Tomas Tranströmer i åminnelse

Fram till den 15 april har människor kunnat skicka in sina reflektioner runt någon av Tomas Tranströmers dikter. Idag, på hans födelsedag, redovisar vi resultatet.

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko CC BY-SA 3
Av Peter Björkman
Den dikt jag valt av Tranströmer är den tredje och sista dikten i hans korta diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” (Ur Stigar, 1973)
Till vänner bakom en gräns
I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.
II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!
III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
En dikt som berättar om hur verklig censur eller inre självcensur (censorn kan ju vara inbyggd i författaren) ändå sist och slutligen inte rår på dikten / berättelsen. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om detta. Den här dikten har de facto överlevt många hotellmikrofoner – och mycket politiskt förtryck. Tranströmer visar att ordet kan vara varaktigare än alla kontrollsystem – all censur.

 

Av Eva Langrath

 

Från mars-79 (ur Det vilda torget 1983)

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
De vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här texten var till stor tröst för mig under en period när livet var svårt.  Jag känner igen mig i trösten som stillheten i det orörda kan ge. Jag kan ana att de här orden och känslan i orden på något sätt låg kvar i mitt minne efter 10 år när jag en dag gick ut i det vita, undan från livet och orden för att lyssna till det ordlösa språket.


 

 

Av Robert Sandin

 

Jag har valt ut en haikudikt från 2004-års samling, Den stora gåtan:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Första gången jag kom i kontakt med dessa rader var i maj 2013, det vill säga mer än 9 år efter det att de kom ut i bokform. Anledningen till varför det hade dröjt var att jag tidigare inte riktigt hade förstått värdet av poesi i allmänhet och Tranströmers ord i synnerhet. Det hade funnits på avstånd, vilket var ett komplext och svårhanterligt perspektiv för mig – eftersom poesi för mig är sanningen om människans förmåga att förstå sitt eget ursprung. På något sätt fick de där orden mig att greppa den förnimmelse jag alltid hade burit med mig, men inte kunnat referera till på ett konkret, tydligt, sätt – fram tills då. Jag tänker att det som raderna berättar om är en poets behov av kontemplationer för lugn, eftertanke, djup och meningssökande – som ett ”varande i universum”, fri från alla de bojor som uppstår när människan samtidigt, på vetenskaplig grund, försöker hitta förklaringar till allting. För mig säger de där orden något om poetens inandning av havsvikens luft, förmåga att se horisontens ytterlinjer innan soluppgången tar vid – och mycket annat som ryms inom diktens värld, utan att det behöver leda till en mer exakt redogörelse om diktarens motiv och budskap. Och att kunna finnas till som ett ”varande i universum” tycker jag säger något väldigt sanningsenligt om vad en poet utgår från i sin skildring av naturen och på vilket sätt den är beständig bortom människans funktion av att ett ändligt liv – vilket också utgör en mycket viktig del i hur jag vill minnas Tranströmer och på det sätt han berörde. Hans ord lever vidare, likt en uppdragen eka – där var och en av oss sitter – och finner lyckan.


 

 

 

Av Petter Sahlberg Rost

 

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Svarta vykort vers II
ur Det vilda torget, 1983

Jag har hört kommentarer till denna dikt som säger att Tranströmer här i sitt bildspråk är lite banal och mystifierande av det mest naturliga som finns i livet: döden.

Visst, hans metaforer här är hårt slagna, som i kopparplåt, och omöjliga att inte reagera på. Även jag har någon gång halkat till på någon metafor jag funnit lite ansträngd. Ändå är Tranströmers metaforer och bilder över lag så enastående i sin förmåga att försätta läsaren i ett tillstånd av att se verkligheten ur ett tidigare osett perspektiv, dess enkla såväl som dess mer komplicerade sidor. En upplevelse som även den nu aktualiserade nigeriansk-amerikanske författaren (prosaisten!) och kritikern Teju Cole nämner. Så långt från att vara didaktisk som det någonsin är möjligt, är Tomas Tranströmer ofrånkomligen en den vidgade livsinsiktens poet.

