Meny Stäng

Tomas Tranströmer i åminnelse

Fram till den 15 april har människor kunnat skicka in sina reflektioner runt någon av Tomas Tranströmers dikter. Idag, på hans födelsedag, redovisar vi resultatet.

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Av Peter Björkman
Den dikt jag valt av Tranströmer är den tredje och sista dikten i hans korta diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” (Ur Stigar, 1973)
Till vänner bakom en gräns
I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.
II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!
III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
En dikt som berättar om hur verklig censur eller inre självcensur (censorn kan ju vara inbyggd i författaren) ändå sist och slutligen inte rår på dikten / berättelsen. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om detta. Den här dikten har de facto överlevt många hotellmikrofoner – och mycket politiskt förtryck. Tranströmer visar att ordet kan vara varaktigare än alla kontrollsystem – all censur.

 

Av Eva Langrath

 

Från mars-79 (ur Det vilda torget 1983)

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
De vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här texten var till stor tröst för mig under en period när livet var svårt.  Jag känner igen mig i trösten som stillheten i det orörda kan ge. Jag kan ana att de här orden och känslan i orden på något sätt låg kvar i mitt minne efter 10 år när jag en dag gick ut i det vita, undan från livet och orden för att lyssna till det ordlösa språket.


 

 

Av Robert Sandin

 

Jag har valt ut en haikudikt från 2004-års samling, Den stora gåtan:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Första gången jag kom i kontakt med dessa rader var i maj 2013, det vill säga mer än 9 år efter det att de kom ut i bokform. Anledningen till varför det hade dröjt var att jag tidigare inte riktigt hade förstått värdet av poesi i allmänhet och Tranströmers ord i synnerhet. Det hade funnits på avstånd, vilket var ett komplext och svårhanterligt perspektiv för mig – eftersom poesi för mig är sanningen om människans förmåga att förstå sitt eget ursprung. På något sätt fick de där orden mig att greppa den förnimmelse jag alltid hade burit med mig, men inte kunnat referera till på ett konkret, tydligt, sätt – fram tills då. Jag tänker att det som raderna berättar om är en poets behov av kontemplationer för lugn, eftertanke, djup och meningssökande – som ett ”varande i universum”, fri från alla de bojor som uppstår när människan samtidigt, på vetenskaplig grund, försöker hitta förklaringar till allting. För mig säger de där orden något om poetens inandning av havsvikens luft, förmåga att se horisontens ytterlinjer innan soluppgången tar vid – och mycket annat som ryms inom diktens värld, utan att det behöver leda till en mer exakt redogörelse om diktarens motiv och budskap. Och att kunna finnas till som ett ”varande i universum” tycker jag säger något väldigt sanningsenligt om vad en poet utgår från i sin skildring av naturen och på vilket sätt den är beständig bortom människans funktion av att ett ändligt liv – vilket också utgör en mycket viktig del i hur jag vill minnas Tranströmer och på det sätt han berörde. Hans ord lever vidare, likt en uppdragen eka – där var och en av oss sitter – och finner lyckan.


 

 

 

Av Petter Sahlberg Rost

 

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Svarta vykort vers II
ur Det vilda torget, 1983

Jag har hört kommentarer till denna dikt som säger att Tranströmer här i sitt bildspråk är lite banal och mystifierande av det mest naturliga som finns i livet: döden.

Visst, hans metaforer här är hårt slagna, som i kopparplåt, och omöjliga att inte reagera på. Även jag har någon gång halkat till på någon metafor jag funnit lite ansträngd. Ändå är Tranströmers metaforer och bilder över lag så enastående i sin förmåga att försätta läsaren i ett tillstånd av att se verkligheten ur ett tidigare osett perspektiv, dess enkla såväl som dess mer komplicerade sidor. En upplevelse som även den nu aktualiserade nigeriansk-amerikanske författaren (prosaisten!) och kritikern Teju Cole nämner. Så långt från att vara didaktisk som det någonsin är möjligt, är Tomas Tranströmer ofrånkomligen en den vidgade livsinsiktens poet.

En dag 1990 fick vi veta att Tomas Tranströmer träffats av en stroke. Då flämtade de svarta vykortens andra vers till och jag såg skräddaren ta mått på Tomas. Egentligen inget underligt i det, då dikten sedan 1983 legat långt framme i mitt minnes arkiv och jag har åtskilliga gånger återvänt till den och läst den om igen, ofta när en människa i mitt liv har gått bort. Jag har suttit där och vevat livet baklänges för att försöka finna ut när skräddarens första besök ägde rum. Ibland blev detta tydligt, ibland höljt i dunkel.

