Dikter i Populär Poesis facebook-grupp under världspoesidagen den 21 mars

Illustration Evelina Olsson
Illustration Evelina Olsson

Under Världspoesidagen erbjöd vi alla som ville att lägga ut en dikt i vår facebook-grupp och därefter få den publicerad i e-tidskriften. Vi fick in 112 bidrag som ni kan läsa här nedan.

 

Annika Wikström
den 21 mars kl. 23:22
Akvarell
Det vilsamma i hur ängen
sveper sig själv i dimman var natt
hur träden söker fukten
och himlar rör
hur steg tystnat och stannat,
om än för en minut känns tryggt
inför natten där dag tar slut
Sedan ljuset som väcker så varsamt
resta är ängens strån och himlen
behåller sin hemlighet
vart skyar vilar ögat och
var fukten kommer ifrån

Rita Brunner
den 21 mars kl. 16:20

Diktens sista vers
Sov min kära, vaken är nattens timma.
Sov som vore sanningen dröm och lögnen
sann, och livet närmare hjärtat än du
visste var möjligt…
Flyg min tanke, flyg dit där tystnad råder.
Sök bland himlens andliga sfär din boning.
Flyg min tanke – flyg till en plats där molnen
skingras för skriften…
Finns det efter detta ett liv – så väntar
jag på dig tills änglarna sjungit diktens
sista vers vid gränsen – min kärlek finns hos
dig på din vandring…

Camilla Holst
den 21 mars kl. 23:59
Minnets fysik
Hågkomsten respekterar inte frekvens.
Nervbanorna kan bli hemmablinda och ba:
”Det här såg vi igår, och i förrgår
vem bryr sig?”
Dessutom ändrar sig ett minne litegrann
för varje gång det tas upp till medvetandet.
Vill vi bibehålla äktheten i ett kärt minne
ska vi alltså tänka på det jävligt sällan.
Likställigheten mellan ett minnes laddning
och händelsens tyngd är pinsamt irrationell.
Det är till exempel självklart enligt min hjärna
att jag minns exakt vilka godisar jag, brorsan
och mormor köpte inför halloween 1993
(och vilken färg det var på löven på väg hem från Konsum),
men inte särskilt mycket från varken historie- eller geografi-
lektionerna.
Fan vad jag hatar minnets idioti
men det kommer jag ju också att glömma bort.

Cathrine Tönnvik
den 21 mars kl. 23:34
Virrhjärnor
Vi var aldrig nog, vi var stundens vapendragare
vagabonder som skrev flyktiga verser åt varann
Jag var ditt väderstreck, du en rusig villoväg
Samtiden singlade som snöflingor förbi
vi lapade lojt vårt vin förtappade i tiden
gav röst åt drömmar om allt dunkelt i öst
Anseendets teater sålde billiga biljetter
men vi ville det som gjorde allt annat så litet
i dynamikens dissonans glömde vi oss bortanför

Colm Ó Ciarnáin
den 21 mars kl. 09:32
… AGAIN …
Ten days.
Ten months.
Ten Years.
On ten again.

Eva Langrath
den 21 mars kl. 13:01
En öppning
Tonerna i jojken
faller en och en
som vattendroppar
nerför en sten
i soffans hörn
känner hon själen
försöka titta fram
den öppna balkongdörren
lockar
tröttheten har blivit en vana
tankarna snirklat in
i försåtliga spår
saknaden kom
för längesen
när grenen bröts
av olikhetens tyngd
ingen hörde orden
när väderkvarnsvingarna
drevs av vinden
avisandet är hennes
akilleshäl
tonerna i jojken
fortsätter falla
en efter en
som vattendroppar
nerför en sten
himlen är blå
utanför
balkongdörren vidöppen
själen banar
sig ut
en bit till
följer tonen
öppningen
är fysisk
utåtletande
uppåtstigande
kanske
befriande

Anna Celander
den 21 mars kl. 21:45
Tar tid på ljuden och springer ifatt dem.
Målar mina händer blå
och lämnar spår i sanden.
Bilder av allvar
lämnar och vänder mig om.
Kysst av solen
älskad av vinden
upplyft av vågorna
Somnar i mörkret till doften av ett leende.

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 14:17
Där på min balkong sitter en man,
med korslagda ben i den gamla träsoffan
Ryggen bekvämt vilande mot ryggstödet
Begrundar, ser men reagerar inte
Röker sin cigarett och störs inte alls
av att jag tittar. Grundligt studerar honom
I kostym och hatt från gamla tider. Ingen
inre stress som gnager och tuggar sönder
Tiden finns till för att vara i
-Kan du hjälpa mig? Frågar jag.
Att andas ut. Acceptera, finna ro.
Jag har ännu inte funnit det jag sökte.
Nu behöver jag din hjälp att orka låta
det vara så. Livet gav inte mera och
jag måste sluta fråga mig varför
Vi är en cirkel av gamla vänner
som håller varandra om ryggen
Drar varandra framåt i kärran
Halkar en efter får den andra hugga i
Den som kommit upp på krönet
ser till att de andra kommer med
En liten krets
Möjligheternas uteslutning
I en gammal kakburk jag sparat,
ligger ett oförstört minne
Det är numera diffust men jag är
ändå glad att jag har det sparat
Att det finns kvar som betytt något
-Jag behöver också veta något om
hur jag kan låta bli att hela tiden
påverkas av det jag ser runt
omkring mig, fortsätter jag. Jag vill
inte längre reagera på det som
känns fel och orättvist. Jag vill bli fri
i sinnet. Att varje ögonblick är ett
nytt ögonblick. Förstår du hur jag menar?
När svaret uteblir och jag tittar upp
ser jag att mannen inte längre
sitter kvar i soffan på balkongen.
Jag lutar mina gamla vingar mot väggen
Har nog flugit färdigt för ett tag nu
Kanske ska jag ge den till någon
som är mer ämnad att flyga än jag?

Magnus Lindgren
den 21 mars kl. 19:25 · Tandådalen
DE DRABBADE
Skrynkliga lakan hängs
på vädring därute.
Tyngda av sitt,
sträcks de ut
efter ännu en natt
utan sömn – utan vila
Slöjan som dansar
försiktigt och sakta.
Enbart slumpen
dess fyrbåk.
Viskar ÄR, viskar BLIR
åt oss andra – maktlösa

Karin Bertling
den 21 mars kl. 23:59
Sitter på
en pall
under
duschen
blir
sittande

Tor-Bjorn Fjellner
den 21 mars kl. 23:53
O.V.P.D.
Juan hade en devis, som han använde i nästan alla situationer. Men trots att han sedan länge bodde i Sverige och talade svenska flytande, så var devisen på spanska. Han tyckte inte det kändes rätt att ändra språket.
Jag hörde devisen första gången när grannens son, som höll på att lära sig cykla, just hade fallit omkull för tredje gången:
”Inténtalo otra vez pero diferente” – Försök en gång till, men annorlunda.
Ja, så enkelt var det. Om du verkligen vill något, men inte lyckas, stanna upp, tänk på hur du gjorde och hur du skulle kunna göra det på ett annat sätt, och sedan – försök igen!
Grannens son lärde sig att cykla. Visst kostade det honom ett antal bulor och blåmärken, men jag har en känsla av att Juans förnuftiga ord gjorde att det gick åt betydligt färre tårar än för andra barn. Gråten kommer liksom av sig när man stilla konstaterar att man just ramlat omkull, och funderar på vad man kan pröva att ändra till nästa försök.
Jag hörde Juan viska samma ord till sig själv när han just förlorat jobbet… och när hans pannkakor blev till en sönderstekt geggig sörja.
Men det visade sig att hans livsvisdom inte bara gällde misslyckanden. När företaget han startat gick så bra att det blev uppköpt, och han fick så mycket betalt att han skulle ha kunnat gå i pension vid 45, så sa han precis samma sak: ”Otra vez pero diferente”! Han hade redan tio nya idéer, och funderade just på vilken av dem som skulle vara roligast att förverkliga härnäst.
När han fyllde 50 så gav jag honom ett par specialdesignade manschettknappar med bokstäverna O.V.P.D. som han använde närhelst han kom åt. Nu blev det inte så länge, för han gick ju och blev sjuk.
Men jag tror nog att vi får se mer av honom. Där han låg på dödsbädden såg han så lugn och samlad ut, att jag nu är nästan säker på att själarna återföds, och han han på något sätt visste det när han blinkade till mig, och sa det som skulle bli hans sista ord:
”Otra vez pero diferente!”

—-

Mittpunkt
Över träden i fältets kant
lägger den lågt stående solen
ett gnistrande slutackord
i rött-orange-gult
med några fjäderlätta cirrusmoln
i vitt, högt över resten av kören.
I andra riktningen börjar stjärnorna
krypa fram ur sitt täcke av solljus.
Karlavagnen skall åter
köra sitt halva varv runt Polstjärnan:
Så här på hösten börjar den över verkstaden,
fortsätter via gammelhuset
och sedan uppåt, in i gryningen.
För oss ser det ut,
som om Polstjärnan¨
är den självklara mittpunkten,
hela systemets origo.
Men det är en chimär.
Vi behöver bara åka
till södra halvklotet
så snurrar himlen åt andra hållet
runt Sigma Octantis.
Var är då min egen mittpunkt?
Har jag någon mittpunkt?
Min kropp? Hjärtat? Hjärnan?
Mina tankar eller min vilja?
Eller mitt medvetande?
Min uppmärksamhet? Min själ?
Min medelpunkt är nog min själ.
Men det är en stor medelpunkt.
Min själ är en del av,
och rymmer hela världen.
Men det går ju bra även så…

Birgitta Åkesson
den 21 mars kl. 23:26
en man
dränkte mig
i lera
sa att det var av kärlek
höll mitt huvud
under ytan
luften blev
sega bubblor
känsligt
ömsint
satte han två fingrar
i mina näsborrar
den omtanken räknas
när syret tog slut
blev bröstet konkavt
benen ryckte
och jag sattes fri
hans ögon
iskalla
bländande
förlåt
min älskade
förlåt
höll om mig
i stackato
trampande
i otakt
en tvungen omfamning
esoteriskt lätt
lova att berätta
nästa gång
säg alltid sanningen
men vad du gör
nämn inte det ohörbara
och när benen inte bar
längre
sjönk jag
trevade i mitt ansikte
efter något
att hålla i
la mig i sängen
alltid på höger sida
famlande efter drömmar
vaknade i gryningen
han öppnade
sina ögon
sa
ligg då inte
och stirra på mig
och hoppas
att allt går åt helvete

