Meny Stäng

En poesifestival att dö för

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Text och bild av Peter Nyberg

Gatubild
Rikshor i Dhaka, strax utanför festivalområdet.

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under Poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Scen 1

När uttagsautomaten för andra gången vägrar mitt VISA-kort, precis som en kostymklädd man på växlingskontoret gjorde, tittar jag på min mobil och ser att den inte har täckning. Ingen från Bangla Academy är här för att möta mig som vi överenskommit utan jag står ensam på Dhaka International Airport, Bangladesh, utan möjligheter att få tag i pengar och utan att kunna ringa någon.

Möteshangaren är jättelik och bara enstaka människor utöver dem som väntar på sina väskor och gigantiska förpackningar vid rullbanden på andra sidan gränskontrollen syns till. För någon minut sedan tittade jag ut mellan de två k-pistbeväpnade, kamouflageklädda vakterna vid utgången och såg en mängd svarta skuggor luta sig mot ett järnstängsel tjugo meter bort. Den unga mannen i sjaskig träningsoverall som tidigare undrade om jag behövde hjälp står kvar strax innanför utgången, biluthyraren som tjoade skriker åt någon annan. Någon försöker ta sig in men blir bortmotad av vakterna.

”Här borde jag synas”, tänker jag. ”Här är det jag som avviker, både i längd, hudfärg och i ärlighetens namn också i omfång. Jag borde ha blivit sedd om någon väntade”.

Biluthyraren tjoar igen. Jag överväger mina möjligheter och går fram, betonar att jag inte är ute efter en bil men behöver hjälp att ringa. Han nickar och ber om ett nummer. Jag ger honom mina dokument och han ringer. Samtalet är ganska kort men mitt i det lyser hans ögon upp, blir runda och förvånade. Blicken flackar mellan telefonen och mig.

– Sooo, you are a poet? frågar han leende när samtalet är över.

Inte som hemma. Utan beundrande, dyrkande. Han tecknar att jag ska komma runt och jag går motvilligt ut mellan de beväpnade vakterna. Han ber mig att sitta ner i båset där han står medan vi väntar. Ger mig lite kall dryck som smakar sött te. Tjoar till sin uthyrarkompis i båset bredvid. Vi skakar hand. De ser på mig. Med en oförtäckt beundran.

Jag ser deras dåliga, smutsiga kläder, deras försök att klä upp sig i sådant som de säkerligen haft på sig veckovis. Ändå förstår jag: det här är respektabla människor.

Telefonen ringer. Biluthyraren vinkar till mig att följa efter och jag följer, ut till järnstängslen, förbi några av skuggorna som är människor nu, fram till en kort, smal asiatisk man som tar min hand och presenterar sig som Maung Maung. Han har en smutsig jeansjacka och solkiga jeans, men är glad att träffa mig. Bredvid står Shappon Akka, en bengalisk poet från landsbygden i betydligt renare kläder. Och runt om oss finns mängder av människor som tittar skyggt på mig.

Jag är med ens den andre, den utanför stående, den avvikande.

Maung Maung och Shappon Akka.
Maung Maung och Shappon Akka.

Scen 2

Portiern och piccolon har likadana kavajer men de är båda oerhört smutsiga. Längs vägen från flygplatsen har jag sett tiggande barn som säljer småsaker eller vill tvätta vindrutorna i den stillastående trafiken, en liten, mager flicka som sitter i rännstenen och smeker sin beniga lillebror över huvudet med vatten från en plastflaska, stånden längs gatorna som är svåra att skilja från sophögarna och de otaliga rikshorna. När bilen svänger in mellan två grindar där vakterna har automatvapen, vid frihetsmonumentet framför Club Dhaka Guest House berättar mina medpassagerare att det är ett av de bästa ställena att bo på under festivalen.

Jag skrivs in och tas till ett rum. Maung och Shappon håller mig sällskap. De strålar ikapp över rummets standard, kollar att det finns vatten i kylskåpet och konstaterar att här finns allt jag kan behöva. Om jag vill ha mat är det bara att beställa från lobbyn. Jag är förvirrad. Det är som att komma in i en parallellvärld där fint är fult och några sekunder tror jag att de driver med mig. Rummets väggar är inte vita längre, golvet rent men oerhört slitet, badrummet ser ut att ha minst trettio år på nacken.

De ber mig att sitta vid fönstret i de små, runda 80-talsfåtöljerna och beställer upp smörgåsar. Maung frågar om Sverige och säger:

– Du är en vacker man. Alla från Sverige är vackra. Det var samma sak förra året. Ni är långa och kraftfulla.

För en man som på alla sätt avviker från västerlandets skönhetsnormer finns det något välgörande i kommentaren. Och något oväntat. Han fortsätter med att fråga om hur vi ser på mongoloida i Sverige. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara, men berättar lite om vården. Han ser tveksam ut. Shappon reser sig och går runt i rummet, sätter på teven. Jag frågar om han känner någon som är mongolid och anar en släkting.

– Jag ÄR mongol, säger han leende.

Det finns något förlösande i att inte genast förstå den frågan, i själva misstolkningen, inser jag. Maung berättar att det i Bangladesh finns mongola som han själv, negroes och indier och att indierna har högst status av folkgrupperna. De andra två bor på landsbygden och är förtryckta. På landsbygden finns mängder av lokala språk, vilket gör att det är svårt att kommunicera. Bengali är det sammanbindande språket men det kräver viss bildning för att förstå, därför är det många av de fattiga som bara pratar de lokala språken. Modersmålsfestivalen, som är en del av bokfestivalen, höjer statusen för de lokala språken. Maung är mycket förväntansfull inför den. Han frågar om hur jag ser på olika raser och jag förklarar att det yttre bara är hud och form och att det inre kan skilja sig mellan individer men att jag tror att alla människor i grunden liknar varandra. Sedan är vi vänner.

Muhammad Samad inviger Poesifestivalen
Muhammad Samad inviger Poesifestivalen.

Scen 3

Jag har ett ängsligt inre. Hur klär man sig inför middagen med den professor och ledamot av Bangla Academy som bjudit en till sitt land? Jag tar på kavaj, svarta byxor, vit skjorta och slips. Och blir överklädd.

Nu sitter jag i Muhammad Samads soffa tillsammans med två bengaliska poeter. Mitt emot mig sitter poeterna Cindy Lynn Brown från Danmark och Jamie Xu från USA och Kina. Framför oss står fatvis med mat: ris, grönsaker, lamm, kyckling, fisk och skalddjur i välkryddade såser. Muhammad Samad berättar om sådant jag är för orolig för att höra. Han ser min osäkerhet inför den helstekta fisken och kommer fram och rensar den åt mig. Jag berömmer maten och hans fru häller slevvis med kräftor i currysås över tallriken. Min engelska fungerar sådär, den underliga bengaliska accenten gör att jag inte förstår allt människorna säger, dessutom låter det hela tiden – ett starkt bakgrundsljud som stör mina hörapparater. Fortfarande är jag chockad av standarden: under bilfärden hit berättade en av poeterna att det här var det finaste kvarteret, ingenstans där fattiga levde. Men när vi kom fram var ingången grafittimålad och lägenheten sliten på alla sätt. I Sverige hade det varit en undermålig förortsl