De som har följt Tomas Tranströmers liv och verk kan givetvis aldrig glömma den dagen. Men ändå, livet fortsatte och vi kunde fortsätta att berika oss av hans påtagliga närvaro, stukad men fullt ut i livet.

Den 26 mars 2015 blev kostymen färdig. Den för många över hela världen stora poeten krängde den på sig och gick ut genom en dörr som aldrig mer kommer att öppnas. Ändå är Tomas Tranströmer kvar och kommer så att förbli, om inte fullt ut så dock i livet. På något förunderligt sätt och säkerligen skulle han ha hittat en metafor också för denna motsägelsefulla livsupplevelse. Om han hade hunnit.


 

 

Av Mats Hansson

En solig dag, mycket trött sätter jag mig på en parkbänk  nära Ersta sjukhus på Söder. Plötsligt i dvalan, tröttheten ser jag Tomas Tranströmer bredvid mig i sin rullstol, intill bänken. Solen lyser starkt och jag inbillar mig att det är på honom. Han har ännu inte fått sitt nobelpris, det dröjer men jag tänker då, att om någon är förtjänt av ett stort pris så är det han. Vi sitter alldeles tysta, Folkungagatan sjuder av liv och i tankarna kan jag höra Tomas Tranströmer läsa  ”Espresso” :

Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.


 

C. J. Flognman

Gondol
Gondol, från Associazione per lo studio de la conservazione delle embarvazioni veneziane.

 

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
Ur Sorgegondolen, 1996

Någon sade att den är poet som kan förvandla en enda rad till en hel dikt. Ibland kan till och med en enda rad överträffa en hel samling. Och vid sällsynta tillfällen uppenbarar sig just en sådan rad för vår läsning. Detta hände mig i läsningen av en särskild och ofta återgiven rad ur Tomas Tranströmers Sorgegondolen.

Denna titel. Sorgegondolen. Musik som ljuder i ett enda ord. Tranströmer har hämtat ordet från musikstycket La lugubre gondola som Frans Liszt skrev efter ett besök hos sin dotter Cosima och svärson Richard Wagner i Venedig, hösten 1882. Kanske anade Liszt redan då att Wagner var märkt med dödens tecken och kanske påmindes Liszt också om sin egen förestående bortgång. Det för honom ovanligt kärva stycket färdigställdes under den följande vintern. I februari avled Wagner. Den första sträckan på hans långa sorgefärd till Bayreuth skedde i gondol.

Tranströmer var en färdig pianist. Jag kan bara anta att han spelade Liszt. Andra vet. Flera av hans dikter refererar till de stora kompositörerna och hans ord bär utsökta rytmfragment och vokalmelodier. Som i detta underbara ord Sorgegondolen som bär en alldeles egen långsam musik. Som i den rad som avslutar haikun ovan.

Döden strök förbi Tranströmer 1990 i ett slaganfall som tog rörelseförmågan i hans högra arm och lade den till tidig vila. Det älskade pianot övergavs inte. Tranströmer fortsatte att slå an strängarna med de möjligheter som ännu fanns till hands. Den diktsamling som följde närmast efter slaganfallet var just Sorgegondolen. Språket är här kärvare än innan och landskapet ödsligt, nästan tomt på såväl människa som ord. Den självförglömmande känslan har växt till sig och frånvarons väldighet tornar upp sig.

I sin recension av Sorgegondolen frågar Agneta Pleijel: ”Vad är då döden? Den är människans slutgiltiga stora förvandling. Till vad? Det vet vi inte. Tomas Trans­trömer låtsas inte heller att han vet.” Pleijel kastar här ljus på något av det jag uppskattar mest i Tranströmers diktning: mystikens öppenhet och den självförglömmande känslan. Hur han avstår från förklaringar och istället sätter det oförklarades strängar i darr.

Döden, denna slutliga förvandling, återkom till honom i år för att avslöja hela sitt mysterium. Båda Tranströmers händer är nu i vila, norr om all musik.