Birgitta Åkesson
den 21 mars kl. 22:30
läget
du frågar: hur är det?
jo,
en man öppnade sin dörr för mig
det är så
han stod framför mig
och sa
jag vill måla
och skriva och sjunga
och jag älskar dig
jag blev först rädd
sen jublade kören
jag körde och
hoppade
öppnade mitt hjärta
men
det blev som dimma
som barry lyndon
som en film
det där cellofanet
platt
och som på låtsas
jag förstod ingenting
för han försvann in
han sa inget
rörde mig inte
kunde ingenting
mitt huvud sprack
mitt hjärta rann ut
och jag fick inte luft
han stod framför mig
hans liv i en burk
hans hjärta i ett rökmoln
bultande som i slow motion
jag kommer ihåg allt
sa han
även det jag inte varit med om
men jag kommer inte ihåg
vad jag ville med dig
då slog jag handen i min vägg
jag skakade mitt galler
och vek mitt överkast

Birgitta Åkesson
den 21 mars kl. 20:08
hej!
jag bor på en cirkus
sa jag
vid gungorna
barnen stirrade
min mamma är akrobat
och min pappa slukar svärd
då sneglade de på varandra
jag tog fart
gungade så högt
jag kunde
och där uppe
fri
orden
tog sin egen väg
det luktade krossade nyckelpigor
och nylagd asfalt
älven brusade
ljuset stod kallt
sen
när jag cyklade hem
jag slutade ljuga
gjorde läxor
fick bra
betyg
gick ner i spagat
och månen
gick
över himlavalvet
all tid
under den
ljuset i mörkret
alla år
jag inte minns
sen kom de tillbaka
orden
steg upp inom mig
min volt
min saft
min tunga
hej!

Birgitta Åkesson
den 21 mars kl. 10:23
Reslust
ledsen att det tog så lång tid
sa han och klev in genom dörren
det är ju söndag
å allt
kan jag tvätta händerna?
och när han torkade sig på handduken
såg han
att stången till duschdraperiet hängde snett
har du en skruvmejsel?
men det hade jag inte
den var i källaren
vi åt kött
potatis och sallad
han tyckte det var gott
talade om syftet med livet
varför han är här
varför vi är här
för att dö
sa han
vi är all här för att dö
sen tog han min tallrik och sköljde av den
bytte soppåse
och jag gjorde kaffe
tog förrådsnyckeln
och huvudnyckeln
hämtade skruvmejseln
i källaren
och han fixade stången
efteråt
i soffan
sa han
att vara med dig är som att besöka ett nytt land

Maria Gogogirl Strand
den 21 mars kl. 18:51
Jädrar vilken törnrosasömn. Om inte mönstret på påslakanet var ikoner, vad? Det var väl Jakob som lidit skeppsbrott och Stefanus stenad. Tro det ja. Borta från världen. Förfluten på en flotte på Vaggeälven. Har skakat och skrattat i kapseln när den lyft. Rivit mig på rosorna i singelgruset. Förebild för krigets taggtråd. Det som skulle hålla ordning. Långt tillbaka i mitt släktled för att skydda ättlingarna. Blev en hämmande hand, strypgrepp från Kopernikus’ fiender, stötta av mina fjädrar.

Scarlett Miryam
den 21 mars kl. 23:09
HYNDAN
(som brinner
intill vägkanten,
vad är det som brinner
intill vägkanten)

Din isländska hora föder barn igen
nere vid flodmynningen,
hon luktar kvinnoavfall och jag
drömmer att jag våldtas
av ryssen som tog min mamma,
jag drömmer att jag binder barnet
vid en höviska, lägger allt i
vattnet, kastar sten, hjärtat,
jag behöver hjärtat,
jag kastar stenarna,
friheten vid vattnet;
stäv hennes åtrå,
hon bankar barnets kött mot
moderns misstag.

”jag är stor inatt,
jag sväller som vete inatt,
jag töjer dina skåror inatt”
(det lilla hjärtat som vill leva,
töj hennes skåror,
hon minns inte)
(och jag gick vidare)
”sedan när hon växer,
tänjer varje cell,
ådror brister”
(alla djuren jag ville känna,
alla djuren,
träsket därute)
”du är inte samma skönhet
som svepte
men jag kan knappt röra mig”
(hon är för liten för vargar,
vi går till floden,
flyter ut i floden)
(TÖJ HENNE INTE INATT)
”jag växer som gudar,
dina bröst som druvor,
bara skal”
(och blodet rinner vidare,
vi går vidare,
kvinnor som älskar)
(bristerbortombegär)
”förenen er, vildar,
jag kommer med
de trollbundna”
(jag har din dotter jag har din dotter jag har din dotter)
(SÅ MÅNGA BARN)
”min far var videung,
min syster askunge,
min dotter hora, hon var en hora”
(intill vägkanten,
jag lämnade henne
utan utväg)
(DU ÄR DEN STORA FARAN)
”du är bara en spillra,
de tog dig
för en spillra”
(och jag förlåter dig jag förlåter dig jag förlåter dig)
”kvinnor som rensar
sina liv,
godheten inom dig”
(en stor man, de sade att du var en stor man)
(MEN DU HAR ALDRIG BRÄNT NÅGON)
”sök henne i vassen,
hon ligger i vassen,
väntande uppfläkt väntande”
(där tallarna gnider sig mot
varandra, kärlek jag osar av
lycka)

Scarlett Miryam
den 21 mars kl. 20:49
VIT RÄV
”Det är alltså här.”
Och där var dina hundar, jordade
i trygghet, ben vitare
där de skavde
(men de går över vägen, drar i
de skinnflådda, du drar
mig skinnflådd)
”Jag skulle bara dräpa dig
för att du inte var rätt,
men jag skulle inte sluta
älska dig”
(och hon betalar vetet,
hon betalar säden i år,
hon gräver djupt i år)
Om dagen ställer de hästarna här,
om natten pater peccavi och köttet
för dig, rosen
och jag knoppas, varje floddal
till brädden
(och där var dina hundar)
”Chez horisonten, du och jag i ringdans,
en attrapp för att stjäla
din sista förhoppning”
(i vinet i vattnet, har jag gått
dina linjer)
”Du ska fortfarande klyvas,
ådrorna inom dig
täckt och döpt,
Erövraren”
Med mina lemmar i ditt skruvstäd,
i Ramstalund och kvinnors åkrar
har jag grävt åt dig
(uppe i uggletornet binder jag
mina kransar,
ser till dina ben ser till horisonten
vårdar
vad du lämnade)
”I förväntan inför det stora muskedundret –”
som polerades, som trycktes
av i mig
i mina gårdar och klogömmor,
där mina tänder slutat växa
och allt låg öppet:
”Jag är bara en förbipasserande,
men jag har förlåtit alla
som inte kände”
(hon gräver djupt i år,
skaver tänder skaver lemmar:
det är alltså här)
Om dagen ställer de hästarna här,
om natten pater peccavi och köttet
som äts levande;
”Scar jag trodde att du var en människa,
växte upp röd andades,
Scar jag trodde att du andades”
(i förväntan inför det stora muskedundret
som tryckte mig så djupt)
Och hon knoppas, varje hjärta
som bankar
(har aldrig växt upp intill mig)
Och hon ställer hästarna här,
pater peccavi och köttet i din hand,
hon ställer hästarna
där hundarna andas
hon ställer hästarna
där en är du
(i vinet i vattnet, har jag gått
dina linjer)
Men där bygger hon nya ben,
och säger
”i fortsättningen är ingenting gratis
eller ens särskilt angeläget”
och benen är rena, rena där
de skavde
(stjälkarna som bryts, evigheten
och din stavning)

Birgitta Ryås
den 21 mars kl. 19:04
I DET MOTSÄGELSEFULLA
Just i det motsägelsefulla
i korsningen emellan
glöder kärleken
lever konsten
sker det osannolika
I det flyktiga
osäkra
obegripliga
skymtar kärnan
bland fasta linjer
I en akt mellan
styrka och svaghet
ljus och mörker
lycka och smärta
uppstår levande liv

Astrid Harnisch
den 21 mars kl. 20:03
jag skiter i
om mitt hår luktar rök
och
du bytte mina bromsbackar
livet tycktes lyckligt då
i mildare galenskap
blir vi fångar
i omständigheten
fullständigt
fördummade

Sten Ob Nilsson
den 21 mars kl. 14:48
Miljontals stjärnor
såg vi den natten
Vi låg på bryggan
och hörde vattnet klucka
Vad tydligt vi såg
Vintergatan
Vi rös när vi såg
oändligheten
Jag kände värmen
från din kropp
Det var du och jag
och stjärnorna

Curt Jansson
den 21 mars kl. 19:20 · Grängesberg
Mer än bara ord
Lita på
mottagarens
förmåga
att uppleva
att känna
att ta in
att tolka
att tyda
att hålla med
att säga ifrån
att prioritera annat
helt enkelt
var försiktig
presentera gärna
lämna detaljerna
att tycka fritt
eller låta bli
gilla
eller
inte
måhända
det skrivna
finner väg
till ett hjärta
i enskildhet
bortom rampljus
utan vittnen
av en tillfällighet
och lyckliggör
utan avsikt
med insikt
mognar orden
till mer
än bara ord

Evelina Olsson
den 21 mars kl. 19:20
Vi är från olika delar av världen
men vad gör väl det?
Vi kan vår historia och vet hur folk slet.
För att människor oavsett bakgrund eller kultur.
Skulle kunna leva fritt och vi skulle krossa samhällets rasistiska struktur.
Vi måste lära av historien som gått.
Och igen kämpa för att rasismen få bort!

