Meny Stäng

Bengt Arne Andersson med artistnamnet Cidden

Av Bo Bjelvehammar

Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix
Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix

1.

Så sa alltid mor Anna, Bengt, hon använde inte artistnamnet Cidden, in på de yttersta dagarna hoppades hon på ett mirakel, att sjukdomen skulle vika och fly; så blev det inte, de ljusa minnena är hennes vänner, de sjuka och de svåra är liksom glömskan, hennes fiender. Hon minns allt det goda och det glada humöret.

Från Bengts sista år har jag sparat mer än etthundra vykort och inte lika många brev, eftersom han inte så ofta skrev brev, oftast var det ett vykort med namn, några ord och handmålade bilder. Få ord, någon enstaka gång en kärv mening, men mest få ord alltid med illustrationer.

På vykortens framsidor finns det nästan alltid bilder från metropolen Läckeby (17 km norr om Kalmar), från den rika naturen med storspov, bergfink, hermelin, norna och blå bergsvallmo, speglingar och samstämmigheter; Bengt tillhör en plats, som en organisk och endemisk växt. Den vackraste blomman är nornan, orkidén, den rosa blomman med en lång, toffelformad läpp i vitt med brunvioletta strimlor. Men den allra vackraste blomman har Bengt ritat och färglagt själv, en blomma i midsommartid, med himmelsblå stjälk, cikoriablå blomma och en sol som ler mellan fallande regndroppar, solgubben är aningen grå i synen. Solen är inte öppen, solen kisar.

Bengt har ofta reflektioner kring det nära i naturen, korta impressioner om myrans flitighet, om kornas idisslande och när pojkarna driver ut kreaturen på ängen, alltid med starkt stiliserade bilder, som talar om väderlek, som sol, regn och åska, ibland är allt gjort med skrivpenna, ibland läggs det till fält i vattenfärger. Någon enstaka gång blixtrar den gamle Cidden till, det öppnas en glipa, en glänta till den gamla världen:

Jag cyklade
på en igelkott
och
fick punktering.

Bengt tycker om när djuren är ovan jord, även om myran vimsar omkring, han tycker inte om när humlor och igelkottar gömmer sig i lövhögar och jordhålor.

Detta med våren blir så självklart, när han är på väg till Åbyvallen, händer det oväntade, han blir försenad, då blir infallet, hugskottet några få rader, han tar fram en lös anteckning på en papperslapp, så blir dikten till, insiktsfull, anspråkslös och klädd i en okonstlad lyrisk form. Allt handlar om en subtil gest, ett oansenligt ting, som genom Ciddens uppmärksamhet och seende blir poesi! Gripbart och förståeligt! Han är enkel i sitt tilltal, robust och nära och mobergskt bondsk.

Som alla andra längtar Bengt efter värmen och våren, han ser med glädje hur solen smälter snön, hur blåsten torkar jordarna, blommorna visar sig och går i knopp, men hos Bengt finns det en sak till som klämmer, fotbollssäsongen närmar sig, det går inte längre att följa den som spelare och aktiv, Bengt blev aldrig fotbollsproffs, han fick nöja sig med att bli rörmokare, det är motvilligt som han lämnar fotbollen, han förstår inte hur det ska vara nödvändigt, han har ju aldrig varit ovän med bollen. Han fick ju en gång det avgörande beskedet;

När doktorn tittade
på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
för doktorn sa ju
fotbollsspelare.

Nu blev det inte så, han sadlar om till poet, det mesta klingar av 1993, han drabbas av en svår stroke, 45 år, han förlorar flera av sina förmågor, men aldrig sitt ljusa och glada humör, men han blir hänvisad till en värld med enstaka ord, gester och ett utvecklat kroppsspråk. Det blir mest till att tiga, att lyssna på regnet, att sitta ensam vid fönstret, dag efter dag och se på den ensamma stolpen vid korsvägen.

Fotboll och vår hör ihop, då kommer alla de slitna orden tillbaka, om kulan i luften, premiärmatchen och nyförvärven, som luftas och ett mandomsprov för den nye tränaren.
Bengt bär minnena inom sig själv, han glömmer aldrig fotbollstiden, känslan och samhörigheten, klang och samklang.