En dag 1990 fick vi veta att Tomas Tranströmer träffats av en stroke. Då flämtade de svarta vykortens andra vers till och jag såg skräddaren ta mått på Tomas. Egentligen inget underligt i det, då dikten sedan 1983 legat långt framme i mitt minnes arkiv och jag har åtskilliga gånger återvänt till den och läst den om igen, ofta när en människa i mitt liv har gått bort. Jag har suttit där och vevat livet baklänges för att försöka finna ut när skräddarens första besök ägde rum. Ibland blev detta tydligt, ibland höljt i dunkel.

De som har följt Tomas Tranströmers liv och verk kan givetvis aldrig glömma den dagen. Men ändå, livet fortsatte och vi kunde fortsätta att berika oss av hans påtagliga närvaro, stukad men fullt ut i livet.

Den 26 mars 2015 blev kostymen färdig. Den för många över hela världen stora poeten krängde den på sig och gick ut genom en dörr som aldrig mer kommer att öppnas. Ändå är Tomas Tranströmer kvar och kommer så att förbli, om inte fullt ut så dock i livet. På något förunderligt sätt och säkerligen skulle han ha hittat en metafor också för denna motsägelsefulla livsupplevelse. Om han hade hunnit.


 

 

Av Mats Hansson

En solig dag, mycket trött sätter jag mig på en parkbänk  nära Ersta sjukhus på Söder. Plötsligt i dvalan, tröttheten ser jag Tomas Tranströmer bredvid mig i sin rullstol, intill bänken. Solen lyser starkt och jag inbillar mig att det är på honom. Han har ännu inte fått sitt nobelpris, det dröjer men jag tänker då, att om någon är förtjänt av ett stort pris så är det han. Vi sitter alldeles tysta, Folkungagatan sjuder av liv och i tankarna kan jag höra Tomas Tranströmer läsa  ”Espresso” :

Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.


 

C. J. Flognman

Gondol
Gondol, från Associazione per lo studio de la conservazione delle embarvazioni veneziane.

 

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
Ur Sorgegondolen, 1996

Någon sade att den är poet som kan förvandla en enda rad till en hel dikt. Ibland kan till och med en enda rad överträffa en hel samling. Och vid sällsynta tillfällen uppenbarar sig just en sådan rad för vår läsning. Detta hände mig i läsningen av en särskild och ofta återgiven rad ur Tomas Tranströmers Sorgegondolen.

Denna titel. Sorgegondolen. Musik som ljuder i ett enda ord. Tranströmer har hämtat ordet från musikstycket La lugubre gondola som Frans Liszt skrev efter ett besök hos sin dotter Cosima och svärson Richard Wagner i Venedig, hösten 1882. Kanske anade Liszt redan då att Wagner var märkt med dödens tecken och kanske påmindes Liszt också om sin egen förestående bortgång. Det för honom ovanligt kärva stycket färdigställdes under den följande vintern. I februari avled Wagner. Den första sträckan på hans långa sorgefärd till Bayreuth skedde i gondol.

Tranströmer var en färdig pianist. Jag kan bara anta att han spelade Liszt. Andra vet. Flera av hans dikter refererar till de stora kompositörerna och hans ord bär utsökta rytmfragment och vokalmelodier. Som i detta underbara ord Sorgegondolen som bär en alldeles egen långsam musik. Som i den rad som avslutar haikun ovan.

Döden strök förbi Tranströmer 1990 i ett slaganfall som tog rörelseförmågan i hans högra arm och lade den till tidig vila. Det älskade pianot övergavs inte. Tranströmer fortsatte att slå an strängarna med de möjligheter som ännu fanns till hands. Den diktsamling som följde närmast efter slaganfallet var just Sorgegondolen. Språket är här kärvare än innan och landskapet ödsligt, nästan tomt på såväl människa som ord. Den självförglömmande känslan har växt till sig och frånvarons väldighet tornar upp sig.

I sin recension av Sorgegondolen frågar Agneta Pleijel: ”Vad är då döden? Den är människans slutgiltiga stora förvandling. Till vad? Det vet vi inte. Tomas Trans­trömer låtsas inte heller att han vet.” Pleijel kastar här ljus på något av det jag uppskattar mest i Tranströmers diktning: mystikens öppenhet och den självförglömmande känslan. Hur han avstår från förklaringar och istället sätter det oförklarades strängar i darr.

Döden, denna slutliga förvandling, återkom till honom i år för att avslöja hela sitt mysterium. Båda Tranströmers händer är nu i vila, norr om all musik.