Marcus Malmsten
den 21 mars kl. 23:18
Tiden vrider sig på nålar
Kaos runt murarna
Ett tunnelseende senare
och Taj Mahal föll
Forsen flödar
Båthakar och bark
Tämjer träd
Skiljets vägvisare
I de många klippornas land
blåste en nordan
Ropen blir en viskning
I en vrålande vind
Allting blev stilla
vackert och ljust
Ser visioner
I en nyvaken gryningseld

Sanna Tönnvik
den 21 mars kl. 23:09
när vi vänder
de hade blivit statiska av alla laddade lakan
och doften som sipprade sprängda granatäpplen
doft av gnistor som nästan kunde avfyras

ett avtecknat skott ur fingrar
duellerar
mot väggar
skjuter blå blixtar i taket – sixtinska kapellet
beröring-
än är vi spröda stjälkar
i
bland gudar
och jag söker mig själv nu
i dina drömmar.
i sotdamm lämnades fotspår
kvar
handavtryck och daggdropp på tegelpannor
där förtryckta klättrat rebelliskt i natt, de omskrev
sin historia
i krumsprång med fastnålade svanfjädrar
under
hud
när vi vänder våra kontinenter för att barnen ska kunna

springa
över klyftorna
med maskrosbollar i handen och
stygn mellan skuldrorna.

 

Sanna Tönnvik
den 21 mars kl. 23:02
ur urskogen
boetten öppnades vid samma stund dörren stängdes
vid entrén av brustna drömmar som hägrat de omaka
ensam stod kvar och andades i takt med försvinnande
fotsteg nedför en gnistrande vitbeströdd björkallé som
erinrade en evighet av pulserande rundgång kring den
sköraste handled som bar fullmånen i utsirat silver.
den absoluta stillheten bäddade om dem under ett vagt ljus,
punkterna som mörkret förtärde
var gång inbrottet anlände.
och tiden, tiden visade aldrig några visare, för även Lovisa
visste redan, den spillda illusionen
när hon låg där och viskade vidare
– Det var alltid när vi fann varandra som vi skiljdes åt.

Sanna Tönnvik
den 21 mars kl. 22:57
genom den smalaste korridor
begav sig besöket
för att vandra baklänges
i slow motion
till tillblivelsens upprinnelse,
för att smaka regnbågen
med förbundna ögon
och bli en del, en ton
i dennes hjärtas
alldeles säregna
melodi
den som alltid finns där
i det outgrundliga djupet
förvaltad i nedersta skrivbordslådan
ligger kassettbandet i pausläge
väntandes
i en knallgul walkman från 80-talet

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 22:15
När stjärnor börjar blinka
i riktning mot varandra
vet man att de är tända

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 10:31
PANG PÅ RÖDBETAN
Lite dans runt het gröt
före akten
tack!
det är inte bara
att komma med
Ers Hårdhet
och tro att Han
kan begära inträde
på direkten
det går inte
att öppna sin port
hur som helst
gångjärnen måste
allt smörjas
smickras först
annars blir vallgraven
rätt så torr att beträda
om man säger så
det är inte bara
att lägga ner ryggen
på röda mattan
sära på bräderna
och hoppas
att golvet
svettlackar sig själv
nej, här krävs allt
lite grundstrykningar
innan vallgravens
slussar öppnas
och fuktas
innan porten bjuder
Kungen in
tack!

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 18:53
LOBOTOMI
Nästan som tårar
trögflytande
sprutar ingenting
förflyttar sig sakta
som zombiegång
i riktning mot
jordens dragningskraft
mörkröda bäckar
koagulerar
på gula fält av substans
tången har gjort sitt
knipsat de delar av
limbiska systemet
jag ändå inte behövde
smärtan är borta
och oron
den där sorgen
ville jag heller inte ha
all ledsenhet
och ilska
skulle bara bort
faktiskt tog jag förälskelsen
av bara farten
kärleken
ställde ändå bara till
med besvär
precis som passionen
det var lika bra
att ta lyckan och glädjen
också
komplett lobotomi
allt för lugnet
sen tog jag lugnet också

Joackim Ohlsson
den 21 mars kl. 14:33
Aktivistens klagan:
En grå batong!
En grå batong…
i min hörselgång.

Stellan Lehrberg
den 21 mars kl. 22:04
Sommar
azurblå himmel
mjölkvita lätta moln
levande väsen
urklippta vingar
spelar med tunna flöjter
med himmelen som
spelportal
vardagens ljud
gläds att komma ut
studsar mot
himmelssfären
infattad i den blå pärlan
smaragdgrönt gräs
unga och gamla jublar
gläds att vara här
där sommaren är

Cathrine Tönnvik
den 21 mars kl. 21:18 · Har redigerats
Förbannelsen
Svarta nätter på jazzhak
sorgen så sjuk, helt utan tak
nära glöms, naken göms
bakom smink
och piller som håller en vaken
Förföljd av förbannelse
Flörtar med döden
förhalar, förtalar livet
dansar dårvilt alla dygn
skålar i tårar över tid som spillts
med männen mot alla odds
Förföljd av förbannelse
Gastkramande ångest
pyser ut i gapskratt
och där trasigt tänker trygghet
tror man att man kan knulla kärlek
och kontanter i samma akt
Förföljd av förbannelse
Han hugger sig fram med yxan
så ynkligt i mina tomma rum
tror han kan äga mig
binda ringaktning runt min hals
slå hållhakar och hot kring min fot
Förbannat vare det förmenta
– försätt mig fri

Sam Carlquist
den 21 mars kl. 16:14
Längs dina väggar
mitt rusande hjärta;
det som en gång tumlade
mellan våra munnar.

Astrid Harnisch
den 21 mars kl. 18:49
maktens liturgi
sitta bredbent med kraftig käke
sober omgivning
i bakgrunden pingviner
utan personlighet
medlöpare mässar mantrat
det är hit
skapelsens krona
har nått

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 18:49
SPEGELBILD
Skönheten försvann
när mörkret kom
undrar om hon darrade
för dunklet
kanske flög hon söderut
följde fåglarna
mötte ljuset för en stund
strödde solblänk
ända upp till ögonen
gav de liv igen
långt borta
någon annanstans
kvar finns bara dystra spår
blekvit rynka
av ett leende
gråa strån vajande på synfältet
Skönheten försvann
när mörkret kom
ryckte alla färgerna
i flykten
blekheten blev kvar
som vilsen skugga
i förkrossad spegelbild
inget vackert består
hon lämnade några kilo för mycket

När hon återvänder
tar hon med sig Solen

Evelina Olsson
den 21 mars kl. 18:44
Livets fjäril spretar sina vingar …
Det är dags att välja.
Döda, fånga eller låta den flyga sin väg.

Astrid Harnisch
den 21 mars kl. 18:41
synen klarnar
då försvann
den lilla lyckan
därför var det
alltid så kallt

Astrid Harnisch
den 21 mars kl. 18:40
Makten
maktens psykopater ler
med sina slutna anleten
offrar sina egna
för makt och härlighet

Karin Margit Holtz
den 21 mars kl. 18:32
En sommarfjäril landade
På min arm idag
Viftade så graciöst och lugnt
Sina regnbågsfärgade vingar och
I samma sekund blev jag
Så innerligt glad
Att du fjärilen så vacker så fin
Tog tid för att hälsa på
Just mig idag
Du får mig att minnas
Hur fin och värdefull
Sommaren egentligen är
Men ack så kort
Alldeles för kort.
”Ensamhet”
Ensamheten’s ångest
Griper tag i mitt bröst
Ensamheten’s ångest
Vill ej längre ge mig tröst
Ensamheten’s ångest
gör mig spänd
gör mig trött
Ensamheten’s ångest
Är numera min inre
Allra käresta röst.

Jessica Katarina Huss
den 21 mars kl. 16:59
Vingklippta barn
De vingar som klipptes av.
Har redan växt ut.
Jag ska bredda dem med all min kraft.
Flyga bort dit, där drömmar finns att hämta.
Ja, hör vårt hjärtslag i vinden klämta.
Frihet, för vingklippta barn.
Styrka för dem orädda.
Vi flyger alla dit, som har en längtan.
Där marken är grön av mjukaste mossa.
Så våra huvuden kan lätta, våra vingar kan läkas.
En plats för vingklippta barn.
Du hör oss om natten.
Bland molnen vi mjukt vandra.
På marken vi smyger som glömda änglar.
Som solens strålar på gyllne ängar.
Frihetens vingar under vingklippta barn.
Rädsla var stor, när vi fick order att smyga.
Panik vi fick, så vi fattade mod.
Och tog fart.
Då lärde oss att flyga-
som, vingklippta barn.

Maria Gogogirl Strand
den 21 mars kl. 16:14
Din blick ser in i mig. Inte ett rektors- eller korrektursöga. Men med det ljus som kan leda ut ur monstrets labyrint. Som när leran riktas på drejskivan, med kärlekens fasta grepp. För att bli till. För att hålla.

Jennie Cato Rolfsdóttir Lundgren
den 21 mars kl. 18:11
Mot väggen förs min kropp
Dina läppar travar över mitt bara skinn
Jag bör säga stopp
För jag blir
aldrig känslomässigt din.
Allt kunde vara oskyldigt
men du föll för mig
Jag känner mig skyldig
Fullt medveten
Jag bör hejda dig.
Våra höfter dansar i takt
Dina händer förflyttar sig längre ner
Du kommer känna förakt
när du inser
Jag vill inte ha något mer.
Blodet pulserar
Det här är fel
Fast jag förnekar
Att jag
spelar ett spel.
Förförs av smekningarna
Får inte njuta
Passionen styr handlingarna
Jag måste
men kan inte sluta.