 

Susanne Halvardsson

April 2015

Populär Poesi har inbjudit till att välja ut och skriva om en dikt av Tomas Tranströmer, och när jag läste i Samlade dikter fastnade jag för ”Längre in” ur Stigar, 1973. Jag väljer den för att belysa vårt alltmer ansträngda förhållande till naturen och särskilt till gammelskogen vars existens är mer och mer hotad. Skog som ser ut som skog. Skog med rik variation av växter och djur i samspel. Skog att vara och vandra i, en skog med stigar, bäckar, svamp, bär, fågelsång och med den tystnad som lyfter fram trädens sus och ljuden från dina steg. Stora skogsområden kalhuggs och ersätts av plantager med monokulturer. Marken körs sönder av tunga maskiner och djupa diken bildas som för vatten med tungmetaller ut i vattendrag och sjöar.

Längre in

På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den…

Diktjaget lösgör sig ur den ringlande blänkande draken. Han har genomlysts av en inre skrift som för honom förbi staden och djupt in i skogen, och där finns den lysande knappen som har kontakt med hela riket. Tänk om det fanns en sådan knapp! Att trycka på den och stoppa drakarnas framfart i skogen!


 

Simon O. Pettersson

Vad händer i Tranströmers Allegro?

 

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
»Vi ger oss inte. Men vill fred.«

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

Ingen kan förneka att Tranströmers Allegro är en text. Vad innebär detta? Bibliografen Rolf du Rietz har med inspiration från Gottfried Ephraim Lessing definierat en text som ”sekvensen i ett sekventiellt verk.” Denna definition exemplifierades på en resa emellan Stockholm-Uppsala, som att samtalet oss emellan var en text, ty det bildade en sekvens, men landskapet utanför vårt fönster var det inte, ty det var helt statiskt. Enklare uttryckt kunde man säga att det måste hända något i en text, om också att det inte händer mer än att något beskrivs (som i en bruksanvisning). Med ledning av detta kunde man säga, som i J. Dover Wilsons klassiker What happens in Hamlet, vad händer i Tranströmers Allegro?

Allegro har en yttre och en inre handling. Den yttre handlingen kan verka lätt att skissera: berättarjaget spelar Haydn efter svår dag. En komplicerande faktor är dock: kör han sedan ned händerna i fickorna? Sannolikt inte, för då kan han inte spela, och musikens verkan skildras efter denna rad. Dessutom är nog inte en haydnficka en vanlig ficka, utan det hela förefaller vara en metafor, för att han liksom borrar ned sig i musiken. Den gröna klangen – grönt som ofta indikerar hopp – kontrasterar mot den svarta dagen. I musiken finns frihet och oberoende, och lättnad från dagens bekymmer, men bara för en stund – han bara härmar en som ser lugnt på världen. Tankarna går kanske till Schopenhauers idé, om hur det estetiska kontemplerandet kunde ge lindring från lidandet. Diktjaget vill emellertid mer än så, han vill slutgiltigt försonas med tillvaron. Detta verkar dock utsiktslöst, ty i slutraderna beskrivs den musikaliska harmonins bräcklighet – det är glashus på slutningen, där stenar flyger och rullar. Ett enda felspel och en ruta går sönder.

Så läser jag denna dikt. Tranströmers storhet ligger i att han lyckas med sitt berömda kondenserade bildspråk beskriva musikens verkan på människan. Det är sannerligen inte enkelt.


 

Av Bo Bjelvehammar

det är mars månad, förvåren är mager, det är dunkelt vattensjukt på ängarna, åkrarna är svartbruna, gräset är brunt och livlöst, det är bara sneda solstrålar och mosade kaveldun på gångstigen, jag längtar efter tecken, talgoxens nya rytmik, den gröna kalligrafin på snödropparnas inre kalkblad,

då är det dags för den vårliga dosen av Tomas Tranströmer, det är alltid samlingen Sorgegondolen som intas, med namn efter ett pianostycke av Franz Liszt, jag läser den glesa samlingen, 38 sidor, gång på gång och det är två rader i den första dikten April och tystnad, som fångar mig, varje år:

Det enda som lyser
är gula blommor.

så är det i vårens ödslighet, tomhet och tystnad, varje morgon ser jag i ådiket och på grässlänten efter det gula, hästhoven, tussilago farfara, med korgen med holkfjäll, det är början på något nytt, om ett par dagar  hörs den första lärksången över tjälmarkerna, vårens försångare bryter tystnaden, men den, som regerar ankomsten är Tomas Tranströmer


 

Av Göran Strömqvist

STORM

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
fffffffffsvartgröna fästning.

Nordlig storm. det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
fffffffffhögt över trädet.

Stjärnbilderna stampande i sina spiltor med den förstenade älgens mil