 

Susanne Halvardsson

April 2015

Populär Poesi har inbjudit till att välja ut och skriva om en dikt av Tomas Tranströmer, och när jag läste i Samlade dikter fastnade jag för ”Längre in” ur Stigar, 1973. Jag väljer den för att belysa vårt alltmer ansträngda förhållande till naturen och särskilt till gammelskogen vars existens är mer och mer hotad. Skog som ser ut som skog. Skog med rik variation av växter och djur i samspel. Skog att vara och vandra i, en skog med stigar, bäckar, svamp, bär, fågelsång och med den tystnad som lyfter fram trädens sus och ljuden från dina steg. Stora skogsområden kalhuggs och ersätts av plantager med monokulturer. Marken körs sönder av tunga maskiner och djupa diken bildas som för vatten med tungmetaller ut i vattendrag och sjöar.

Längre in

På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den…

Diktjaget lösgör sig ur den ringlande blänkande draken. Han har genomlysts av en inre skrift som för honom förbi staden och djupt in i skogen, och där finns den lysande knappen som har kontakt med hela riket. Tänk om det fanns en sådan knapp! Att trycka på den och stoppa drakarnas framfart i skogen!


 

Simon O. Pettersson

Vad händer i Tranströmers Allegro?

 

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
»Vi ger oss inte. Men vill fred.«

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

Ingen kan förneka att Tranströmers Allegro är en text. Vad innebär detta? Bibliografen Rolf du Rietz har med inspiration från Gottfried Ephraim Lessing definierat en text som ”sekvensen i ett sekventiellt verk.” Denna definition exemplifierades på en resa emellan Stockholm-Uppsala, som att samtalet oss emellan var en text, ty det bildade en sekvens, men landskapet utanför vårt fönster var det inte, ty det var helt statiskt. Enklare uttryckt kunde man säga att det måste hända något i en text, om också att det inte händer mer än att något beskrivs (som i en bruksanvisning). Med ledning av detta kunde man säga, som i J. Dover Wilsons klassiker What happens in Hamlet, vad händer i Tranströmers Allegro?

Allegro har en yttre och en inre handling. Den yttre handlingen kan verka lätt att skissera: berättarjaget spelar Haydn efter svår dag. En komplicerande faktor är dock: kör han sedan ned händerna i fickorna? Sannolikt inte, för då kan han inte spela, och musikens verkan skildras efter denna rad. Dessutom är nog inte en haydnficka en vanlig ficka, utan det hela förefaller vara en metafor, för att han liksom borrar ned sig i musiken. Den gröna klangen – grönt som ofta indikerar hopp – kontrasterar mot den svarta dagen. I musiken finns frihet och oberoende, och lättnad från dagens bekymmer, men bara för en stund – han bara härmar en som ser lugnt på världen. Tankarna går kanske till Schopenhauers idé, om hur det estetiska kontemplerandet kunde ge lindring från lidandet. Diktjaget vill emellertid mer än så, han vill slutgiltigt försonas med tillvaron. Detta verkar dock utsiktslöst, ty i slutraderna beskrivs den musikaliska harmonins bräcklighet – det är glashus på slutningen, där stenar flyger och rullar. Ett enda felspel och en ruta går sönder.

Så läser jag denna dikt. Tranströmers storhet ligger i att han lyckas med sitt berömda kondenserade bildspråk beskriva musikens verkan på människan. Det är sannerligen inte enkelt.


 

Av Bo Bjelvehammar

det är mars månad, förvåren är mager, det är dunkelt vattensjukt på ängarna, åkrarna är svartbruna, gräset är brunt och livlöst, det är bara sneda solstrålar och mosade kaveldun på gångstigen, jag längtar efter tecken, talgoxens nya rytmik, den gröna kalligrafin på snödropparnas inre kalkblad,

då är det dags för den vårliga dosen av Tomas Tranströmer, det är alltid samlingen Sorgegondolen som intas, med namn efter ett pianostycke av Franz Liszt, jag läser den glesa samlingen, 38 sidor, gång på gång och det är två rader i den första dikten April och tystnad, som fångar mig, varje år:

Det enda som lyser
är gula blommor.

så är det i vårens ödslighet, tomhet och tystnad, varje morgon ser jag i ådiket och på grässlänten efter det gula, hästhoven, tussilago farfara, med korgen med holkfjäll, det är början på något nytt, om ett par dagar  hörs den första lärksången över tjälmarkerna, vårens försångare bryter tystnaden, men den, som regerar ankomsten är Tomas Tranströmer


 

Av Göran Strömqvist

STORM

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
fffffffffsvartgröna fästning.

