Meny Stäng

Dikter i Populär Poesis facebook-grupp under världspoesidagen den 21 mars

Illustration Evelina Olsson
Illustration Evelina Olsson

Under Världspoesidagen erbjöd vi alla som ville att lägga ut en dikt i vår facebook-grupp och därefter få den publicerad i e-tidskriften. Vi fick in 112 bidrag som ni kan läsa här nedan.

 

Annika Wikström
den 21 mars kl. 23:22
Akvarell
Det vilsamma i hur ängen
sveper sig själv i dimman var natt
hur träden söker fukten
och himlar rör
hur steg tystnat och stannat,
om än för en minut känns tryggt
inför natten där dag tar slut
Sedan ljuset som väcker så varsamt
resta är ängens strån och himlen
behåller sin hemlighet
vart skyar vilar ögat och
var fukten kommer ifrån

Rita Brunner
den 21 mars kl. 16:20

Diktens sista vers
Sov min kära, vaken är nattens timma.
Sov som vore sanningen dröm och lögnen
sann, och livet närmare hjärtat än du
visste var möjligt…
Flyg min tanke, flyg dit där tystnad råder.
Sök bland himlens andliga sfär din boning.
Flyg min tanke – flyg till en plats där molnen
skingras för skriften…
Finns det efter detta ett liv – så väntar
jag på dig tills änglarna sjungit diktens
sista vers vid gränsen – min kärlek finns hos
dig på din vandring…

Camilla Holst
den 21 mars kl. 23:59
Minnets fysik
Hågkomsten respekterar inte frekvens.
Nervbanorna kan bli hemmablinda och ba:
”Det här såg vi igår, och i förrgår
vem bryr sig?”
Dessutom ändrar sig ett minne litegrann
för varje gång det tas upp till medvetandet.
Vill vi bibehålla äktheten i ett kärt minne
ska vi alltså tänka på det jävligt sällan.
Likställigheten mellan ett minnes laddning
och händelsens tyngd är pinsamt irrationell.
Det är till exempel självklart enligt min hjärna
att jag minns exakt vilka godisar jag, brorsan
och mormor köpte inför halloween 1993
(och vilken färg det var på löven på väg hem från Konsum),
men inte särskilt mycket från varken historie- eller geografi-
lektionerna.
Fan vad jag hatar minnets idioti
men det kommer jag ju också att glömma bort.

Cathrine Tönnvik
den 21 mars kl. 23:34
Virrhjärnor
Vi var aldrig nog, vi var stundens vapendragare
vagabonder som skrev flyktiga verser åt varann
Jag var ditt väderstreck, du en rusig villoväg
Samtiden singlade som snöflingor förbi
vi lapade lojt vårt vin förtappade i tiden
gav röst åt drömmar om allt dunkelt i öst
Anseendets teater sålde billiga biljetter
men vi ville det som gjorde allt annat så litet
i dynamikens dissonans glömde vi oss bortanför

Colm Ó Ciarnáin
den 21 mars kl. 09:32
… AGAIN …
Ten days.
Ten months.
Ten Years.
On ten again.

Eva Langrath
den 21 mars kl. 13:01
En öppning
Tonerna i jojken
faller en och en
som vattendroppar
nerför en sten
i soffans hörn
känner hon själen
försöka titta fram
den öppna balkongdörren
lockar
tröttheten har blivit en vana
tankarna snirklat in
i försåtliga spår
saknaden kom
för längesen
när grenen bröts
av olikhetens tyngd
ingen hörde orden
när väderkvarnsvingarna
drevs av vinden
avisandet är hennes
akilleshäl
tonerna i jojken
fortsätter falla
en efter en
som vattendroppar
nerför en sten
himlen är blå
utanför
balkongdörren vidöppen
själen banar
sig ut
en bit till
följer tonen
öppningen
är fysisk
utåtletande
uppåtstigande
kanske
befriande

Anna Celander
den 21 mars kl. 21:45
Tar tid på ljuden och springer ifatt dem.
Målar mina händer blå
och lämnar spår i sanden.
Bilder av allvar
lämnar och vänder mig om.
Kysst av solen
älskad av vinden
upplyft av vågorna
Somnar i mörkret till doften av ett leende.

