Meny Stäng

En poesifestival att dö för

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Text och bild av Peter Nyberg

Gatubild
Rikshor i Dhaka, strax utanför festivalområdet.

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under Poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Scen 1

När uttagsautomaten för andra gången vägrar mitt VISA-kort, precis som en kostymklädd man på växlingskontoret gjorde, tittar jag på min mobil och ser att den inte har täckning. Ingen från Bangla Academy är här för att möta mig som vi överenskommit utan jag står ensam på Dhaka International Airport, Bangladesh, utan möjligheter att få tag i pengar och utan att kunna ringa någon.

Möteshangaren är jättelik och bara enstaka människor utöver dem som väntar på sina väskor och gigantiska förpackningar vid rullbanden på andra sidan gränskontrollen syns till. För någon minut sedan tittade jag ut mellan de två k-pistbeväpnade, kamouflageklädda vakterna vid utgången och såg en mängd svarta skuggor luta sig mot ett järnstängsel tjugo meter bort. Den unga mannen i sjaskig träningsoverall som tidigare undrade om jag behövde hjälp står kvar strax innanför utgången, biluthyraren som tjoade skriker åt någon annan. Någon försöker ta sig in men blir bortmotad av vakterna.

”Här borde jag synas”, tänker jag. ”Här är det jag som avviker, både i längd, hudfärg och i ärlighetens namn också i omfång. Jag borde ha blivit sedd om någon väntade”.

Biluthyraren tjoar igen. Jag överväger mina möjligheter och går fram, betonar att jag inte är ute efter en bil men behöver hjälp att ringa. Han nickar och ber om ett nummer. Jag ger honom mina dokument och han ringer. Samtalet är ganska kort men mitt i det lyser hans ögon upp, blir runda och förvånade. Blicken flackar mellan telefonen och mig.

– Sooo, you are a poet? frågar han leende när samtalet är över.

Inte som hemma. Utan beundrande, dyrkande. Han tecknar att jag ska komma runt och jag går motvilligt ut mellan de beväpnade vakterna. Han ber mig att sitta ner i båset där han står medan vi väntar. Ger mig lite kall dryck som smakar sött te. Tjoar till sin uthyrarkompis i båset bredvid. Vi skakar hand. De ser på mig. Med en oförtäckt beundran.

Jag ser deras dåliga, smutsiga kläder, deras försök att klä upp sig i sådant som de säkerligen haft på sig veckovis. Ändå förstår jag: det här är respektabla människor.

Telefonen ringer. Biluthyraren vinkar till mig att följa efter och jag följer, ut till järnstängslen, förbi några av skuggorna som är människor nu, fram till en kort, smal asiatisk man som tar min hand och presenterar sig som Maung Maung. Han har en smutsig jeansjacka och solkiga jeans, men är glad att träffa mig. Bredvid står Shappon Akka, en bengalisk poet från landsbygden i betydligt renare kläder. Och runt om oss finns mängder av människor som tittar