Meny Stäng

En poesifestival att dö för

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Text och bild av Peter Nyberg

Gatubild
Rikshor i Dhaka, strax utanför festivalområdet.

I februari var Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg inbjuden till Dhaka, Bangladesh, för att vara med under Poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan. Här berättar han om den omvälvande händelsen i sju scener.

Scen 1

När uttagsautomaten för andra gången vägrar mitt VISA-kort, precis som en kostymklädd man på växlingskontoret gjorde, tittar jag på min mobil och ser att den inte har täckning. Ingen från Bangla Academy är här för att möta mig som vi överenskommit utan jag står ensam på Dhaka International Airport, Bangladesh, utan möjligheter att få tag i pengar och utan att kunna ringa någon.

Möteshangaren är jättelik och bara enstaka människor utöver dem som väntar på sina väskor och gigantiska förpackningar vid rullbanden på andra sidan gränskontrollen syns till. För någon minut sedan tittade jag ut mellan de två k-pistbeväpnade, kamouflageklädda vakterna vid utgången och såg en mängd svarta skuggor luta sig mot ett järnstängsel tjugo meter bort. Den unga mannen i sjaskig träningsoverall som tidigare undrade om jag behövde hjälp står kvar strax innanför utgången, biluthyraren som tjoade skriker åt någon annan. Någon försöker ta sig in men blir bortmotad av vakterna.

”Här borde jag synas”, tänker jag. ”Här är det jag som avviker, både i längd, hudfärg och i ärlighetens namn också i omfång. Jag borde ha blivit sedd om någon väntade”.

Biluthyraren tjoar igen. Jag överväger mina möjligheter och går fram, betonar att jag inte är ute efter en bil men behöver hjälp att ringa. Han nickar och ber om ett nummer. Jag ger honom mina dokument och han ringer. Samtalet är ganska kort men mitt i det lyser hans ögon upp, blir runda och förvånade. Blicken flackar mellan telefonen och mig.

– Sooo, you are a poet? frågar han leende när samtalet är över.

Inte som hemma. Utan beundrande, dyrkande. Han tecknar att jag ska komma runt och jag går motvilligt ut mellan de beväpnade vakterna. Han ber mig att sitta ner i båset där han står medan vi väntar. Ger mig lite kall dryck som smakar sött te. Tjoar till sin uthyrarkompis i båset bredvid. Vi skakar hand. De ser på mig. Med en oförtäckt beundran.

Jag ser deras dåliga, smutsiga kläder, deras försök att klä upp sig i sådant som de säkerligen haft på sig veckovis. Ändå förstår jag: det här är respektabla människor.

Telefonen ringer. Biluthyraren vinkar till mig att följa efter och jag följer, ut till järnstängslen, förbi några av skuggorna som är människor nu, fram till en kort, smal asiatisk man som tar min hand och presenterar sig som Maung Maung. Han har en smutsig jeansjacka och solkiga jeans, men är glad att träffa mig. Bredvid står Shappon Akka, en bengalisk poet från landsbygden i betydligt renare kläder. Och runt om oss finns mängder av människor som tittar skyggt på mig.

Jag är med ens den andre, den utanför stående, den avvikande.

Maung Maung och Shappon Akka.
Maung Maung och Shappon Akka.

Scen 2

Portiern och piccolon har likadana kavajer men de är båda oerhört smutsiga. Längs vägen från flygplatsen har jag sett tiggande barn som säljer småsaker eller vill tvätta vindrutorna i den stillastående trafiken, en liten, mager flicka som sitter i rännstenen och smeker sin beniga lillebror över huvudet med vatten från en plastflaska, stånden längs gatorna som är svåra att skilja från sophögarna och de otaliga rikshorna. När bilen svänger in mellan två grindar där vakterna har automatvapen, vid frihetsmonumentet framför Club Dhaka Guest House berättar mina medpassagerare att det är ett av de bästa ställena att bo på under festivalen.

Jag skrivs in och tas till ett rum. Maung och Shappon håller mig sällskap. De strålar ikapp över rummets standard, kollar att det finns vatten i kylskåpet och konstaterar att här finns allt jag kan behöva. Om jag vill ha mat är det bara att beställa från lobbyn. Jag är förvirrad. Det är som att komma in i en parallellvärld där fint är fult och några sekunder tror jag att de driver med mig. Rummets väggar är inte vita längre, golvet rent men oerhört slitet, badrummet ser ut att ha minst trettio år på nacken.

De ber mig att sitta vid fönstret i de små, runda 80-talsfåtöljerna och beställer upp smörgåsar. Maung frågar om Sverige och säger:

– Du är en vacker man. Alla från Sverige är vackra. Det var samma sak förra året. Ni är långa och kraftfulla.

För en man som på alla sätt avviker från västerlandets skönhetsnormer finns det något välgörande i kommentaren. Och något oväntat. Han fortsätter med att fråga om hur vi ser på mongoloida i Sverige. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara, men berättar lite om vården. Han ser tveksam ut. Shappon reser sig och går runt i rummet, sätter på teven. Jag frågar om han känner någon som är mongolid och anar en släkting.