Nordlig storm. det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
fffffffffhögt över trädet.

Stjärnbilderna stampande i sina spiltor med den förstenade älgens milsvida krona nedanför, jord och himmel i direktkontakt genom den poesins blixt som Tomas Tranströmer så ofta kastade. Enkelhet, känsla och genialitet, kan det bli bättre?

När jag på 60-talet läste Storm slog den mig med en sådan kraft att resten av 17 dikter låg olästa i minst ett år. Ibland höll jag den lilla boken i handen och hämtade kraft ur den, på något sätt vågade jag inte öppna den igen, var kanske rädd att minnesbilden skulle blekna.

Louis Armstrong berättade om en gång då han hört Bix Beiderbeckers trumpetspel att han blev sänd, låg utslagen på en soffa. Något liknande hände väl inte mig men jag kan förstå Louis Armstrong. Jag har två, tre diktupplevelser av denna kaliber i mitt poesiliv. Storm var den första och största.


 

Av Anita Westin

Det blå huset – en dikt av Tomas Tranströmer och dess konsekvenser

Hösten 2011. Jag arbetade med elever i åk 3-9 som hade inlärningsproblematik och koncentrationssvårigheter. Att utveckla dessa elevers skrivande var en av mina utmaningar som lärare.  Som ett redskap använde jag mig ofta av dikter och just den hösten skulle det handla om haikuskrivandet. Vi läste Basho, moderna haikupoeter vi hittade på nätet och vi läste Tomas Tranströmer. Så kom den där dagen, när nobelpristagaren skulle avslöjas i börssalen. Den lilla undervisningsgruppen och jag satt i klassrummet med radion inställd på P1. Det har blivit en ceremoni jag ägnat mig åt under åren som lärare.

”….beslutats att nobelpriset i Litteratur 2011 ska tilldelas Tomas Tranströmer…..” Det ögonblicket stod tiden stilla i klassrummet. Elevernas igenkännande av författarnamnet Tomas Tranströmer syntes i deras ansikten. Kunde man får nobelpris för haikudikter? Det var bara att öppna ”Den stora gåtan” och läsa ytterligare några  haikudikter  av honom, som nu blivit den störste författaren, för att riktigt befästa det som hänt!

6 oktober 2011 ändrades inriktningen i undervisningen. Temat blev nu inte haikudikter utan Tomas Tranströmer. Eleverna tog reda på så mycket de kunde om honom som person och jag läste dikter av honom. En dikt fångade elevernas uppmärksamhet på ett särskilt sätt. Men var det en dikt? Det såg inte ut som det brukade. Det var mer som en berättelse enades de om. Fast ändå dikt. Prosadikt fastslog jag.

Dikten jag läste för dessa elever som hade svårt med koncentration, läs- och skrivsvårigheter, ja svårt med inlärning överhuvudtaget var ”Det blå huset” ur diktsamlingen Det vilda torget 1983. Med den som utgångspunkt växte det fram bilder. Av hus, av skepp med 17 master, en natthimmel med en strålande sol. Vi talade om metaforer. Jag vet inte hur många gånger jag agerade uppläsare för ”Det blå huset”! Eleverna började skriva dikter med utgångspunkt från Tranströmers dikt. I förlängningen  började dikterna komma ur deras egen konkreta verklighet! Den verkligheten som plötsligt var värd att beskriva, att hämta detaljer ur.

Någon hade googlat och tagit reda på att Tomas skulle fylla år 15 april. Vi kunde kanske göra en bok av dikterna och skicka som en födelsedagspresent? Eleverna hade föreställt sig att det skulle bli en sådan där bok som vi vanligtvis gjorde, med spiralbindning och inplastat omslag. Sagt och gjort. Nu blev jag redaktör och jag fick vara hård i bedömningen av vad som skulle finnas med. Alla texter måste bearbetas. Arbetas om och om igen tills alla var nöjda.  Det var vi överens om.