Poppins Y Mar
den 21 mars kl. 18:07
Du är så fin, så skör och bräcklig.
Jag vill ge, ta men är rädd att på väg i min iver krossa allt.
Borde va fint och ömt, fast jag känner stark passion.
Rädd att krossa dig i rädsla om något orent.
Håller tillbaks när du glider förbi mig i en trång korridor.
Andas in din parfym i ett förstelnat andetag, ett försök att hålla kvar.
Vinddraget från din kropp fångar in mig med dig.
Du omfamnar mig, fast du aldrig rört mig.
Jag säger hej, några ord i luft så tunn mellan oss.
Bryter min längtan, tystnaden hörs inte längre.
Vi möts.
Jag behåller min mask för att du tydligt ska se mig.
För jag ska leka charad, att jag inte faller handlöst.
Och låter dig gå
så att inget kan gå sönder…

Mia Sperling
den 21 mars kl. 17:13
Hösten knackar på min dörr
Det faller på,
mörkret
Hösten väntar på oss
och vi väntar den
Du, jag ser blicken
och himlen har aldrig varit vackrare
än ikväll
Andra ord, om livet
och det snurrar, som dig
Det faller inga löv än
nej det är för tidigt
Sommarens sista kvällar
finns ännu kvar
Vi står mittemellan
försöker hålla händer
men de fastnar någonstans på vägen
Jag väntade
på något annorlunda
och snart kommer hösten
Kylan och färger
Det är bäst att vi gör oss redo,
det kommer att förändras
håll om mig, bara ikväll
imorgon
då finns det inte längre någon stjärna att tända för ikväll

Petita Onne
den 21 mars kl. 15:17
Hipp hipp huraaa
på poesins da´
det är inget blaha
men oj så himla bra
att vi har en hela flora
somliga är små, men en del är jätte långaaa
Skriv på ni har inget att förlora

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 17:39 · Har redigerats
Fast jag har satt fram alla påsk-tuppar,
hönor och annan dekoration har jag
bestämt mig nu
Jag ska lämna återbud till påsken
Till alla andra högtider också
Jag orkar inte med striderna som
följer i dess fotspår
Drömmens glans och besvikelsen i
verklighetens matta ljus
Hon anses duktig den unga tjejen
med dugligt utseende, utan formell
utbildning och utan erfarenheter i yrket
Speciellt männen som jobbar med
utsatta människor är övertygade om
att hon har fallenhet och passar för detta,
det upprepas gång på gång
Varför börjar benen oroligt röra sig
fram och tillbaka när de upprepar
mantrat om tjejens duglighet?
Jag låter bli att ställa frågan
Jag tränar hela tiden på att vara tyst
och inte ställa några svåra frågor
Försöker att inte heller fälla några
beska kommentarer om det jag ser
Mina rättrådiga åsikter ska jag spara
och behålla själv
Allt ifrågasättande tar hål på skimret
som bleknar med svaret.
Jag ska låta det flyga iväg bara
Så! Flyg iväg bara!
-Aldrig att jag kan låta det vara
Aldrig klarar jag släppa
Kampen fortsätter!
Den som är riktigt smart idag
sätter andra människor i arbete
De mest utsatta som inget har att
säga till om är användbara
Så låter man guldet regna ner
i egna stora byxfickor
Länge leve människorna utan samvete!
De lider inte när de kliver rakt över
moralens starka gräns
Jag har bytt till blommiga vårgardiner nu
Det hjälper inte stort
Ger varken inre frid eller stänger ute
världen som hela tiden ropar ut sin nöd
I morgon ska jag kanske ta och byta ut dukarna
Till ljusa vårfärger. Då blir det fint. Och lugnt.
Det gör så mycket att ha det fint omkring sig
Sägs det. Är säkert bara dukarna som saknas i mitt liv

Fredrik Lindskog
den 21 mars kl. 14:33 · Svanesund
Längst därborta tror jag att andra sidan är. Undrar vem som bor därborta. Kanske små människor med prickiga hattar och små gredelina portföljer hoppande på styltor genom de aprikosskimrande gatorna.
De små lyktorna kanske lyser svagt som gasbelysningen i en roman av Dickens. Lagom dunkelt för att svartmuskiga pingviner bara skymtas i de opiumtyngda slumkvarteren. De kanske gör sina affärer gömda i gotiska portaler av smaragd medan månglarna säljer kryddor och förbjudet kött under fransiga polkagrismarkiser.
I de gröna kvarteren lyser säkert palatsen i guld och rött. Det doftar saffran och svarta rosor klänger uppför vindlande trappor. Skolbussen stannar där dricksen är bäst. De andra, de som inte får plats, räknar eldflugorna i fickan när de hoppar fram på den rosa trottoaren. De säljer dem för fyra rubiner på lunchrasten. På hörnet kan man byta dem mot godis av en svartvitrutig orm. Det smakar precis som blommor doftar. Det höjer betygen men dödar hjärtat och råkorna tittar olyckligt på från fönstren längst uppe.
De bor i dragiga kammare och deras hy är blek och blå. De ser barnen stå på kö nere på gatan och gråter bakom trasiga bomullsgardiner. Rädda och oroliga men stannar kvar. De orkar inte mer. De har sett allt och skickar efter mat och medicin för att slippa gå ut på de fyllda gatorna. När luftskeppen landar på torget i slutet av månaden och blåser i sitt horn flyger de nervöst i flock och hämtar det allra nödvändigaste.
I ytterområdena slåss randiga katter om en darrande gulblå mus. Den ena röd och blå. Den andra likaså. Det spelar säkert ingen roll vem som vinner. Frukosten är redan såld och serverad. Poliserna i sina koboltblå uniformer stoppar blodiga sedlar i byxlinningen för att se åt andra hållet. Deras röda näsor och vitmålade ansikten smälter i neonens blinkande puls så att man ser skallen glänsa ibland. Men de små assistenterna fyller på med ivriga penslar så att ingen ska se.
En orkester spelar calypso under ett mintgrönt koppartak och bensinfatens ödesmättade klang hörs över riket som dess hjärtas slag. Korpen på kyrktaket vet hur det slutar och rycker loss en takpanna till. Snart regnar det in så att allt flyter bort, eller så bränner solen bokens blad till aska. I sin vita rock sover prästen berusad under en bänk medan kören sjunger triumfmarschen ur Aida.
En svart man bär en dvärg i saffransgul frack till dopfunten. Den kokande oljan fräser och bubblar. Korset hänger snett och ensamt ovanför. Han som en gång var där har de rosa lejonen ätit upp. Skamligt, rentav förfärligt, skulle du nog säga. Kanske det, svarar den svarte. Men köttet är gott och i sin höga hatt räknar han alla de döda. Nu är det hans tur
Genom de aprikosfärgade gatorna hoppar människorna i sina prickiga hattar. Tills dess. De är lyckliga. Så kanske det är därborta. På andra sidan.
Nästan som här.

Per Blomqvist
den 21 mars kl. 12:55 · Tullinge
Den första gång jag såg dig
var också den sista.
Din mun är felplacerad och luktar sockervadd och pratminus.
Det vita benet från gatlyktan
sträcker sig över krönet.
För övrigt stal en tiggare mitt hjärta. Hon bjöd på ett leende och crystal meth. Det var en sån där tisdag. Nu sitter jag fast i cykelstället. Jag gillart, trots att det regnar inbillning och ömhet.
Trädgårdstomtarna retas
för träden stammar.

Jessica Katarina Huss
den 21 mars kl. 17:01
Brudslöjan
Fram med slöjan.
Bryt loss malm och järn.
Skuggmoln enkelt dölja.
Vem ska dig till altaret följa?
Fram ur skalet, du kryper sakta fram.
Gasmoln och pärlor gnistra.
En vacker kärlek.
Se! hur livet i hjärtat rista.
Skalet bröts.
På tuva, du nu sitta.
Se på denne!
Han spelar på själens cittra.
Låt honom ta din enkla hand.
Du strängt och kuvat följa.
Säg mig, är hans löfte sant?
Jag kan ej, min kärlek, längre dölja.

Tommy Löfgren
den 21 mars kl. 16:56
Sår
Du visar mig riven hud
Röda strimmor
efter kattens klor
Det var inte meningen,
säger du tappert
Stolt bär du fram minnet
för alla som vill se
Senare ska livet
ge dig andra sår

Yousef Morshedi
den 21 mars kl. 16:38 · Södermalm
Hej alla populära poesi läsare
Här publicerar jag några av mina dikter för fösta gången med förhoppning att komma med och publiceras i e-tidskriften. Dessa dikter finns i min första diktsamling; ” Ilska, tomhet, längtan och dikter för Malika”.
1)
Tiden
är lik en belägrad stad
förr eller senare
faller den
i glömskans händer.
2)
Alla dagar
Jag drack mitt morgonkaffe
Klockan fyra på eftermiddagen
kände att dagen
redan gått förlorad
det var ingen mening
med att vänta på nästa dag
eller dagen därefter
Dagarna liknar ju varandra här
men jag tycker om att se dem
försvinna i mörkret
Då vet jag
banne mig
jag har överlevt
ännu en dag
som kunde varit hursomhelst
det vill säga
som alla andra jävla dagar.
3)
En kompakt lust
Lusten var kompakt
till och med efter vårt samlag
En känsla som flög
-jag vill ha dig i mig –
Med steg som gick före mig
viskade du mig åt dig
– stanna för alltid hos mig-
4)
En suck
I ett tillsynes normal tillstånd
En människans dagliga galenskaper.
Hör men ej häpna
här är ingenting sig likt
längre…
5)
Gå aldrig ifrån mig
Viskar hon i mitt öra
Jag hör men
vet ej
vad hon menar.
6)
Obotliga postmoderna sjukdomar
I osynliga klostergångar mellan betraktande blickar
och flyende våldtagna tankar
av samhörighet och främlingskap
allt skeende är genomgående och varaktigt
som en sagobok vars sidor har fått
spåren av fingertopparnas osuddiga tryck
påminner insvepande fostren i livsmodern
och deras på kyrkogården liggande släktingar
om avskräckande obotliga postmoderna sjukdomar.
7)
Tyst ropar jag på dig
några gånger per dag
tidigt på morgonen när jag vaknar
och sent på kvällen innan jag somnar
Du svarar varken under dagen eller natten
Jag känner igen dina lukter och hör dina steg.
8)
Första kärleken
På kullarna alldeles intill en uppfräschat gammal fiskeby
brusaktig morgon bris
ungdomlig och återuppväckande
Håller sig vinden fast i ditt hår
och du om mig
en osynlig men påfallande känsla
Lik lyckans ofattbara vyer
med en lukt av aprikosträden
och din närvaro avspeglande omgivningen
som förevigas för alltid
såsom en gång vi var
den första kärleken.
9)
Under huden rör du dig
beröringen väcker mig
till liv
tänker dö för dig
igen.
10)
Ack
Älskade
I natt lugnt och obemärkt grät jag
länge i mitt av ditt minne fullbordade ensamhet.

