Meny Stäng

Skönhet i smuts: Klara Norling om You, Me and Dylan Thomas

Klara Norling. Foto: Privat
Klara Norling. Foto: Privat

Under sommaren ska poeten Klara Norling leda retreaten You, Me and Dylan Thomas i närheten av den Walesiska poetens hemby. Populär Poesi har varit i kontakt med henne.

Vad går eventet ut på? Vad innebär  till exempel ”A more personal approach”, och varför kallar du eventet ”You, Me and Dylan Thomas”?

Detta event är inte ett akademiskt inriktat litterärt seminarium. Inriktningen, den personliga aspekten, är grundad i mina egna erfarenheter av ett live med Dylan, så att säga. Det handlar mycket om personen bakom ikonen Dylan och vad jag själv fann i mig tack vare hans arbete, och hur det påverkat mig och mycket av mitt förhållningssätt till poesi när jag själv skriver. Jag tror att det finns skönhet, poesi, i nästan allt. I det smutsiga. I våra hemligheter, dem vi inte vill kännas vid. I misstag och skam vi upplevt och upplever. Det finns en människa i varje stor poet. Vad finns i oss människor? Dylan är känd för fler saker än sina litterära bedrifter; han var- efter sin egen målsättning- alkoholist, kvinnokarl, hade ett minst sagt eldigt temperament, ja, han var ett riktigt svin ur många synvinklar, i alla fall vid en hastig anblick. Jag har talat med många människor i regionen där eventet tar plats – Carmarthenshire – där Dylan Thomas spenderade majoriteten av sitt liv, framförallt i byn Laugharne (”This Black Magic Bedlam by the sea”) där hans berömda båthus ligger, från vilket utsikten är bedövande i sin skönhet och på ett underligt sätt den tomhet som vilar däri, det öppna, sanden vid lågvatten, det stillastående högvattnet. De flesta jag talade med just i Laugharne var personer som levde under den tid han bodde där eller personer med nära släktingar som var samtida med Dylan. Det är inte några vackra historier, generellt sett. Han är Wales nationalpoet, ja, men i Laugharne minns man de vilda bråken han och Caitlin (hans fru) hade, ofta rent fysiskt våld ingick i dem, och hur de båda låg runt en hel del eller hittade andra sätt att… straffa varandra, antar jag är en bra definition.

Jag hittade många av mina dåliga sidor i Dylans dåliga sidor. Det skrämde mig. Jag har en historia som notoriskt otrogen. Jag har också sagt till många att jag älskat dem. Men – och när – jag insåg detta slöt jag fred med min skuld och rädsla och mitt sätt att döma – det har aldrig varit lögn. Jag tror, jag är övertygad, om att Dylan, liksom jag, alla de gånger han sade att han älskade någon verkligen menade det – det var så sant som sanning blir – i stunden. Veckan efter, eller dagen efter, eller timmen efter fanns kanske känslan inte alls kvar. Men när det sades, i den stunden… det var aldrig, aldrig lögn. När jag fick denna insikt var jag väl runt 23 och jag tatuerade hans namnteckning. Av en ren händelse – ja, det var omedvetet – hamnade den precis ovanför mitt hjärta. Där den skulle vara. Och jag vill börja från denna punkt. Kan det vara så, att det vi föraktar och dömer i själva verket är vad vi känner igen oss i, eller vad vi fruktar? Vad händer om vi undersöker nyanserna? Varför har vi så svårt att se och acceptera en persons handlingar, känslor, tankar; det som är grunden till hans poesi?

Vi kommer också fokusera mycket på det talade ordet i förhållande till det skrivna. Att testa sig fram, att hitta vad man kanske inte visste fanns. Styrkan i det sagda.  Det oväntade inom oss. Men den personliga aspekten kommer börja med min sanning – berättad utan förbehåll – och vad deltagarna vill och kan säga om sina sanningar, och att finna nya infallsvinklar i Dylans poesi – och i oss själva. Därav namnet; ”You, Me and Dylan Thomas”, fokus kommer ligga på det som är bakom, inom, och vad som finns däri. Skönhet i smuts, lättnad när man finner ett ljus i sin skuld.

Dylan Thomas. Illustration: Håkan Eklund
Dylan Thomas. Illustration: Håkan Eklund

Hur kom det sig att just du leder retreatet?

Ödet, sade Lance när jag frågade om hjälp med vad jag skulle svara. Lance äger Hill House där retreatet tar plats och erbjöd mig att göra det där, vi och deltagarna kommer bo där tillsammans, spendera så gott som all vaken tid tillsammans och vi kommer samarbeta, men  jag är… guide. Guide mer än ledare. Ödet, om han syftar på, är tidpunkten då vi möttes och den ärlighet han stötte på i mig (för honom tidigare okänd) som tog fram ett förtroende, vilket ledde till att han berättade sina hemligheter, saker aldrig sagda, saker han aldrig trodde sägas. Jag tror, att i denna ultimata sanning förstod han för första gången den passion jag har för Dylan. Det är passionen som är anledningen att jag får göra detta; jag är inte akademiker, men jag är inte rädd för sanningen- längre- som jag antar märks ovan.

