Meny Stäng

Om att fånga den rätta klangen: Populär Poesis medarbetare Göran Strömqvist har gett ut sina krönikor i bokform.

Göran Strömqvist har under flera år skrivit krönikor om poesi för Populär Poesi samtidigt som han har ägnat sig åt att skriva poesi. Under våren kom Den rätta klangen ut: En samling med krönikorna från tidskriften varvat med Strömqvists dikter. 

 Ser du något/några gemensamt drag i krönikorna/essäerna? 

Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.
Göran Strömqvist. Foto: Sven Strömqvist.

I början var det lustfyllt att skriva eftersom jag blev erbjuden möjligheten. Poesi/lyrik betyder mycket för mig och jag hade ett uppdämt behov av att uttrycka mig också om poesi.  Det vore roligt om någon läsare fortfarande märker ett slags glöd i det jag skriver, inte i allt men kanske i en del.

Jag försöker antingen föra ett resonemang om en poetisk företeelse, ett tema eller en poet och därefter belysa vad jag vill ha sagt med hjälp av dikt, eller så låter jag omväxlande vers och prosa löpa i ett tankespår och gemensamt föra innehållet framåt.

Jag har i första hand ungdomar och letande vuxna i tankarna när jag skriver

 

Har det funnits en grundtanke eller utgångspunkt för ditt skrivande, utöver att texterna ska handla om poesi och anknyter till tidskriftens teman?

Min lärarbakgrund ligger också bakom själva lusten att skriva. Jag vill förmedla något. Men försiktighet är här en dygd. Läsaren ska helst själv upptäcka något i det jag skriver, inte få det serverat.

Lätt att säga.

En tanke jag får varje gång jag skriver en krönika: Jag måste slipa på min prosa. I mina dikter känner jag att jag efter hand funnit ett personligt uttryck men ännu inte i prosan.

 

Vilken var tanken att blanda poesi och prosa? 

Essäsamlingar är ofta lärda uttryck, kommentarer och tankar i ett ämne, i bästa fall dessutom spirituella. Och de har i allmänhet sin speciella läsekrets. Jag vill lätta upp ett eventuellt intryck av tyngre läsning genom att här och där bryta in med egna dikter som på ett eller annat sätt anknyter till poesi och läsning. Kanske har min tidigare lärarroll även här betydelse. Om mina samlade krönikor kan tilltala litterärt intresserade ungdomar skulle det glädja mig.

 

Du började sent ge ut dina dikter – kan du se någon vinst med att bli poet sent i livet?

Av olika skäl kom jag igång med mitt skrivande först några år efter min pensionering.  Eftersom jag har begränsade erfarenheter av livet utanför skola och utbildning har jag främst satsat på mig själv i relation till min omgivning.  Jag kan med andra ord rätt så mycket om mig själv. Då har lyriken passat bra.  Min ålder, född 1927, har också gjort att tidigare intryck i mitt liv mognat och visat sig ha en viss halt i mitt skrivande. Unga författare skriver tidigt om sin barndom och ungdom, ofta med en påfallande intensitet. Jag är deras motsats och vill tro att det jag förlorat i intensitet kanske uppvägs av vad jag vunnit i erfarenhet och överblick. Jag ser gärna fram mot ytterligare år av skrivande för att komma ifatt delar av det jag kunde ha lärt mig med en tidigare start.  Dessutom är det tillfredsställande att sent i livet vara igång som poet och få bekräftelse på det.

 

Hur viktigt är det biografiska stoffet för dina krönikor? 

Eftersom min djupaste erfarenhet gäller mig själv, den jag är eller tror mig vara, blir det naturligt att då och då biografiskt anknyta till händelser eller miljöer som betyder mycket för mig.  Det är, menar jag, en osedvanligt vanligt förekommande källa till inspiration för krönikörer.

 

Vilka råd har du att ge unga poeter?

Jag har, med tanke på mitt poetiska intresse, läst påfallande litet skönlitteratur. Varför det tagit emot vet jag inte. Dessutom är jag en långsam läsare. I min nuvarande korrespondens med poetkollegor dyker det upp namn på poeter som är okända för mig och som oftast visar sig leda till förträfflig poesi. Det är roligt och utvecklande. Unga poeter bör läsa mycket och av poeter från olika håll i världen, en banal kommentar kanske, men andras poesi ger ofta tankar, idéer, utgångspunkter för den egna poesin. Det gäller att odla sitt missnöje eller sin lycka, så att uttrycket blir levande när det kommer. Formen kommer så småningom. Jag är själv, menar jag, väldigt bra på mig själv. Det är förutsättningen för att det jag skriver ska vara trovärdigt och förhoppningsvis allmängiltigt. En ung poet (författare över huvud) måste KUNNA det område han/hon vill skriva om även om bara en bråkdel av kunskaperna kommer till användning. Först då får framställningen tyngd. Uthållighet och villighet till omskrivningar är andra krav man måste ställa i sitt skrivande. Förträffligt är förstås att utveckla kontakt med någon pålitlig och sanningssägande person. Dessutom kan man genom att delta i någon poesisajt och där publicera sig lära sig att se med andras ögon vad man skriver. Det är märkvärdigt hur synen på vad man skriver förändras när man publicerar sig. Men detta är knappast råd som är nya för en ung poet. Behovet av att bli läst utvecklar snabbt rutiner i allt detta.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − tre =