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 14:22
Jag vill inte gå dit igen
Aldrig jag vill känna samma olust igen
Krypa in under skinnet, in i
medvetandet, i känslorna
Olust som dallrar i luften och dammet,
fladdrar i gardinerna, bland matresterna
och tv-kanalerna
Förstörandet
Som hanhundarna när de juckar på varandra,
i en rad som ett tåg, i omklädningsrummets
stängda värld. Ett andningshål
Rider ut stormarna som kommit
Förgörandet
Vad är det som gör elakheten till det mest
attrakiva alternativet?
Är det tidens förbannelse?
Är människor så illa behandlade, sårade
och ihoptryckta att det aldrig kan bli rätt igen?
Upprätade med raka ryggar
Försvarandet av reviret som förvärvats
Vetskapen om hur reviret förvärvats
Och vad som finns där bakom…
Oron. Kryper i kroppen
Som ohyra i full aktivitet
Fy fan så vilset! Fy fan så svart!
Vart ska vi?
Riktningen, finner du den?
Jag vill bort för sådana trasigheter
är för svåra att ha omkring
En inre explosion hotar
Små partiklar utspridda i värlsdrymden
Poslinskärvor
Ingen strategi fall det händer
Faller samman
Allt faller ständigt ihop
Möblerna. Kläderna.
Hushållsmaskinerna
Jaget. Faller ofta samman
Ställer sig varje dag upp ändå
Ställer benen på golvet bredvid sängen
varje morgon. Går in i ännu en ny dag
Allt mera stapplande
Allt mera motstånd. Ändå ovillig att
ge sig. Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Det kostar ändå alltid livet

Fredrik Lindskog
den 21 mars kl. 16:19 · Svanesund
På vägen till brevlådan en dag när mina ben inte längre bar och vinden lät mig läsa bladen ett efter ett, kastade den lilla flickan med det blonda håret sin silverslant i den blå koppen av emalj. Hon hade gjort det i alla år fast hennes hår mörknat med tiden. Hon hoppades på lyckan och skrattade högt varje gång hon träffade rätt. Det fanns de som förebrådde henne det där skrattet, men jag älskade det och grät torra tårar av damm och rök för att jag inte längre hörde. Jag visste i vindens sus hur det klirrade till och såg i min döda ögonvrå en liten fjäril med darrande vingar sitta fast under koppens tyngd. Då förstod jag och skrek ljudlöst min själs stora sorg som ingen annan än den stendöve trädgårdsmästaren kunde höra . Han krattade sin gång som alltid, och visslade säkert i a-moll en sång om stora hav och en hamn jag en gång tvingades lämna innan jag ens fann den på kartan. Mina dagar for med löven den dagen och jag som lovat hjälpa den lilla redan för tusen år sedan. Då, när hon var ung kom hon flygande i vintervinden längs en dammig promenad med vingarna i trasor. Då var jag stark och förmådde fånga henne. Jag var stadig på handen och tålmodig som få när jag kysste henne hel. Men nu var jag inte ens vinden och hon skulle dö i mig ifall jag inte gjorde något. Då slets sista bladet loss och jag bad i dödens mörker att någon skulle se. Den svarte med krattan fnös till när det fastnade över hans smala krokiga läppar, och tog det sakta från sin mun. Det sista bladet i min historia. Han kliade sig bakom örat och läste tyst orden jag visste stod där på pappertussen som en gång var jag. I en oansenlig brun bok som jag fick den dagen jag föddes av min tvillingsyster jag aldrig mera såg. ” Fyll dessa tomma rader med kärlek och liv som bara du kan” Trädgårdsmästaren stod tyst och fällde en blytung tår som när den landade välte den lilla koppen av emalj och fjärilen flög fri. Jag såg hur hon sträckte ut mot himlen, flög bort över de gröna ängarna där hon gömt sina älskade barn. Den lilla flickan vände sig samtidigt om och tog upp en gammal bok med text av Edgar Allan Poe. ”Den känner jag igen” tänkte hon. En dag ska jag ge den till nån som kan göra mig trygg och låta mig flyga fritt. Den svarte släppte bladet i vinden och jag fanns inte mer.

Maria Gogogirl Strand
den 21 mars kl. 15:59
En klassisk förkylning blir som ett tåg i tiden. Sylvias hår var så fint. Hon sjöng så bra och hade en duktig syster. Dockans blick var alltid åt höger. Eller vänster. Jag älskade färg och glam. Mamma sa jag hade dålig smak. Hon lade alltid band på sig själv. Ville bli omtyckt. Blev inte det. Nu är hon arg. Herr Gårman och Bältmannen. De glada tandtrollen var förebilder för mig. Det blev fel med den pedagogiken. En klassisk förkylning undersöker gamla vrår i bihålornas skattkammare.

Sofie Jansson
den 21 mars kl. 16:05 · Har redigerats
Som fjärilar
natthimlen ringer
ödmjukt över mina handryggar
och ljuden av dimmorna
smeker mina handryggar
där din hud
breder ut sig
som en karta
inför mina
ögons
brunnar
ditt leende
i nattens brisar
som eldklot,
purpurrodnande,
omger våra kroppar
och du brinner i mitt hjärta
jag brinner i ditt,
som världsalltets
stjärnfall
gnistrar dina
nyckelben
mot gryningens
avvaktande
där trär min längtan
solrus
i dina andetag
och du andas
vildare
än alla stigar som nånsin lett oss vilse
för att du för en stund
låter mig älska
jag sjunker in i din mättnad
när du vaggar
dina varma rytmer,
och jag pressar mina fingrar
mellan dina
för att hålla fast vid nuet
för att det inte skall finnas någon slutpunkt
och jag kysser din böljande kropp
som den omsluter alla mina drömmar
även om vi
någon gång
måste skiljas från vårat skal
som fjärilar
när natthimlen
ringer
vill jag ändå vakna
tusen gånger inatt
för att viska in i din hud
hur vackra vi är

Curt Jansson
den 21 mars kl. 15:37 · Grängesberg
Långt borta men nära
vi bestämde redan på kvällen att hon skulle smyga in till mormor och morfar om hon vaknade under natten
flyktinglägrets barnbarn har inte sovit en blund i trygghet på många år…
Visa mer

Petita Onne
den 21 mars kl. 15:09
En mur framför mig
boken gömmer diktens själ
spegla dig i mig

Mon Roig Viladoms Author
den 21 mars kl. 14:43
ord som kysser natten
kysser djupt.
jag kan bara laat de flygga
för de är faaglar som maaste upp.
Min bön är dyvaat av ljud.
Och Gud kommer inte att lyssna
för jag skriker för mycket.
Nu kommer jag aldrig att veta
om fraagan är en av dessa
som cirklar oss
och kommer aldrig att faa ett svar.

Sten Ob Nilsson
den 21 mars kl. 14:41
Ibland
vill jag sätta mig ner
och prata högt
för att själv få höra
vad jag tänker
och hur mina tankar går
Ibland
har jag ingenting
att säga till någon
men vill själv
höra min röst
och vad den har att säga
Ibland
konstaterar jag
att tänka och prata
är inte samma sak
därför vill jag ibland
höra vad jag tänker

Fredrik Lindskog
den 21 mars kl. 14:32 · Svanesund
Längs de kullerstensbelagda murarna slogs två människors framtid ihjäl en vinternatt. Sedan hände samma sak igen och jag förstod att ett djävulsk spel doldes av regnets smatter och hovars tunga slag mot jorden.
Jag red mot Verona i det sura regnet medan förföljarna kom allt närmre och jag visste vad jag hade för val. Jag kunde fly eller stanna och ge dem masken, men ett löfte är ett löfte och jag dog där när hon flydde undan med den i sin klänning och tårar i mörka ögon i natten. Jag kunde inte mera då. Jag hade inget val. Mitt livs svåraste avsked
Så i morse låg den här bland de multna löven kastad ur århundradens strider och konspirationer. Tar de aldrig slut tänkte jag och mitt knä värkte som om en kniv vridits runt däri, när jag böjde mig ned och lyfte masken varsamt. Jag lät mina läppar kyssa dess panna och frågade vem hon var. Färgen på hennes ögon. Blodet som blandats med mitt så många gånger. Ängel eller demon ville jag ge henne fri från mina ärr och allt djupare sår.
Alla ädla stenar glimmade svagt och en röst sa att valet var mitt. Ack så mörkt framför mina ögon. Ack så svårt att skönja det rätta. Jag vill lägga mitt huvud i hennes famn och känna ifall hon vågar. Ifall hon törs och orkar ge mig frid. Då spelar stenarnas färg ingen roll. Jag skulle vilja älska dem alla men sån är inte jag……så jag väntar på henne så länge jag måste. Sen ska hon bära masken och jag henne.
I evighet

Fredrik Lindskog
den 21 mars kl. 14:30 · Svanesund
Floden rann upp just där. Ur ingenting. I den heta asfaltens skrovliga hat. Som ett levande väsen gav den mig syre i den bedövande hettan. Jag föll av häpnad men mjukt som på en sommaräng och såg djupet i dig. I det ögonblicket såg jag källans botten svart men klar som solen.. I det ögonblicket visste jag att varje viskning blev ett skrik om jag drack. Min törst blev oerhörd, min längtan en smärta att dö för och jag ville ha allt jag kunde få och ta. Just där floden rann upp i den heta asfaltens skrovliga hat. Där ville jag ha dig. Men lät bli för jag ville inte drunkna där……i öknen.”

Fredrik Lindskog
den 21 mars kl. 14:29 · Svanesund
”Så möts vi igen
nuddar försiktigt vid
och håller andan
stannar upp
ser bort
Så möts vi igen
bara för att skiljas
och gå vidare
som livet
är mest”

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 14:24
TILLTRO
Du kanske tror
att längden
kan lura ett barn
men man kan faktiskt
se ner på
den som
man ser upp på

Ewa Hellsing
den 21 mars kl. 13:49
Sanning eller konsekvens
igår en lek
idag en verklighet.