– Jag ÄR mongol, säger han leende.

Det finns något förlösande i att inte genast förstå den frågan, i själva misstolkningen, inser jag. Maung berättar att det i Bangladesh finns mongola som han själv, negroes och indier och att indierna har högst status av folkgrupperna. De andra två bor på landsbygden och är förtryckta. På landsbygden finns mängder av lokala språk, vilket gör att det är svårt att kommunicera. Bengali är det sammanbindande språket men det kräver viss bildning för att förstå, därför är det många av de fattiga som bara pratar de lokala språken. Modersmålsfestivalen, som är en del av bokfestivalen, höjer statusen för de lokala språken. Maung är mycket förväntansfull inför den. Han frågar om hur jag ser på olika raser och jag förklarar att det yttre bara är hud och form och att det inre kan skilja sig mellan individer men att jag tror att alla människor i grunden liknar varandra. Sedan är vi vänner.

Muhammad Samad inviger Poesifestivalen
Muhammad Samad inviger Poesifestivalen.

Scen 3

Jag har ett ängsligt inre. Hur klär man sig inför middagen med den professor och ledamot av Bangla Academy som bjudit en till sitt land? Jag tar på kavaj, svarta byxor, vit skjorta och slips. Och blir överklädd.

Nu sitter jag i Muhammad Samads soffa tillsammans med två bengaliska poeter. Mitt emot mig sitter poeterna Cindy Lynn Brown från Danmark och Jamie Xu från USA och Kina. Framför oss står fatvis med mat: ris, grönsaker, lamm, kyckling, fisk och skalddjur i välkryddade såser. Muhammad Samad berättar om sådant jag är för orolig för att höra. Han ser min osäkerhet inför den helstekta fisken och kommer fram och rensar den åt mig. Jag berömmer maten och hans fru häller slevvis med kräftor i currysås över tallriken. Min engelska fungerar sådär, den underliga bengaliska accenten gör att jag inte förstår allt människorna säger, dessutom låter det hela tiden – ett starkt bakgrundsljud som stör mina hörapparater. Fortfarande är jag chockad av standarden: under bilfärden hit berättade en av poeterna att det här var det finaste kvarteret, ingenstans där fattiga levde. Men när vi kom fram var ingången grafittimålad och lägenheten sliten på alla sätt. I Sverige hade det varit en undermålig förortslägenhet.

Ashis Sanyal, en av poeterna, berättar om den bengaliska poesitraditionen medan vi äter med fingrarna, efteråt kommer mina fingrar ha en hinna av fett som inte går bort, ens när jag tvättar med tvål och den svaga kryddlukten försvinner inte förrän en vecka efter att jag har lämnat landet. Ashis menar att den äldre poesin tagit influenser från epos från landsbygden och Indien och i mycket påminner om våra grekiska berättelser, Illiaden och Odyssén, men har en lokal prägel. Den moderna dikten är starkt influerad av fransk och europeisk poesi. Många åkte till Europa för att studera under 1900-talet, där kom de i kontakt med framför allt fransk poesi, som Baudelaire, vilken blev viktig för poesitraditionen i Bangladesh. I nobelpristagaren Rabindranath Tagore sammansmälter traditionerna. Numera finns en rörelse av dekonstruktivism eller språkpoesi i Bangladesh, en tendens till obegriplighet som rummets bengaliska poeter finner tröttsam.

Vi åker hem genom mörkret utanför universitetet där mängder av unga människor sitter och pratar. Jag undrar om något har hänt men inser att universitetsområdet är en plats dit man går och umgås eller finner en avlägsen plats för att kurtisera. Nästan alla som rör sig ute är män. Jag undrar var kvinnorna är, vilka uppgifter och normer de följer.

”I morgon börjar poesifestivalen”, tänker jag. ”I morgon börjar det”.

Cindy Lynn Brown intervjuas.
Cindy Lynn Brown intervjuas.på Bokmässan.

Scen 4

Poesifestivalen tar plats under ett tygtak som spänts upp på universitetsområdet. Runt om går avspärrningar men alla framträdanden är gratis. Framför en stor scen finns hundratals sittplatser och längst fram står en lång rad filmkameror från tevebolag. Under invigningen sjunger en kör och jag föses upp på en mindre scen där den bengaliska flaggan hissas och mängder av människor tar bilder av det tjugotal poeter som står där. Därefter ska alla poeter gå upp på scenen och sätta sig på den. Det är vår plats i väntan på att få framträda. Flera av de bengaliska poeterna är klädda i traditionella dräkter. Ashis Sanyal bjuder mig att sitta invid honom på en låg bänk. Jag känner mig enorm, inklämd mellan två mycket små män.

