Meny Stäng

Dikter i Populär Poesis facebook-grupp under världspoesidagen den 21 mars

Illustration Evelina Olsson
Illustration Evelina Olsson

Under Världspoesidagen erbjöd vi alla som ville att lägga ut en dikt i vår facebook-grupp och därefter få den publicerad i e-tidskriften. Vi fick in 112 bidrag som ni kan läsa här nedan.

 

Annika Wikström
den 21 mars kl. 23:22
Akvarell
Det vilsamma i hur ängen
sveper sig själv i dimman var natt
hur träden söker fukten
och himlar rör
hur steg tystnat och stannat,
om än för en minut känns tryggt
inför natten där dag tar slut
Sedan ljuset som väcker så varsamt
resta är ängens strån och himlen
behåller sin hemlighet
vart skyar vilar ögat och
var fukten kommer ifrån

Rita Brunner
den 21 mars kl. 16:20

Diktens sista vers
Sov min kära, vaken är nattens timma.
Sov som vore sanningen dröm och lögnen
sann, och livet närmare hjärtat än du
visste var möjligt…
Flyg min tanke, flyg dit där tystnad råder.
Sök bland himlens andliga sfär din boning.
Flyg min tanke – flyg till en plats där molnen
skingras för skriften…
Finns det efter detta ett liv – så väntar
jag på dig tills änglarna sjungit diktens
sista vers vid gränsen – min kärlek finns hos
dig på din vandring…

Camilla Holst
den 21 mars kl. 23:59
Minnets fysik
Hågkomsten respekterar inte frekvens.
Nervbanorna kan bli hemmablinda och ba:
”Det här såg vi igår, och i förrgår
vem bryr sig?”
Dessutom ändrar sig ett minne litegrann
för varje gång det tas upp till medvetandet.
Vill vi bibehålla äktheten i ett kärt minne
ska vi alltså tänka på det jävligt sällan.
Likställigheten mellan ett minnes laddning
och händelsens tyngd är pinsamt irrationell.
Det är till exempel självklart enligt min hjärna
att jag minns exakt vilka godisar jag, brorsan
och mormor köpte inför halloween 1993
(och vilken färg det var på löven på väg hem från Konsum),
men inte särskilt mycket från varken historie- eller geografi-
lektionerna.
Fan vad jag hatar minnets idioti
men det kommer jag ju också att glömma bort.

Cathrine Tönnvik
den 21 mars kl. 23:34
Virrhjärnor
Vi var aldrig nog, vi var stundens vapendragare
vagabonder som skrev flyktiga verser åt varann
Jag var ditt väderstreck, du en rusig villoväg
Samtiden singlade som snöflingor förbi
vi lapade lojt vårt vin förtappade i tiden
gav röst åt drömmar om allt dunkelt i öst
Anseendets teater sålde billiga biljetter
men vi ville det som gjorde allt annat så litet
i dynamikens dissonans glömde vi oss bortanför

Colm Ó Ciarnáin
den 21 mars kl. 09:32
… AGAIN …
Ten days.
Ten months.
Ten Years.
On ten again.

Eva Langrath
den 21 mars kl. 13:01
En öppning
Tonerna i jojken
faller en och en
som vattendroppar
nerför en sten
i soffans hörn
känner hon själen
försöka titta fram
den öppna balkongdörren
lockar
tröttheten har blivit en vana
tankarna snirklat in
i försåtliga spår
saknaden kom
för längesen
när grenen bröts
av olikhetens tyngd
ingen hörde orden
när väderkvarnsvingarna
drevs av vinden
avisandet är hennes
akilleshäl
tonerna i jojken
fortsätter falla
en efter en
som vattendroppar
nerför en sten
himlen är blå
utanför
balkongdörren vidöppen
själen banar
sig ut
en bit till
följer tonen
öppningen
är fysisk
utåtletande
uppåtstigande
kanske
befriande

Anna Celander
den 21 mars kl. 21:45
Tar tid på ljuden och springer ifatt dem.
Målar mina händer blå
och lämnar spår i sanden.
Bilder av allvar
lämnar och vänder mig om.
Kysst av solen
älskad av vinden
upplyft av vågorna
Somnar i mörkret till doften av ett leende.

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 14:17
Där på min balkong sitter en man,
med korslagda ben i den gamla träsoffan
Ryggen bekvämt vilande mot ryggstödet
Begrundar, ser men reagerar inte
Röker sin cigarett och störs inte alls
av att jag tittar. Grundligt studerar honom
I kostym och hatt från gamla tider. Ingen
inre stress som gnager och tuggar sönder
Tiden finns till för att vara i
-Kan du hjälpa mig? Frågar jag.