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 14:15
Började sy ihop alla delarna som lossnat
Blev en trasdocka av kolossalt format
Stoppningen synlig där stygnen blivit långa
Lösa trådar lite här och där
Hade glömt klippa av dem, eller mera
korrekt inte orkat finputsa det färdiga arbetet
Trasdockans ena ansiktshalva blev lite sned
förvriden i en obekväm grimas
Ifrån en viss vinkel och på visst avstånd
såg dock allt fullständigt normalt ut
Det är lätt att bli lurad av det som ser
fullständigt normalt ut. Det höll ett tag
men sedan började det gnaga som något
smuts som skaver på ögat
Männen i grottan känner varandras kön
i vittring och i handen
Mäter förmåga och utrustning sig emellan
lika naturligt som jämföra kamerautrustning
Allt följer samma ordning, rutiner och ramar
Allt har hänt tidigare och känns igen
Som mammas matgrytor, tvätten på torkställningen
eller de smutsiga vantarna i gruset
I en viss vinkel, på ett visst avstånd syns inte
bristerna. Håller vi hela tiden huvudet i rätt
vinkel så stelnar nacken och axlarna
Vi kan gå omkring med huvudet i rätt läge
Andra kommer att känna igen oss som
människor som ser världen på rätt sätt
De är en av oss, vi är en av dem
Vi hyllar oss som gör rätt!
Vi kan få arbete och vänner
Det tunna draperiet av fransar
och skulpturerna placerade mitt i rummet
Vi dansar omkring dem som julgranar
och sjunger vilda sånger
som tilltalar våra inre uppror
Upproren i våra inre som är värda guld
Jag gråter så långt i förväg,
över hösten som ska komma
Över gula maskrosor som ska förvandlas
till spröda vita bollar och försvinna i vinden
Jag gråter också över andra saker
De som har lämnat mig och de som kommer
att lämna mig. Låta mig stå kvar här. Ensam
Med rödgråtna ögon i ett rödgråtet ansikte
går jag ofta runt och söker mitt hem. Vilan
I byrålådan hittar jag saxen och ett garnnystan
Mellan gråtens intensiva attacker försöker jag
behandla min trasdocka med kärlek och respekt
Av garnet gör jag hår till henne.
Det täcker över några skavanker
Jag tänker att det går nog för sig ändå
Att hon får sitta med mig i solljuset en stund
Här ute på trappan
Medan Livet går förbi på vägen, med sin
tunga packning.
Tillsammans kan vi se och begrunda.
Hon håller paraplyet då det regnar
elände och katastrofer

Anna Celander
den 21 mars kl. 14:14 · Trelleborg
Kvarglömda bitar
som fjärilarna gör hål i väven
När solen bryter igenom och plötsligt lyser upp
spindelväven i springorna
Det är så
Något blir synligt som funnits där hela tiden
När marelden ligger som ett stråk
strax under ytan
glödande
i ljuset
ditt ansikte

Lappalainen Alicja
den 21 mars kl. 14:01
Till minne av Georg Trakl
Detta purpurröda vrål av smärta
som hördes från hundra sårade soldater
instängda i en lada
var dödens avskedssång från
den ensamme sjukvårdare
som rykt i fält att söka i krigets faror
en lösning på sitt liv.
Vid Grodek har döden avvikit från truppen
men snart var desertören övermannad
och mötte den unge mannen åter
med en överdos kokain.
En artillerist i den österrikiska-ungerska armén
Ludwig Wittgenstein skickade budet
till bekanta
Georg Trakl är död.

Fredrik Gaefke
den 21 mars kl. 13:54
-dik(t)otomin-
Tidvågen bländade väven, skälvde rummet.
Något hade samvetet fastnitat i berget, allén.
Ingen såg, kupade händer fångade tröst i snön.
En svartvit film genom bakrutan av en gul taxi.

Svante Körner
den 21 mars kl. 13:50 · Tjörnarp
Plötsligt sken solen
och rummet fylldes av ljus
Jag tänkte på dig

Kristina Nilsson
den 21 mars kl. 13:43
”Solstråle”
Jag hoppas du förstår
Vilken solstråle du är
Den värme du sprider
Långt efter att orden har sagts
Upprepar jag dem
Tyst för mig själv
Och när lampan släkts
Så fryser jag inte längre

Iréne Svensson Räisänen
den 21 mars kl. 09:00
Diktning
Jag går i ljusa natten
pratar med blommorna
plockar upp ögonen.
Jag förstör inte daggvåta gräsets yta
trampar mellan orden
lugn och trygg i rytmens famn.
Går inåt och utåt i trädens skugga.
Jag har ett seende och ett blint öga.

Annett Duran
den 21 mars kl. 13:20 · Saltarö
I blåsten som spräcker mina rutor
kan jag höra dina tårar falla
de blandas med mina redan släckta
Igår dansade vi över is
Idag ser endast den blinde
våra trötta spår
Det var en saga
den om oss
en oåtkomlig sorgsen gåta
utspridd över gårdar och skogsgläntor
Under tysta nätters spegelblanka himlavalv
ska vi mötas igen
och kanske dansa
kanske gråta
eller bara dö en smula

Maria Garfjell
den 21 mars kl. 13:08 · Stockholm
Ditt piskande regn låter mig minnas sången jag nästan glömt
Toppar av träd låter symfonier av stenar regna ner på mitt medvetande
Jag är liten i min hjärnas oändliga rymd
Som en sjöfarande låter jag mig spolas genom vågor av klarhet
Till dina vita stränder kramar mig torr och mina tårar blir rötter i ändligheten
Bladens vibration vaggar min uttorkade skorpa tills känslosamhetens kräm lindar in mig i sitt smeksamma täcke
Blomstrande rötter sprider sporer av evig tid i spiralformade tankar om frihet
Ljusets flackande låga brinner i värmande styrka genom förstenade hjärtan
Omfamningen av svalkande våthet söver all ondska
Tystnadens energi ekar genom de dörrar jag försökt stänga
Alltets öppenhet strålar genom förstenade tvivel
Drunknande lycklig andas jag in haven genom huden
Kisande genom slöjor av dimma ser jag röd sol och måne mötas
Blundande möts vi blickande på samma himlavalv
Ljudet av lättnad står brinnande stilla i blixten
-Snart där-

Lars-Ove Aronsson
Lars-Ove Aronsson

Gun Kihl
den 21 mars kl. 13:05
Trådar av silver.
Utanför mitt fönster
syns himlen skimrande blå
i hörnet har en spindel ritat mönster
silvertrådar i mitt
gamla gistna fönster.
Fort jag sopar nätet bort
usch och fy, jag sopar bort
det spindeln gjort i flera dar
endast lite glitter nu finns kvar.
Spindeln var ej där
när jag i all hast
sopade med min kvast
obarmhärtigt tog bort
allt arbeta han lagt ner
på att spinna silvertråd..

Annett Duran
den 20 mars kl. 16:25 · Saltarö
Träden är mitt fönster
bänken min stol när jag vilar
fåglarna min röst när jag sjunger
för dig
Min sång vilar på en barm
av osjungna sånger
Mitt liv ligger i din famn
om du vågar se
mig
Jag andas samma luft som du
gråter samma tårar
över liv som gått till spillo
över fotspår som vilselett
Igår var min dag
min stund på jorden
Idag är mitt liv
min sovande sekund
Imorgon blir en dag lika klar
som den gröna fågel
som flyger ovan mitt huvud
Jag är en del av dig

Anette Blomberg
Anette Blomberg

Jan Myrefelt
den 21 mars kl. 12:41 · Nybro
Det är genom
spegeln jag
kan se bakåt.
Varje rörelse ger
ljusets skiftningar
i mitt ansikte.
Som en orädd vårbäck
kastar sig pulserande tankar
genom tinningsglobens blodåder.
Allt för att samlas
i ensamhetens ångest.
Värkens förtvivlade
ondska genomtränger
ansiktets målade fasad.

Anders Borgström
den 21 mars kl. 12:40 · Karlstad
”stör jag dig?”
du hade matta
ögon
när du frågade
mig
”stör jag dig?”
hur kunde jag göra
annat än rensa
oron ur dina rara
dunhänder
”stör jag dig”
hur kunde jag säga
annat än så
som Eeva skrev;
stör, du är så välkommen
hur kunde jag bara
muttra
”de krävs mycket de”
det krävs ju så lite

”snälla, stör mig”

Lappalainen Alicja
den 21 mars kl. 12:25
Den dansande
jag kanske vill säga något annat
ljuga om beständigheten ordningen
ändå kan jag inte förhindra
avlägsnandet av tingens former
i tunna flagor stora sjok
vi rör om det synliga dammet
till en geometrisk konstruktion
eget fall neråt i bilderna
jag kanske vill säga bara
minns du den nyföddas fötter
var så små att du kunde
gömma dem i handen.
De begravda ler mot oss
vi finns i deras gener
mellan det som kommer ihåg
och ihågkommandet
ingenting är avgränsat
utan oss skulle inte finnas
den andliga dimensionen
vi söker den hos varandra
finner de andra ogripbara
summerade till tecken
den döda siffrans avlägsna former.
Plötsligt tvivlar vi på själens förtöjning
i materien insikt säger oss
det finns inget tidsrum
eller efter åratal av erfarenheter
ingen trygghet i orden
bara den dansande dansar ständigt
mellan växelverkan
ett kaotiskt sönderfall.
Denna tanke är omöjlig att få ta på
jag kanske vill säga något
ha kontroll över annat
språket övervakar mig.