En efter en går männen fram till mikrofonen och pratar på sitt språk. Det som sägs blir ljudvågor och musik. Efter en stund tänker jag att jag kan urskilja vem av dem som är goda recitatörer och vem som inte är det. Jag ser också vilka som får gensvar hos publiken. De två parametrarna överensstämmer inte alltid.

Muhammed Samad kommer fram och säger att det snart är min tur, att jag ska säga något kort om min poesi och läsa något. Eftersom jag trott att jag skulle hålla ett kort föredrag om svensk poesi blir jag lite tagen, men nervositeten gör mig snarare vaken än släcker närvaron. Så när det är min tur går jag upp och säger något om svensk poesi, förklarar tanken bakom det jag skriver och läser ett par dikter i engelsk översättning. Framför mig sitter mängder av människor och tevebolagen filmar hela tiden.

När jag är klar sätter jag mig på scenen. Bredvid festivalområdet hörs taktfasta slagord och efter hand kommer ett tåg av människor. Dagen innan har tre människor dött i sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. På morgonen har jag fått ett sms från pappa som frågar om ett hotell som ska ha sprängts. Om det vet jag inget. Kontrasten mellan de som är i poesifestivalens inhägnad och de som utanför kämpar för grundläggande värdighet får det att krypa i mig. Jag är i en annan värld, långt ifrån Tranås.

En demonstration i Dhaka.
En demonstration i Dhaka.

Scen 5

Vi har varit tvungna att lämna kamerorna eftersom det finns en hotbild mot premiärministern men är speciellt utvalda att närvara under invigningen av Modersmålsfestivalen och Bokmässan. Längst fram finns mängder av kostymklädda livvakter och akademiker gör anföranden på bengali. Partier ur islams, hinduismens och buddhismens heliga skrifter har blivit uppläsa. Texterna handlar alla om kärlek och människors gemenskap. Det är en fin gest.

Den enda västerländska mannen på scenen är professor vid universitetet i Dhaka. Han har lärt sig perfekt bengali och uppskattas när han pratar. Människor skrattar. Han är den enda de skrattar åt. Jag tror att det är bra. När nästa talare har talat en kort stund börjar böneutropet från minareten intill. Allt tystnar och stillnar ögonblickligen. Föreläsaren tittar ner och står helt stilla.

Den mjuka njutningen i att förstå att man här respekterar religionen. Att den är viktig. Det finns en skönhet i att allt avstannar.

– Bangladesh har tagits över av extremer. De vägrade att stänga av böneutropet och krävde att det skulle vara helt tysta medan det varade, förklarar någon bredvid mig.

När bönen är klar fortsätter föreläsaren. Från det ord där han slutade, föreställer jag mig. Som en parentes i tillvaron just tagit slut.

Från poesifestivalens scen.
Från poesifestivalens scen.

Scen 6

Jag sitter på en scen igen. En gammal man pratar med låg röst på ett språk som jag inte förstår. Sedan pratar en gammal man mycket snabbt och rytmiskt på ett språk jag inte förstår. Sedan pratar en helt ung man på ett språk jag inte förstår. Knäna och lederna värker men det är snart min tur. Strejkande lade stenar på rälsen så att ett tåg spårade ur igår. Tre dog. Jag läser. Efteråt leds vi in i ett tält. Jamie och Cindy är där. Vi äter. En fattig kvinna med sitt barn tittar in på buffén. De blir ivägkörda och jag sitter helt stilla. Vi går ut från tältet och en bil kommer. Vi sätter oss i den och någon för oss någonstans. Vi går in i en byggnad. Där en scen, där en publik. Vi lyssnar på gamla män vars språk vi inte förstår. Det tar lång tid. Sedan är det slut. Vi får kaffe och smörgås. Jag tänker att jag kommer att bli magsjuk om jag äter den. Sedan äter jag den. Det fortsätter. En kvinna i Sari talar en stund, hon får publiken att skratta men jag förstår inte ett ord av vad hon säger. Det kommer en bil. Vi åker därifrån. Någon säger till oss att vara redo med våra dikter. Vi stannar på festivalområdet. De säger: – Gå inte utanför stängslen. På andra sidan finns människor som svälter och kämpar för sina liv. Vi får kakor och te under ett parasoll. Det är mörkt och insekter svärmar över mitt huvud och landar i mitt hår. Människor kommer fram och skakar hand och frågar vem jag är. En man säger: – Du är så vacker. Sedan klappar han på min mage och ler. En annan har ett blödande tandkött och smutsiga kläder och säger att han är poet från London. En dansk konstnär kommer fram och berättar att hans grej är att måla gator i starka färger. Det känns ovant att nästan höra sitt språk igen. Jag sitter på en scen. Någon berättar att det är modersmålsavdelningen i poesifestivalen och att jag ska läsa en dikt på svenska först. Jag sitter i skräddarställning. Människor skanderar något utanför stängslen. Två timmar senare får jag läsa. Knäna värker när jag ska resa mig. Jag tänker, ögonblicket innan jag ska börja läsa: ”Nu dödar de någon där ute i mörkret, nu dör någon och här står jag och läser d