Det började med att jag hyrde ett rum förra sommaren på Hill House, vilket ligger i Llansteffan, en liten by vid floden Tywi där novellen ”A visit to Grandpa’s” i ”Portrait of the Artist as a young Dog” utspelar sig. Erbjudandet att hålla detta event- retreat- kom redan innan vi sågs. Jag berättade om min långa väntan på den stunden jag skulle gå in i  Dylans båthus- en helig plats- besöka hans grav, gå de gator han gått, promenera upp till Tywi Estuary där han ofta besökte en vän, sitta på Browns i Laughartne och The castle i llansteffan- hans stamställen- se Fern Hill på avstånd (hans fasters gård, och titeln på en magnifik dikt) och, framför allt, berättade jag om känslorna, sanningen, insikterna jag fått och vägen dit, om hur jag ser poesi- vart den finns- om hur jag tror på att det finns saker som rör vid oss där vi inte vill bli berörda, och att vi inte förstår eller kan acceptera det… osv, osv. jag skulle kunna skriva flera sidor här.

När jag kom till Hill House delade vi våra hemligheter. Vi bestämde att allt skulle, för alltid, vara sant mellan oss. Och vad som varit en vagt utformad idé blev något verkligt, ibland skrämmande verkligt för mig, men jag vet att jag leder det för att, enkelt uttryckt, så är jag den enda som kan göra det. jag har frågat Lance om min brist på akademisk kunskap inte är ett problem- men för honom så är jag någon, eller snarare något, han aldrig upplevt, en person som inte tvivlar att slita ut hjärtat inför andra i sammanhang som detta, en person som har en grundmurad passion för poeten, hans poesi, och hans mänsklighet. Han säger att det är vad som gör honom imponerad, att jag finner nya infallsvinklar och tolkningar konstant, att jag inte dömer, att jag är ödmjuk inför det jag inte förstår och inför det som gör ont att förstå. Och jo, visst har jag kunskap, en hel del. Men vad jag framförallt har är engagemang av ett slag som Lance säger- och jag tror på honom- är sällsynt.

Så kom på eventet, du får veta alla mina hemligheter då.

Varför gillar du just Dylan Thomas?

För att allt ryms i det han skriver. Ingenting har någonsin berört mig, nått mig, så som Dylan gjort. Hans prosa fascinerar mig på många sätt; han har en förmåga att glida från vardaglig realism till närapå osynlig surrealism utan att man märker det, och när man väl märker det, inte egentligen reagerar på bytet, utan snarare på självklarheten i detsamma. Det allra bästa exemplet på detta är i Portrait of the artist as a young dog/Porträtt av konstnären som valp, en novellsamling som kan sägas vara ett slags semi-självbiografi. Boken består av ett antal korta noveller, varav alla är präglade av just den vardagliga realism jag tidigare nämnde, skrivna i första person, med en hel del sanning i dem. I alla berättelser tilltalas jaget som Dylan och det är enkelt, närapå simpelt i sitt berättande, om än med Dylans omisskännliga- och briljanta- prosa, det är också berörande i de små detaljerna som verkligen går in, det som känns igen. Det vardagliga som har så mycket i sig, saker som gör ont, som känns igen . Men den sista novellen ändras tonen, berättarperspektivet, ja, allt.

Om man (som jag) är väldigt förtjust i överraskningar av den sorten, med alla möjligheter det ger till tolkning- inte bara av novellen i sig, utan av hela samlingen, av Dylan själv- bör man sluta läsa nu.

Det är  som sagt många saker som ändras i denna novell: den är skriven i tredje person, man får aldrig veta denna persons riktiga namn och tvärtemot tidigare distanserade och avslappnade förhållningssätt till huvudpersonen, det konkret trovärdiga, är huvudpersonen beskriven à là Plågad ung man ur ett perspektiv man alltid funnit, och finner, i många berättelser. Ensamma män i stadsmiljö kallade en skrivarlärare jag hade detta fenomen, och påpekade, mycket korrekt, att om alla verk av en författare skrivs ur ett sådant perspektiv blir det lätt tröttsamt (Det finns undantag, naturligtvis. Men det är en sann konst att behärska det.) att läsa poesi och prosa som låter, ser ut och känns som alla filmer av Adrien Brody, jämt.

Hur som helst är det fortfarande, till synes, mycket realistiskt (jag skulle påstå att det för mig på många sätt är mer realistiskt om man tänker sig hur att beskriva saker som aldrig går att beskriva, känslor så stora att det inte finns annat än abstrakta förklaringar- tänk på det ens stund, du förstår vad jag menar.)

Från Dylan Thomas  Museum. Foto: Jim Forest CC BY-NC-ND 2.0
Från Dylan Thomas Museum. Foto: Jim Forest CC BY-NC-ND 2.0

Men som sagt så passerar övergången utan att det sticker till i ögat, i alla fall gjorde det inte det på mig förrän jag läste boken kanske tredje gången eller så. Mer kan jag inte säga utan att förstöra något enormt som jag aldrig vill förstöra för en läsare, något enormt, och mycket personligt. Jo, en sak: läs inte enbart den sista novellen. Alla måste läsas, i kronologisk ordning.