Kristina Asplund
den 21 mars kl. 14:17
Där på min balkong sitter en man,
med korslagda ben i den gamla träsoffan
Ryggen bekvämt vilande mot ryggstödet
Begrundar, ser men reagerar inte
Röker sin cigarett och störs inte alls
av att jag tittar. Grundligt studerar honom
I kostym och hatt från gamla tider. Ingen
inre stress som gnager och tuggar sönder
Tiden finns till för att vara i
-Kan du hjälpa mig? Frågar jag.
Att andas ut. Acceptera, finna ro.
Jag har ännu inte funnit det jag sökte.
Nu behöver jag din hjälp att orka låta
det vara så. Livet gav inte mera och
jag måste sluta fråga mig varför
Vi är en cirkel av gamla vänner
som håller varandra om ryggen
Drar varandra framåt i kärran
Halkar en efter får den andra hugga i
Den som kommit upp på krönet
ser till att de andra kommer med
En liten krets
Möjligheternas uteslutning
I en gammal kakburk jag sparat,
ligger ett oförstört minne
Det är numera diffust men jag är
ändå glad att jag har det sparat
Att det finns kvar som betytt något
-Jag behöver också veta något om
hur jag kan låta bli att hela tiden
påverkas av det jag ser runt
omkring mig, fortsätter jag. Jag vill
inte längre reagera på det som
känns fel och orättvist. Jag vill bli fri
i sinnet. Att varje ögonblick är ett
nytt ögonblick. Förstår du hur jag menar?
När svaret uteblir och jag tittar upp
ser jag att mannen inte längre
sitter kvar i soffan på balkongen.
Jag lutar mina gamla vingar mot väggen
Har nog flugit färdigt för ett tag nu
Kanske ska jag ge den till någon
som är mer ämnad att flyga än jag?

Magnus Lindgren
den 21 mars kl. 19:25 · Tandådalen
DE DRABBADE
Skrynkliga lakan hängs
på vädring därute.
Tyngda av sitt,
sträcks de ut
efter ännu en natt
utan sömn – utan vila
Slöjan som dansar
försiktigt och sakta.
Enbart slumpen
dess fyrbåk.
Viskar ÄR, viskar BLIR
åt oss andra – maktlösa

Karin Bertling
den 21 mars kl. 23:59
Sitter på
en pall
under
duschen
blir
sittande

Tor-Bjorn Fjellner
den 21 mars kl. 23:53
O.V.P.D.
Juan hade en devis, som han använde i nästan alla situationer. Men trots att han sedan länge bodde i Sverige och talade svenska flytande, så var devisen på spanska. Han tyckte inte det kändes rätt att ändra språket.
Jag hörde devisen första gången när grannens son, som höll på att lära sig cykla, just hade fallit omkull för tredje gången:
”Inténtalo otra vez pero diferente” – Försök en gång till, men annorlunda.
Ja, så enkelt var det. Om du verkligen vill något, men inte lyckas, stanna upp, tänk på hur du gjorde och hur du skulle kunna göra det på ett annat sätt, och sedan – försök igen!
Grannens son lärde sig att cykla. Visst kostade det honom ett antal bulor och blåmärken, men jag har en känsla av att Juans förnuftiga ord gjorde att det gick åt betydligt färre tårar än för andra barn. Gråten kommer liksom av sig när man stilla konstaterar att man just ramlat omkull, och funderar på vad man kan pröva att ändra till nästa försök.
Jag hörde Juan viska samma ord till sig själv när han just förlorat jobbet… och när hans pannkakor blev till en sönderstekt geggig sörja.
Men det visade sig att hans livsvisdom inte bara gällde misslyckanden. När företaget han startat gick så bra att det blev uppköpt, och han fick så mycket betalt att han skulle ha kunnat gå i pension vid 45, så sa han precis samma sak: ”Otra vez pero diferente”! Han hade redan tio nya idéer, och funderade just på vilken av dem som skulle