Om en vecka
ligger bollen på mittpunkten
likt en vitsippa.
Då är det för sent
för våren att ångra sig.

Redan i mars börjar den stora längtan att gro, att mötas igen, att känna gemenskap, delaktighet och trygghet med de andra, att på nytt känna den stora glädjen, att ta på den riktiga tröjan, det är lika viktigt som riktiga mål och riktiga straffpunkter. Att få vara med på riktigt och spela fotboll och dela de stora drömmarna med andra, att vara en kugge i laget, det är stort, inga dräkter är vackrare än Läckeby GoIF:s påskgula, med matchande byxor i tjärsvart. I ett vykort från april 2010 känner även tuppen den stora glädjen, han gal från högen i flödande sol. Och fyra ord sammanfattar stämning och känsla;

väta
vår
blåst
boll

Kring detta är Ciddens poesi som bäst i sin kraft, sin närhet och sin livsbejakande hållning och den stora graden av igenkänning och känslor av sympati och empati.

 

2.

Det kan vara långa dagar, enahanda dagar, särskilt när vintern kramar husen och gångvägarna är snövallssmala, det är svårt att se rörelser och varelser, man får nöja sig med att slå fast att det är en namnlös man, som går vid ån, han går framåt alarna till, vänder om och kommer tillbaka, en kvinna står stilla en bit bort, hon har en illröd mössa; det kan komma solglitter i ån, under hela året. Men det märkliga kan hända, som bryter tristessen och det regelbundna, det kan komma tre rådjur in i samhället, kalla vinterdagar, möjligen är det hjortar, Bengt är lite finurlig med detaljerna, ibland kan en sådan sak göra honom alldeles överdrivet uppspelt;

Helvetes djävlar
vad glad jag är
jag måste vara sjuk.

Och så är det detta med våren igen, detta mirakel, som återvänder varje år, det målas samma bilder med takdropp, tjippande gråsparvar och porlande vatten, det är något alldeles särskilt med vårens färger och ljud, det är outgrundligt vackert och friskt;

Och jag tänkte
idag har en ängel
gått fel.

Det stilla regnet går över gräset, vinden räfsar i små högar av ris, några svarta fåglar lyfter och där, ett stycke bort, står en nytvättad björkdunge.

 

3.

Under långa perioder regerar vykortens sparsamhet, jag känner saknad och ringer till Anna; allt är bra, Bengt mår bra, jag tänker mig att han sitter vid köksbordet, länge, lyssnar på musik, mitt emot sitter Anna, de säger ingenting till varandra på länge, de har delat kaffe och hembakta bullar. De lever i ett tvivel, ibland i ett grå grubbel; där går långsamt en fluga på tapeten, den får finna sig i både ensamhet och instängdhet. Mörkret kommer, Bengt ligger vaken länge, tills morgonen kommer, då måste han städa, han tycker om att städa, ordning och reda gillar han, det går inte så fort, men det blir redigt rent. Allt behöver inte gå fort. Det utfärdas inga bestämmelser om sånt, det anslås heller inga beklaganden, aldrig, det går en dag i taget. Men det blir tydligare med åren; det kommer till en punkt, när man inte kan någonting. Ingenting. Det är bara till att se vad det blir, allt har sin tid.

Sanningen är halt
men fram kommer den.

Bengt tänker kanske igen på fotbollen, på de vackra förlorarna, på de som blir utanför, de halvdåliga och de ratade, som Rune och Affe. Någon enstaka gång får de sin chans, de är alltid beredda, om det skulle komma ett sent återbud, men deras namn står aldrig på den magiska Anslagstavlan.

Nu gör han en teckning och sänder i väg; en katt, som lapar marssol framför huset, en tupp, som sökt sig ner till vattnet eller en rak, dräktig smörboll i början av augusti, bredvid står ett par fibblor och gungar. När det gäller tuppen räcker inte ögonen till, Bengt får hämta bilder inifrån. Att ta fram och skilja ut. Och han tänker hastigt på Hugo Fjäderbens himmelsfärd, det kom en liten G