Tomas Tranströmer fanns med oss hela hösten och en bit av våren. Han blev en central person för oss genom sina dikter. Och genom vad vi kunde få reda på om honom på nätet. Att han hade blivit drabbad av en stroke och blivit funktionshindrad gjorde att han blev än mer verklig för eleverna. De visste vad funktionshinder var!  Resultatet av arbetet blev tillslut en riktig bok. En bok som trycktes på Sigtuna kommuns tryckeri i ett intensivt samarbete med personalen där. De som skulle trycka var inte nöjda med korrekturet förrän jag var det. Färgomslag. Ett blått hus naturligtvis! Tryckningen blev färdig precis i rättan tid.  Vi gick  iväg till postlådan med ett tjockt brev adresserat till Tomas Tranströmer. Det innehöll en antologi, signerad av eleverna, samt personliga brev till den store författaren och självklart med Gratulationshälsningar.

Det kunde ju ha slutat där. Men det gjorde det inte. När vi kom tillbaka från påsklovet 2012 väntade ett brev på oss. Ett brev som Tomas författat med sin hustru Monica vid pennan. Kuvertet och brevet gick runt i klassen. Alla ville hålla i det en stund. Jag fick läsa upp brevet flera gånger. Vad detta betydde för eleverna kan jag inte veta. Men stort var det.

Jag berättar om detta för att jag på nära håll fick se vilken kraft det finns i Tomas Tranströmers diktning. Den tilltalar inte enbart poesinördar, kulturpretton (som jag själv har blivit kallad ett antal gånger) och andra som förstår sig på  vad som är stor konst. Nej hans dikter tilltalar den som lyssnar med öppna öron och sinnen! Jag fick se hur hans ord blev magi , hur de öppnade nya möjligheter, raserade hinder och fick saker att växa på ett alldeles oanat sätt! Detta kommer jag att bära med mig resten av mitt liv och jag tror att eleverna som var med om detta också gör det. Vi står alla i tacksamhet till denne diktare och människa! Du fattas oss Tomas Tranströmer, men dina dikter har vi kvar att läsa om och om igen! Och vi gör det!

 

DET BLÅ HUSET

Det är en natt med strålande sol. Jag står i den täta skogen och
ser bort mot mitt hus med sina disblåa väggar. Som om jag
vore nyligen död och såg huset från en ny vinkel.

Det har stått mer än åtti somrar. Dess trä är impregnerat
med fyra gånger glädje och tre gånger sorg. När någon som
bott i huset dör målas det om. Den döda personen målar själv,
utan pensel, inifrån.

På andra sidan är det öppen terräng. Förr en trädgård, nu
förvildad. Stillastående brottsjöar av ogräs, pagoder av ogräs,
framvällande text, upanishader av ogräs, en vikingaflotta av
ogräs, drakhuvuden, lansar, ett ogräsimperium!

Över den förvildade trädgården flaxar skuggan av en bume-
rang som kastas gång på gång. det har samband med en som
bodde i huset långt före min tid. Nästan ett barn. En impuls
utgår från honom, en tanke, en viljetanke: ”skapa…rita…”
För att hinna ut ur sitt öde.

Huset liknar en barnteckning. en ställföreträdande barns-
lighet som växte fram därför att någon alltför tidigt avsade sig
uppdraget att vara barn. Öppna dörren, stig in! Här inne är oro i
i taket och fred i väggarna. Över sängen hänger en amatörtavla,
föreställande ett skepp med sjutton segel, fräsande vågkammar
och en vind som den förgyllda ramen inte kan hejda.

Det är alltid så tidigt här inne, det är före vägskälen, före
de oåterkalleliga valen. Tack för det här livet! Ändå saknar jag
alternativen. Alla skisser vill bli verkliga.

En motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens
horisont. Både glädje och sorg sväller i daggens förstorings-
glas. Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett
systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan
solen brinner bakom öarna.


 

Av Anett Duran

Tomas,

Jag vaknade en tidig marsmorgon när vintertiden slagit om till sommar och orden jag
ville säga till hyllning för dig låg på mina läppar, färdiga att sättas på pränt.
Det var med denna dikt nedan som du målade mina väggar och klädde mina sinnen till
formbara mönster. Som att du lät din flod rinna i mitt omlopp och mina vener fyllas
med ditt blod. Samtidigt som din grönska lyfte mina ögon att se en annan dimension,
en annan sfär.