Tommy Löfgren
den 21 mars kl. 12:22
Så vandrar vi
Jag trodde aldrig
att det var tydligt
att det var jag
just jag
som bar
ensamhetens
ansikte
En olycksbroder
höll fram
spegeln
med det fula,
frånstötande
innan vi
vände bort
blickarna

Fredrik Olof Eriksson
den 21 mars kl. 11:55
Nostalgitrippar
Till depressionens
Glansdagar.
Går i samma spår
Dåren som sårar
Förstår bara förstörelse
Strös som salt i öppen hud
Tårar sipprar ner
I dynamisk hastighet
Melankolisk orgasmik

Lappalainen Alicja
den 21 mars kl. 11:51
Den öde ikonen
Ännu dröjer kvinnan
med barnet i famnen
i ett tyst avsked
från rummet.
För mörkret spända
väntar på torget
två diamanthovade änglar.
När ekot har tystnat
efter de bortresta
tändes på verandan
gula lupiner
som fotogenlampan.
Jag som gått förbi
i tankar
lyfte upp med vårdnad
kyrilliska bokstäver
utspridda på marken.
Den bortglömda kronan
svepte jag i manteln
Efter flykten
Har deras flykt förändrat vår trädgård,
eller blev jag berusad av röken
som steg upp från marken?
Jag såg i doften av brända löven,
att alla som satt vid bordet under träden
och åt sin kvällsmat,
var redan döda,
sedan längre begravda, bortglömda,
som om de aldrig levat, älskat,
varit till nytta.
Syrsan tystnade.
Fjädern stod i luften stilla.
– O, mina dårar, o, narrar mina
med bjällror i hatten!
Ni borde stiga upp, springa,
gömma er under kossans juver
eller tuppens vinge
ty änglarna var opium
eller en prydnad i kyrkan
men era kinder var slaviskt höga
pannor vita,
läpparna rörde sig
i en oavbruten takt.
Ni märkte inget.
– Varsågod!
Mer sallad?
O, vilket utsökt vin!
– Na zdrowie!
Caluje pani gospodyni spracowane raczki.
– Har ni läst den sista artikeln av kamrat Bronski?
– Inte?
– Jaså. Ni föredrar Josef Konrad Korzeniowski.
– ” Nie zaznal szczescia kto nie sluzyl w marynarce..”
O, hej! O, ho!

Coda
Vilken särskild lycka, att få återkomma
från tidens coda till nutiden,
upplyst så smärtsam,av resan drabbad
förbi andra trädgårdar, folksamlingar,
främmande högtider,möten som dör av kyla
kunna instifta sin tid,egen rättvisa
bröd bryta,handen vidröra,
säga till någon det som aldrig vågats
eller bara höra de andra tala.
Det är en gåva och nåd,
att kunna lyfta upp
en frukt från assietten
och leda den åter.
Sen låta kvisten fatta blom

Martina Fridestam
den 21 mars kl. 11:44
Ur handlingens helande kraft
(Konsten att våga)
det är ur allas
val av handlingar
kroppen blir varm
och själen spegelblank
när känslor aktiveras
bortom alla ord
bortom all medveten
kontroll
det är ur alla
fria skeenden
gåvor finnes
små små
vackra pärlor
inom oss
i våra livs levande
tempelrum
det är ur känslans
modiga handling
lätta fläktar
virvlar dig i slöjdans
över ängar och hav
till dofter av lavendel
sandelträ och myrten
som lättar dina fötter
från din hägringssyn
till en vals
i närvarons
spiraluserande
vitalitet

Klara Norling
den 21 mars kl. 09:11
hari lee, se: svärden faller
jag väntade på dig bakom staden
under världen. under havet. under dig väntade jag.
av okänd född bar och begravde jag dina barn
så många gånger. du var bakom mig.
du dör för kärleken varje dag;
jag skall bära denna sanning
genom taggiga skogsränder
stenar som gnager, äter
mitt kött skall falla
min fattigdom bli definitiv
händer av blåst
vitsipporna i mjölkiga vårfloder längs kullarna:
där stod du
med en krona av målat blod
dimma i din mun
mitt varande i dina händer-
fönstret och ljuset och ljuset och ljuset. blå fåglar, miniatyrer av berg;
utanför. dit kommer vi aldrig
insikten, resignationen fanns där
för hundra år sedan
även då vägrade vi ge upp-
vi rör oss
på den heliga vägen mot månen
du är ledaren
jag är kartan
vi är de enda av vintergatans avkommor som tillåtits bestiga jorden
för att göra den till vår egen; att finna varandra
och likt ugglor sedan lyfta ur tornet
när lynchmobben närmar sig
när mördarna kommer
räds inte elden
det var jag som tände den
för att märka ditt mörker
sätta ett pris på sorgens huvud
klargöra, synliggöra mitt enda beständiga löfte;
jag lovar dig. jag lovar dig:
ingen skall röra vid dig;
ingen skall röra vid dig utan att gå sönder.

Håkan Barck
den 21 mars kl. 11:36
Vänskapens vind:
…Vårdar glöden i våra hjärtans djup.
Dina andetag är mina andetag.
Mina andetag är dina andetag.
Lyssna till vänskapens vind!

Esa Toivonen
den 21 mars kl. 11:34
Gräset böjde sig
Gräset böjde sig
Böljade
En vind svepte
Över fälten
Trädkronorna
Viskade ditt namn
Och outtalat
Såg vinden
De fåfänga
Önskningar
Som drunknade
I ungdomens
Glada vår

Håkan Barck
den 21 mars kl. 11:15
Utbränd vänskap:
Du uppvisar inga tårar i andefattiga strömmar,
förnimmer vårt farväl via ett kortare andetag än
känslorna, låter oförståelse sjunka i en
svidande isocean.

Håkan Barck
den 21 mars kl. 11:33
Räddningen ur djupet:
Lyssnar noga inåt
Lyssnar efter ett efterlängtat svar,
svävande i en återvändsgränd…….
Förhoppningens glöd, bortom tärt inre,
räddningen ur djupet, låt mig andas där.

Jennie Cato Rolfsdóttir Lundgren
den 21 mars kl. 10:49
Min far
Som ett litet barn
Visste inte vem jag var
Allt jag visste
Jag var älskad utav min far.
Du var den, som gav mig styrka
Den, som gav mig mod
Så nära vi varandra stod
Jag känner en sådan lycka
att jag fick bli din lilla flicka.
Allt jag någonsin kunnat drömma om
gav du till mig från dagen då jag till världen kom
Lycka, visdom och kärlek
Du höll mig borta från allt stort, och styggt
I din famn var det tryggt.
Tack för att du varit med och format mitt liv
Varit en del av mitt familjearkiv
Tack för att du visat mig vägen
Älskat mig i alla lägen.

Håkan Barck
den 21 mars kl. 11:21
Trösta mig:
Vem bär mig, då oron plågar mitt hjärta?
Vem bär mig, då tårar forsar fram?
Vem bär mig, då rädslan lever inom mig?
Åh, det är du, som glödande, sprudlande energi till mig sänder, tänder den berörande stillheten, glädjen.
Äntligen, inre harmoni!
Bär du mig ännu?
Vem bär mig återigen?
Drömmar i den oändliga tystnaden……!
Drömmar i den oändliga tystnaden och i
drömmarnas jublande kulmen vill jag förbli!
Vem bär mig?
Trösta mig!

Håkan Barck
den 21 mars kl. 11:12
Silverfors:
Vibrerar med tystnadens klokhet,
i stillhetens strålglans,
doftar fridens melodi
utanför vindens skal.

Cathrin Monell
den 21 mars kl. 10:25
Floras kulle
Påskdagen:
gräver bland penséerna
luftar jorden
Ännu ett år
Blå himmel
talgoxens ti-tu, ti-tu
vintergäck och krokus
Jordvarv
Skulpturerna
vänder sina blinda ögon inåt
”Varför söker ni den levande här bland de döda?”
Inget av egen kraft
Övergår allt förstånd
Berätta om undret
Det som inte kan fångas
Det som glider oss ur händerna
Hemligheten

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 09:39
NATTPROMENAD
Timmen är sen
väntan i gryende linda
Månen är halv
längtan så fullkomligt hel
Syrsorna spelar
sin nattserenad
har gnisslat sen morgonen föddes
sjunger mig insikt
att tålamod bära
att mötet blir mitt
om jag tror
Solen har vyssjat
sin sista stråle
Dagen har fallit i blund
Tilltro till gryning
ger nyvunnet hopp
Imorgon väntar jag åter

Colm Ó Ciarnáin
den 21 mars kl. 09:31
SHE SCREAMED AND I IN PAIN
The badger it shaunt let go
It shall always badger on,
To think I cry for it, and why?
Because the pain that comes is mine?
Enslaved in time and place
We both question why,
She screams for her child
And I for mine.
The children are so the same
Why doth we fight? To shame.
The wall of years is time
Yet it is solid and strong
Built to keep out the new
As we plunder the wrong.
To be a drinker is a drunkerd,
To be a mother is a pain.
Pain for who and why?
Its a type of martyrdom
Which only mothers can explain.

Colm Ó Ciarnáin
den 21 mars kl. 09:31
PEACE AT LAST
I wish to be buried
in a plain wooden box,
with a plain woollen cloth
under a plain wooden cross.
By the wee murky river
that flows as if below the sea.
Near that crock old house
and the large devils tree
Down some old gravel lane
with the big iron gates.
In the middle of the field,
Where the graves are old and all,
lie and wait.

