Meny Stäng

Tomas Tranströmer i åminnelse

Fram till den 15 april har människor kunnat skicka in sina reflektioner runt någon av Tomas Tranströmers dikter. Idag, på hans födelsedag, redovisar vi resultatet.

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Av Peter Björkman
Den dikt jag valt av Tranströmer är den tredje och sista dikten i hans korta diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” (Ur Stigar, 1973)
Till vänner bakom en gräns
I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.
II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!
III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
En dikt som berättar om hur verklig censur eller inre självcensur (censorn kan ju vara inbyggd i författaren) ändå sist och slutligen inte rår på dikten / berättelsen. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om detta. Den här dikten har de facto överlevt många hotellmikrofoner – och mycket politiskt förtryck. Tranströmer visar att ordet kan vara varaktigare än alla kontrollsystem – all censur.

 

Av Eva Langrath

 

Från mars-79 (ur Det vilda torget 1983)

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
De vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här texten var till stor tröst för mig under en period när livet var svårt.  Jag känner igen mig i trösten som stillheten i det orörda kan ge. Jag kan ana att de här orden och känslan i orden på något sätt låg kvar i mitt minne efter 10 år när jag en dag gick ut i det vita, undan från livet och orden för att lyssna till det ordlösa språket.


 

 

Av Robert Sandin

 

Jag har valt ut en haikudikt från 2004-års samling, Den stora gåtan:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Första gången jag kom i kontakt med dessa rader var i maj 2013, det vill säga mer än 9 år efter det att de kom ut i bokform. Anledningen till varför det hade dröjt var att jag tidigare inte riktigt hade förstått värdet av poesi i allmänhet och Tranströmers ord i synnerhet. Det hade funnits på avstånd, vilket var ett komplext och svårhanterligt perspektiv för mig – eftersom poesi för mig är sanningen om människans förmåga att förstå sitt eget ursprung. På något sätt fick de där orden mig att greppa den förnimmelse jag alltid hade burit med mig, men inte kunnat referera till på ett konkret, tydligt, sätt – fram tills då. Jag tänker att det som raderna berättar om är en poets behov av kontemplationer för lugn, eftertanke, djup och meningssökande – som ett ”varande i universum”, fri från alla de bojor som uppstår när människan samtidigt, på vetenskaplig grund, försöker hitta förklaringar till allting. För mig säger de där orden något om poetens inandning av havsvikens luft, förmåga att se horisontens ytterlinjer innan soluppgången tar vid – och mycket annat som ryms inom diktens värld, utan att det behöver leda till en mer exakt redogörelse om diktarens motiv och budskap. Och att kunna finnas till som ett ”varande i universum” tycker jag säger något väldigt sanningsenligt om vad en poet utgår från i sin skildring av naturen och på vilket sätt den är beständig bortom människans funktion av att ett ändligt liv – vilket också utgör en mycket viktig del i hur jag vill minnas Tranströmer och på det sätt han berörde. Hans ord lever vidare, likt en uppdragen eka – där var och en av oss sitter – och finner lyckan.


 

 

 

Av Petter Sahlberg Rost

 

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Svarta vykort vers II
ur Det vilda torget, 1983

Jag har hört kommentarer till denna dikt som säger att Tranströmer här i sitt bildspråk är lite banal och mystifierande av det mest naturliga som finns i livet: döden.

Visst, hans metaforer här är hårt slagna, som i kopparplåt, och omöjliga att inte reagera på. Även jag har någon gång halkat till på någon metafor jag funnit lite ansträngd. Ändå är Tranströmers metaforer och bilder över lag så enastående i sin förmåga att försätta läsaren i ett tillstånd av att se verkligheten ur ett tidigare osett perspektiv, dess enkla såväl som dess mer komplicerade sidor. En upplevelse som även den nu aktualiserade nigeriansk-amerikanske författaren (prosaisten!)