Men det var inte bara dina ord som omkullkastade. Inte heller de meningar du
formade till för mig något greppbart. Det var något annat. Något större. Djupare.
Något som rörde och störde min själs sömn. Något som lade mitt väsen att blottas i ditt
universum. Kanske var det enkelheten i det svåra eller det svåra som förenklade.
Likt ett pärlband av smärta runt ett rosenrött hjärtat. Ljuset i det mörka. Eller mörkret
som skingras för ljuset. Och det var onåbart för mig likväl som för andra, men djupt
förståeligt för dig. Och just i det förstådda sådde du frön. I just det förstådda gav du
nycklar till dörrar jag inte annars skulle vågat öppna. Där musiken sjunger i dina ord
likt en Madrigal. Ord som fyller luftrummet i min sfär och berikar min andning. Där
ljuset och mörkret går hand i hand liksom livet och döden berikar varandra.

Tack!


 

Av Ulric Alstermark

Bestående bild

På högstadiet var jag en ganska påfrestande ordvitsare. Kvickt inskjutna skämt var egentligen sättet på vilket jag deltog i samtal. Jag hade slutat att skriva krutrökiga västernhistorier på mammas skrivmaskin, vurmen för ord fick ta andra och än mer tvivelaktiga uttryck. Det var först som gymnasist som jag smått i smyg trevade efter andras språklek i poesins form. Men de ofta rimmande raderna på gulnat papper i hemmets samlingar fick inte riktigt fäste i mig. Det var någonting som saknades, och vad det var blev jag varse under en lektion i svenska. Lyrik skulle snabbt betas av, men en av dikterna på ett utdelat papper kom att dröja sig kvar länge. Faktum är, att den dröjde för att stanna. Jag syftar på ”Madrigal” av Tomas Tranströmer.

För en olyckligt kär sextonåring, som misstrodde tillvaron i det sömniga samhället och sökte språk med spänst, kom Tranströmers dikt som ett befriande alternativ till det mesta. Vardagens regler och förväntningar bröts rakt av, här fanns en uppochnedvänd värld som tedde sig sannare och betydligt mer spännande än den påstått rättvända.

Det gick att ärva en mörk skog i denna nya värld, och då jag trodde mig förstå vad den stod för fascinerades jag över att diktjaget vågade erkänna det. Arvet hemlighölls inte, det skrevs ut, den mörka skogen var tryckt svart på papper som fanns i böcker till försäljning. Vidare var det inte tvunget att gå omkring i den mörka skogen, treva i blindo och frysa. Det gick att gå sällan i den, det gick att välja en ljus skog istället och där höra fåglars sång och se kryp krypa. Det fanns en stor ouppklarad kärlek i våra liv, inte bara mitt, och denna brännande sten måste inte vara större eller tyngre än att lätta steg ute i vårens starka vindar var möjliga.

Och en dag skulle de döda och levande byta plats! Tanken svindlade först, men snart fann jag en betryggande logik i denna profetia (som möjligen hunnit slå in, åtminstone delvis). De levande var, enligt mig, i mångt och mycket sorgliga och förutsägbara. Inte riktigt levande, trots alla försök till självhävdelse. Så mycket bättre, då – med ombytta roller. Jag skulle välkomna de döda, eller välkomnade dem, och fann tröst i att de döda skikten i mig själv kanske snart kunde få nytt liv.

Jag djupdök verkligen i dikten på detta sätt, upptogs av den som om den vore en sanndröm formad efter egna undertryckta behov. Den sprittande livslusten under lagren av ångest, fobier och grusade förhoppningar gav sig med ens till känna, lockades fram av stimulerad fantasi som på allvar utmanade det så kallat verkliga.

Jag var inte utan hopp längre. Inte i stunden. Allt kunde, och skulle antagligen inte heller, lösas som ett matematiskt problem med faktiskt facit. Det gick inte att undvika brott på livets långa sladd, och att gång på gång skicka den inre polisen på hopplösa fall borde vara utsiktslöst på ett urholkande sätt. Det insåg jag nu, det lät Tranströmer mig inse nu.