Klara Norling
den 21 mars kl. 08:52 · Har redigerats
Tywi
han må ha levt i hundrade år
bär inget utom dragspelets tyngd, doften av vatten,
han är betraktaren, han är vittnet:
en ung kvinna helt nära håller en ny värld i sin famn;
men går upp varje morgon enbart
för att stänga sina fönster mot dagen
ingen finns att stryka vikten som pressar henne ned igen
hon tänker ibland
att hon skapat detta helt på egen hand
hon vet inte om hon önskar längre
att det skall finnas till
en liten pojkes mete drar och gnisslar
mot bottnen, tänker han, mot bottnen
inga fiskar kan gå här
inga fiskar kan gå i detta tomma
platsen har aldrig varit hans
tomheten förblir hans.
den gamle är son av trädet på kullen
och han har sett hur alla dessa kullar, Llansteffans kullar
sträcker sina rötter ned i ålder och glömska
inuti floden hör man måsarna
hör man tidvattnets röst
och månen
och månen hör man
han saknar ibland sin rädsla,
men han är vittnet
han är handen mot kinden på de sovande
trösten som räddar världen
en regnbågsfärgad fisk som lyfter mot himlen
han har alltid varit här.
dragspelets tyngd, doften av vatten.

han säger:
man äger ingenting. inte ens sina egna drömmar.
man bevittnar dem,
överlever,
rör sig i något slags konstant stillhet
en fragil styrka
och en dag
må man ha levt i hundrade år
och missiler faller
glänsande metall
kanske är det stjärnor
brinnande stjärnor
en dag, viskar han
till kvinnan, till pojken
till de som är, de som varit och de som ännu är att komma;
en dag kommer inget spela roll
och en annan dag
skall det betyda allt

Ola Djurfeldt
den 21 mars kl. 01:37
vad kvällen har i färdkost
för natten är bara dis och aning
dagens drömda rester
i dunklet i mörkret
gör sig ansikten och bilder beredda
ställer sig i kö för att bli sedda
väntar på gryningen
det gamla vändkorset
som släpper igenom
ljus och upplevelser

Camilla Linusson
den 21 mars kl. 09:14
FÖRFRÅGAN
Jag undrar härmed lite försynt
om du möjligen
skulle vilja träffa mig
eftersom
jag utgår ifrån
att du vill
så undrar jag också
var någonstans
du tycker att vi ska mötas
eftersom
jag utgår ifrån
att det inte
spelar någon roll för dig
så bestämmer jag
att vi ses
på en enslig plats
i en glänta
jag undrar också
vad du skulle vilja göra
med mig där
eftersom
jag utgår ifrån
att du kommer att svara
”vad du vill”
så bestämmer jag
att vi ska kittla varandra
tills vi kiknar
och sen låta allvaret inträda
under en njutningsfull stund
eftersom
jag utgår ifrån
att vissa tvivel och besinningar
kommer att infinna sig
så bestämmer jag
redan nu
att ångerrätt inte kommer att beviljas

Så där.
Då var det bestämt
Då ses vi i gläntan.

Dan Sjöström
den 21 mars kl. 07:21 · Har redigerats
Cirkustältet rasar
”Mina damer å herrar, ladies and germs!”,
ljuder cirkusdirektör’n genom laddad luft.
Välkomnar varmt åskådare i alla åldrar
till en tjusig show i tältets trygghet.
Spänning, skratt och sockervadd serveras
de biljettbetalande besökarna.
Tystnad inför tricks och applåd efter stordåd
delas ut åt alla i ensemblen.
Men vilken löning, förutom denna belöning,
gör artisterna sig av förtjänta?
Känner de sig uppskattade av uppdragsgivar’n?
Bringar han nå’t bravo, hurrar han överhuvudtaget?
Nej, direktör’n är dessvärre inget vidare
när det gäller att ge gehör, som sig bör.
Han klappar knappast händer, han säger sällan tack.
Men tabbar sig nå’n, då tappar han sitt tålamod.
Då skäller han direkt, en perfekt cirkus är hans krav.
Respektlösheten gör genrepen genast
till en tämligen total-itär misär.
Dom som bemannar manegen blöder,
inte fysiskt, men psykiskt, och synd är väl det.
Glädjeskriken från publiken bleknar bort
så fort en annan sorts skrik hörs från deras boss.
Hur länge ska de tåla hans vrål, va?
Tänk om trycket blir för mycket,
precis som popcorn som poppar?
När clownen börjar böla ska det vara på skoj.
Skulle tårarna va´ äkta så blir folk knäckta.
Trollkarlen ska skapa magi och inte tragik.
Blir han skraj som en kanin, har´e hänt nåt hemskt.
Lindansösen är tösen som bör känna sig uppåt.
Det kan bli hennes fall, i-fall hon inte pallar.
Stress är svårt för eldslukaren att svälja,
för utbrändhet är inget han brinner för.
Lås oss höra vad lejontämjaren tycker…
Nej, det vete katten, för han tiger.
Hur ska starke mannen hantera sina hantlar?
Svårt när han är svag och nedrans nertyngd.
De ska inte må som sånt som spills i sågspånet
av elefanten eller andra kreatur.
Denna diktator till direktör
är sin egen cirkus’ sabotör.
Den dramatik han drar in i sitt eget tält,
gör det illa ställt för hans stall, hans stab.
Likt en ballong där luften blåser ut,
börjar det ta slut för showen han kört.
Vore han en chef som ej sket i arbetslaget;
hade han beklagat det obehag han skapat,
vore det en visa av annat slag som spelats
än den om ett cirkustält som raserats
av rasande artister vars tålamod passerat.

Maria Garfjell
den 21 mars kl. 01:49 · Stockholm
Brudklänningen
Sitter och dagdrömmer igen om min brudklänning
ett arbete lika omfattande som byggandet av en pyramid
Naturens eget silke från råsilkesmaskar
görs till de tunnaste lenaste trådar som skimrar vitt
i alla regnbågens färger
Trådarna knypplas till orden för min älskade
orden som älskar
Alla bokstäver handgjorda med en konstnärs kärlek
i det språk och i den form och storlek som hjärtat begär
med tillräckligt många trådar att väva in i det som skall pryda mig
En gudinnas nya kläder
en klänning så skir, lätt och smekande att bara brisen på naken hud
som träffas av solstrålar och lätt dagg kan liknas vid känslan av att bära den
Med huva för den fantastiska håruppsättning
som ramar in ett änglalikt ansikte som utstrålar ett sådant lugn
och en skönhet endast födelse och död kan medbringa
Väven som döljer hela kroppen men visar allt
fullkommen i sin ofullkomlighet
När det fatala ordet har uttalats faller huvan som i trance undan
och blottar min svankande rygg
Ärmarna knyts upp med det band som hela tiden hållit huvan på plats
Väven öppnar sig och visar en v-ringning
så snäv och så djup att inget sköte skulle kunna framkalla en underbarare känsla av böljande chockvågor
En brudklänning är det jag vill bära när jag lovar bort mig till oändligheten
en klänning värdig en oskyldig brud.

Curt Jansson i/på Södra Hörken
den 21 mars kl. 07:06
Förundran längs vägen
På väg mot vändpunkten för dagens promenad slås han av skönheten i ljuset från andra sidan, samtidigt som han svagt men tydligt hör toner från en flöjt, ackompanjerad av fiol och gitarr.
Han stannar och önskar att han hade fått dela upplevelsen med sina nära och kära.
Han undrar om det verkligen händer eller om han drömmer och snart vaknar av att radion spelar en irländsk folkmelodi medan solen, trots mörkläggningsgardiner, kittlar hans decemberbleka ansikte.
På sin fortsatta vandring mot vändpunkten för dagens promenad konstaterar han med lätthet såväl i sinnet som i stegen, vaken eller ej, att livet är oerhört innehållsrikt och vackert.
På väg hem igen efter att ha nått vändpunkten för dagens promenad, fortfarande med musiken tonande i sig, ställer hans ögon in skärpan på den korta bron, bryggan eller möjligtvis språngbrädan till andra sidan, varifrån ljuset strömmar till synes oupphörligt.
Han tänker att han ser genvägen till evigheten.
Han förundras över att den går just här.

Thyra Klang
den 21 mars kl. 00:15
solnjutaren
solnjutaren i dig
vänder ansiktet uppåt
ögonen anar den rosa nyansen mot solens ljus
väcker tankar
om blicken inuti livmodern
om ljus och ljud
om rythmer och vibrationer
allt lägger sig som isolerande bomull
utåt
muskler formas mot hudens strama
som samlar och håller ihop det levande
inom

Kristina Nilsson
den 21 mars kl. 08:37
På balkongräcket
Där solens strålar breder ut sig
Håller du mig sällskap
På balkongräcket
Där kylan lyser med sin närvaro
Håller du mig sällskap
När jag ser ut genom fänstret
Är det dina vingar som fångar min uppmärksamhet
Dina andetag som påminner mig om
Hur vackert allt är

Cathrine Tönnvik
den 21 mars kl. 07:41
Ovärdigt
Nätterna blev långa som lianer när vi drog ut dem
där hängde vi som krokiga konungar
babblade babianspråk i bittert utanförskap
Snedvinklade vrår utforskades
vi var klasskampens pårökta o pålästa kosmonauter
stup i ett serverades samhällsheta potatisar med vin
Utanför utanförskapet rusade allt främmande fram
vi vågade knappt nicka åt dessa aliens,
fanns ju inget samförstånd
Tanter, indelade som i små trupper från olika trappor
talade i tungor om tvättid och om ungar på glid
vi vandrade högt, våldade på det vertikala,
vågade inte annat än se ner

Inka Persson
den 21 mars kl. 13:34
Vad är det
som kryper i mina
lemmar
Väver vibrerande nät mellan
hud och kött
Elektriserar
banan från nacke
till ryggslut
Skickar i pulser
stötar till Venus
port
Vad är det
som värmer mitt
skötes läppar
Spinner sinnliga flor i
min mellangård
Demoniserar
svalget i kärlekens
grotta
Sköljer i bränningar
vågor genom min
bål
Är det den
rastlöshet våren
väcker
Förförelsens kittling i
lockande fågelsång
Laddade porer
beredande sig för möte
Längtan i sinnet
Ropet från kroppen
Kom!

Emil Hagelbäck
den 21 mars kl. 15:10
Törst
Gräset ligger som en urvriden trasa,
buskarna står okammade
blängandes mot trädgårdsmästaren
i väntan på att släcka sin törst.

Jennie Cato Rolfsdóttir Lundgren
den 21 mars kl. 13:28
Jag brukade sprida glädje till andra
Mina ögon brukade av strävan tindra
Nu vet jag inte själv vilken stig jag bör vandra
Förut kunde inget mig hindra
men nu har allt nått ett stopp
Mina ögon blänker istället av salt och förlorat hopp.

Bo Bjelvehammar
den 21 mars

du viskar i mitt öra

den stora vägen
leder inte till mig

det är vid stigen
den glömda, igenväxta

vid slutet
väntar jag

i en glipa,
en glänta

som en sommargylling
i ett körsbärsträd

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

sju + 20 =