungefär som skåningarna har sin rödgula korsflagga. Förslaget var hemskt och berörde mig illa så jag skissade snabbt på ett eget förslag. En blå duk med finska flaggan överst i vänstra hörnet och ett gyllene lejon på det blå fältet. Jag for till de Sverigefinska lokalerna vid Bellmansgatan för att ställa allt till rätta. Träffade där en ointresserad dam. Tror inte hon såg till att förslaget kom fram. Avgörandet skulle fällas om två dagar. (Sverigefinnar och finlandssvenskar har olika organisationer här i landet. Själv är jag finlandssvensk)

⁃ Du ritade en flagga så där bara. Du har också hållit på med konst, framför allt i collage-form.

⁃ I mycket blygsam skala. På 80-talet började jag teckna serier för att komma ifrån diktandet. Jag hade tryckt upp fyra små blå dikthäften som jag inte orkade saluföra. Ett antal collage och teckningar såg dagens ljus. I den vevan tipsade Anne-Marie Berglund mig om EM Cioran (hennes vän hade översatt honom till svenska), vilket resulterade i att jag 1989 återvände till Bokmaskinen och gav ut aforismsamlingen Björnen Berige från Sverige.

⁃ Är du inte nöjd med att ha återgått till skrivandet? Genom åren har du fått lovord av så pass erkända recensenter som Ingemar Leckius, Britt Dahlström, Bertil Pettersson, Sven Christer Svahn, Eva Ström och Stig Larsson – är inte det originellt för en författare som stått utanför de stora förlagen? Du utkom två gånger på Bonniers på 60-talet men sedan har du varit din egen.

⁃ Eric Fylkeson gav faktiskt ut Icke rörliga bilder på Janus 1982. Tecknade gubbar inspirerade av Jules Ferffer. Kortvarigt tog Arbetaren in några av dem.

⁃ Här ska vi kanske inte nämna att en kritiker velat se dig som efterträdare till Lars Forssell i Svenska Akademien.

⁃ Nej det har han säkert fått tillräckligt med fan för.

⁃ På tal om det, en klassisk fråga. Vilka förebilder har du?

⁃ Jag är skralt beläst. Avbröt skolgången efter andra ring då vi emigrerade till Toronto. Poeten Henry Parland blev min husgud efter hemkomsten 1959. Hittade honom i en bokhandel i Vasa. Tror fortfarande Röda Rummet är den roman jag haft störst behållning av. I Ekenäs, 1954-55, bodde vi ett stenkast från huset med Helene Schjerfbecks minnesplatta. På konstens område är hon en stor idol.

⁃ Du nämnde EM Cioran som en stor förebild. Ses inte han som nihilisternas nihilist?

⁃ För mig har han belyst mänskliga villkor på ett intrikat vis. Tror inte jag läst honom riktigt så som hans flesta supportrar gör. I Tobias Dahlkvists bok Eremiten i Paris framstår han närmast som posör. Varför kallas eremit om man sina sista 35 år delat lägenhet med en kvinna fast inte värre än att se sig som österbottning efter 55 år i Stockholm?

⁃ Du nämnde också att dagens dikt ska vara temastyrd, idebaserad. Själv har du dina ideér om fascismen, tycks det mig.

⁃ Fascismen har alltid styrt. Vår tid är inget undantag annat än i tekniskt hänseende. Då Göran Hägglund vädjade till Verklighetens folk – i motsats till bland annat kulturarbetarna – var han fel ute. De enda som tas hänsyn till är Framkantens folk – de andra är försumbara. Se bara på SJ. Behärskar du inte modernaste teknik kan du snart inte åka tåg i Sverige. Än sen? De som inte behärskar den är snart utdöda. Så kan man också se saken. Du rekommenderas se saken så. Så javisst, jag tror på fascismen. Inte så som satanisten ser på Satan utan tvärtom. I början av året slog Tommy Berggren ett slag för gråssossarna i TV-programmet ”Min Sanning”. Håkan Juholt och han – två som inte låtit sig duperas. Vinst är vad vi gör den till.

⁃ Tror du verkligen att klockan går att vrida tillbaka?

⁃ Människan för en allt intensivare kamp för att slippa göra det. Min kompis CHH, som jag går och fikar med, finner det självklart att vi ska flytta ut i rymden. Jag är glad att slippa vara med då. Finns det bäckar och smultronställen där? Räcker det inte med att morgondagens människa redan hittar sina smultronställen i cyberrymden?

⁃ På senare år har dina böcker blivit allt digrare. Tar du del av Sonnevi, Donner, Norén, Leif GW?

⁃ Nej. Storfräsare som Sebald, Franzén, Safran Foer, Pynchon, Richard Ford har jag heller inte läst. Inte heller alla kvinnor från den tredje världen som gör succé.

⁃ Du är född 1939. Känner du dig gammal?

⁃ Jag ser kry ut. Mina krämpor sitter invärtes. Tror inte jag blir så gammal. Framför allt är jag inte det minsta nyfiken. Mångfald ställer jag mig ambivalent till. I min ungdom var det självklart att liera sig med en flicka med liknande bakgrund, inte minst geografiskt. Landsvägsdiken, insjövikar, skare, julmusik. Att gifta sig med en dam från Samoa skulle aldrig fallit mig in.

⁃ Blev det inga romanser i Toronto?

⁃ Nej, inte där, men så fort jag var hemma i Österbotten igen för att göra lumpen.