Slutraden i ”Madrigal” kom att höja pulsen, fukta ögonen. Där på pappret framför mig, något snett ditkopierad, fanns just den magiska formuleringskonst som jag omedvetet hade letat efter. ”Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.” Sprakande språk, bestående bild. Men det var mer än bländande bildspråk, mer än stark målgång efter varligt upplagt lopp. Det var innebörden, eller uppsättningen av innebörder, som kunde tolkas fram ur den lagom detaljerat skissade bilden. I en tid som präglades av pliktartat inpluggande av utvald fakta, samt frågor kring vidareutbildning och yrkesval, mjölkade jag slutraden på skön befrielse: det fanns ett glömskans universitet, och det fanns någon som öppet deklarerade en examen från det. Det verkade vara okej med glömska, den framstod till och med som vacker, och även om det tomhänta kunde oroa något var bilden klart trösterik. Skjortan sträckte ut ärmarna åt sidorna som inför en kram, den välkomnade mig oavsett hur mycket jag kom ihåg från gårdagens historielektion. Den flaggade okunskapen såg jag som ett nytt oskrivet blad, ett utgångsläge som tillät omstart och alternativ riktning.

Än idag blickar jag emellanåt bort mot skjortan på tvättstrecket. Jag väljer hur den ska te sig, ger den olika färger och mönster, låter den hänga blöt i vindstilla väder eller torr och frasig rycka rytmiskt i lekfull blåst.

I detta nu tänker jag att någon har hängt ut skjortan på vädring, då en matchande kostym som sytts i det tysta nyss blivit färdig.

 

MADRIGAL

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det
kommer en dag när de döda och levande byter plats.
Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp.
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats
av många poliser. På samma sätt finns någonstans i
våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk
skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!
Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen
från glömskans universitet och är lika tomhänt som
skjortan på tvättstrecket.

(Ur diktsamlingen För levande och döda, 1989. I tryckt form är texten utsluten/marginaljusterad, med radbrytningar enligt ovan. Titeln är centrerad.)


 

Av Anders Johan Borgström

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Jag satt på en buss när jag såg nyheten om att Tomas Tranströmer var död.

Så stod jag där igen, framför en bokhylla på en folkhögskola med ett exemplar av Det Vilda Torget i min hand. Och plötsligt förstod jag, att ju mer man pratar utan att säga något, desto mer avlägsnar man sig från andra människor, tills man själv står där, i det vilda. Där finns det inga ord att följa, bara spåren av språk.

När jag sen gick av bussen, var jag både glad och ledsen, samma känsla som jag så ofta fått när jag läst hans dikter.
Det är få dikter som har följt mig på samma sätt som just den här. Jag tänker ofta på den och jag kommer att fortsätta göra det tills även jag är borta.


 

Av Magnus Lindgren

Likt eldklotter efter någons död

Om nätterna kommer han till henne. Tyst, då han inget har att säga. Det bekommer henne inte. Hon har ändå inga svar att ge. Istället öppnar hon sin famn för honom. Låter honom älska henne. Rasande och tungt. Älskar med honom. Girigt söker hon sin egen förlösning.

Sömnlösa. Tillsammans. De möts som två människors kroppar. Smälter samman. Medan själarna glider isär och bort. I mörker. Utan framtidens ljus som plötsligt försvann ur livet. Lämnade dem kvar åt sig själva. Oförberedda och oförmögna. Utan att förstå varför det hände.

Om dagarna sitter hon stilla vid köksbordet. Tittar ut genom fönstret. Blickar över sjön. Där ser hon honom på skidorna. Han åker runt runt. Timme in och timme ut. Tar kraftfulla tag med stavarna. Varv efter varv. Det skvätter snöblandat isvatten i hasorna på honom.

Hon orkar inget annat. Men reser sig då och då. Går bort till köksbänken. Vrider lätt på kranen så att ytterligare en liten skvätt dansar ned i glaset. Porlar sakta för henne. Ljusrött badande i den tidiga vårsolen som kastar gnistrande solkatter runt omkring sig i köket. Vinet värmer och håller undan.

Han är helt liten längst bort på andra sidan. Några stora ekar tar vid där vassruggen slutar. Med grånade fjolårslöv hängande kvar på grenarna alltsedan sommaren innan det hände. Han ser obetydlig ut, som en skugga. Kommer närmare igen, blir långsamt större. Återkommer och glider tyst förbi helt nära, ännu en gång. Som en skugga.

Hon hade valt blommorna till kistan. Han hade fått välja bland de inramade fotografierna som står på byrån i vardagsrummet. Det vackraste att ställa framför alla blommorna. Hon hade redan vetat vilket han skulle välja. Han hade förstått vilka blommor det skulle bli.