Dylan har i sin prosa många drag av ett slags skapelseberättelse, om man bortser från denna novellsamling. Min favoritnovell The Tree bevisar detta. Dessvärre är hela den samlingen; The collected stories/Prosa i begynnelsen, ett remarkabelt exempel på en översättares förmåga att förstöra en genial bok (detta är inget som förekommer i tidigare nämnda Portrait.[…], den är mycket bra översatt tack och lov). Jag planerar, fullkomligt sanningsenligt, att översätta alltihop själv och skicka till denna fruktansvärt taffliga översättare. Så tyvärr är den inte aktuell att läsa för dem som ej kan eller vill läsa på engelska.

I sin poesi, däremot, har han många drag av undergång. Undergångar, och hur de ter sig. Men han lämnar i sitt skrivande ett öppnande, han har en början i sitt slut, ett slut i sin början, tusen möjligheter i en enda rad, hur ont det än kan göra att läsa hans dikter, så är de inte bara vackra, utan aldrig cementerade när det kommer till undergång, sorg och död. Detta är något jag som tonåring inte lade märke till, inte på samma sätt åtminstone, men som vuxen lägger jag automatiskt en större vikt vid detta- detta ljus som finns gömt i allt mörker, det som även Cohen beskriver mycket bra både i sånger och poesi.

Sedan är det Dylan själv. Hans liv. Igenkänning. Rädsla för densamma. Insikter. Men jag kommer till det senare, så jag avslutar här med ett exempel i både text och ljud- talet är essentiellt i Dylans poesi- en väl känd, och väl citerad, dikt (exempelvis i Solaris. Den nya.): ”And Death Shall Have No Dominion.

And death shall have no dominion.
Dead mean naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
Under the windings of the sea
They lying long shall not die windily;
Twisting on racks when sinews give way,
Strapped to a wheel, yet they shall not break;
Faith in their hands shall snap in two,
And the unicorn evils run them through;
Split all ends up they shan’t crack;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
No more may gulls cry at their ears
Or waves break loud on the seashores;
Where blew a flower may a flower no more
Lift its head to the blows of the rain;
Though they be mad and dead as nails,
Heads of the characters hammer through daisies;
Break in the sun till the sun breaks down,
And death shall have no dominion. 

 

 Hur kom du i kontakt med Dylan Thomas diktning?

Jag lånade en bok på skolbiblioteket när jag var tretton eller så. Sedan stal jag den, fast det var ett misstag. Jag läste om den extremt många gånger, det var ”porträtt av konstnären som valp”. Så det var hans prosa jag stötte på först, och det är jag glad över. Jag läste inte mycket poesi på den tiden, internet gjorde det bra mycket lättare att upptäcka bra poeter spontant. När jag var elva länsade jag mammas bokhylla första gången och hittade väldigt många författare jag än idag älskar (exempelvis J.D. Salinger, John Steinbeck, Sylvia Plath, Albert Camus och Sartre) och bokhyllor hos släktingar plus biblioteket var där jag fick tag på böcker, helt enkelt. Dylan Thomas poesi läste jag, åtminstone i originalspråk, först i slutet av tonåren. Märkligt nog, egentligen, eftersom jag älskar allt han skrivit och alltid gjort. Men jag har tagit det gradvis… tror att jag avskräcktes lite när jag läste hans poesi översatt; jag fann den något krånglig på svenska, ett problem jag inte hade med exempelvis Lord Byron- något jag senare insett har att göra med skillnaden mellan dem i tid, närapå ingen bunden vers skriven senare än början på nittonhundratalet känns riktigt bra i svensk tappning.

Om man inte vet något om Dylan Thomas var börjar man läsa?

Man läser ”Porträtt av konstnären som valp”. Den är som sagt mycket bra översatt, ifall man vill eller måste läsa på svenska, samt att det är en självbiografi, om än med okänd sanningshalt. Om man tycker om att läsa på engelska skulle jag rekommendera att fortsätta med The Collected Stories innan läsning av poesi, men, oavsett vart början är eller hur fortsättningen ser ut så rekommenderar jag att lyssna på några av hans dikter. Han har verkligen en makalös röst, något som han var medveten om, och som bidrog till att han jobbade en del för radio under kriget och var på flera stycken uppläsningsturnéer, bland annat i USA. tack vare detta så finns det väldigt mycket att hitta på youtube och det är inte svårt att hitta originalversionen. Jag älskar denna: https://www.youtube.com/watch?v=3z7SiZbqXZU

Jag vet inte vem som gjort musiken och/eller lagt till den, men det är perfektion.

Diktsamlingen Deaths and Entrances är en favorit ur ett mer konkret lästips-perspektiv.


Läs mer om retreatet här: You, me and Dylan Thomas

1 Comment