Så mycket mer minns hon inte. Man hade sagt henne att det varit en vacker och stämningsfull ceremoni. Läkaren hade förklarat varför. Tids nog skulle chocken släppa och minnena återkomma.

Det är plusgrader och har varit blidväder hela veckan. Han är ensam på sjön. Hon sitter i köket och följer honom med blicken. Försöker inte hindra honom trots att hon kanske borde. Han är tacksam för det. Hon dricker sitt vin. Han låter henne hållas.

Ishockeymålen har lyfts tillbaka upp på land och skidspåret blir allt blötare för var dag som går. Isen allt sprödare. Men ännu några dagar kommer den nog att kunna bära honom och hans skidor. Sedan får man se.

Han tar sin medicin som han ska. Men tycker inte att det hjälper. Nätterna är värst. Skidåkningen håller honom igång. Den gör honom trött i kroppen. Men han sover ändå inte om natten. Doktorn har föreslagit att de ska resa söderut. Han vet inte om han vill. Kanske en gång till ändå, tillbaka till olivträden och cikadorna på Kreta. Försöka ta farväl därifrån också. Kanske inte.

Vintersolen sjunker. Det gnistrar i vattendropparna på luftledningarna som hänger ned från stolpar och böjer över sjön. Han påminns när han känner sitt hjärta bulta i bröstet. Då ger han upp för idag. Vänder skidspetsarna hemåt och kliver tillbaka upp på land.

Om nätterna kommer han till henne. Tyst, då han inget har att säga. Det bekommer henne inte. Hon har ändå inga svar att ge. Istället öppnar hon sin famn för honom. Låter honom älska henne. Rasande och tungt. Älskar med honom. Girigt sökande sin egen förlösning.

Sömnlösa. Tillsammans. De möts som två människors kroppar. Smälter samman. Medan själarna glider isär och bort. I mörker. Oförberedda och oförmögna.

Sammanflätad tolkning av Tomas Tranströmers båda dikter ”Eldklotter” och ”Efter någons död”.
”Likt eldklotter efter någons död” var utsedd till Månadens prosatext på Skrivarsidan i februari 2014.

Eldklotter
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Efter någons död
Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger –
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.


 

Av Peter Nyberg

Somliga människors bortgång är inväntad. De har länge befunnit sig i gränstrakterna, då och då tagit steget över, men stannat kvar. När de försvinner återstår bara en svag känsla av nostalgi, en saknad vars essens är att storhet existerade här, men nu inte mer.

Så var det med Tomas Tranströmer.

Hans bortgång är en personlig förlust, inte på det sättet att jag kände hans person, men på det sättet att hans poesi länge ackompanjerat mitt liv. De förnumstiga säger så klart att poesin ju inte är död, den finns i hans böcker, vad har förändrats? Men något är förändrat. Storheten som fanns här, finns inte längre.

I en haikudikt i Den stora gåtan skriver Tomas Tranströmer:

Taket rämnade
och den döda kan se mig.
Detta ansikte.

Till en början kan dikten tyckas enkel. Den lutar sig mot en av musiklyrikens stora klyschor, taket som rämnar – en värld som går under. Men något ses från ett nytt perspektiv. Den döda kan se mig. Uppenbarelsen i andra texter brukar vara den motsatta – att den levande kan se den döda. Fascinationen för ansiktet är uttryckt i två ord, men vänder dikten helt. Vilket ansikte är vi mest fascinerade av? Givetvis det egna.

Sent i läsningen förstår jag att det är jaget som är den döda.

Och djupt inne önskar jag att det var just så: ”och den döda kan se mig. / Detta ansikte.”

1 kommentar på “Tomas Tranströmer i åminnelse

  1. Minnena ser mig

    En junimorgon då det är för tidigt
    att vakna men för sent att somna om.

    Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
    av minnen, och de följer mig med blicken.

    De syns inte, de smälter helt ihop
    med bakgrunden, perfekta kameleonter.

    De är så nära att jag hör dem andas
    fast fågelsången är bedövande.

    Den etsades fast i mitt inre i den tid jag inte kunde tala, inte kunde gå, inte hade mitt liv i mina händer. Den kom till mej från en läsning på Radion och mina tårar kunde äntligen komma ur mej och min sorg . // Karoline karlsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

18 − 17 =