Meny Stäng

Bengt Arne Andersson med artistnamnet Cidden

Av Bo Bjelvehammar

Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix
Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix

1.

Så sa alltid mor Anna, Bengt, hon använde inte artistnamnet Cidden, in på de yttersta dagarna hoppades hon på ett mirakel, att sjukdomen skulle vika och fly; så blev det inte, de ljusa minnena är hennes vänner, de sjuka och de svåra är liksom glömskan, hennes fiender. Hon minns allt det goda och det glada humöret.

Från Bengts sista år har jag sparat mer än etthundra vykort och inte lika många brev, eftersom han inte så ofta skrev brev, oftast var det ett vykort med namn, några ord och handmålade bilder. Få ord, någon enstaka gång en kärv mening, men mest få ord alltid med illustrationer.

På vykortens framsidor finns det nästan alltid bilder från metropolen Läckeby (17 km norr om Kalmar), från den rika naturen med storspov, bergfink, hermelin, norna och blå bergsvallmo, speglingar och samstämmigheter; Bengt tillhör en plats, som en organisk och endemisk växt. Den vackraste blomman är nornan, orkidén, den rosa blomman med en lång, toffelformad läpp i vitt med brunvioletta strimlor. Men den allra vackraste blomman har Bengt ritat och färglagt själv, en blomma i midsommartid, med himmelsblå stjälk, cikoriablå blomma och en sol som ler mellan fallande regndroppar, solgubben är aningen grå i synen. Solen är inte öppen, solen kisar.

Bengt har ofta reflektioner kring det nära i naturen, korta impressioner om myrans flitighet, om kornas idisslande och när pojkarna driver ut kreaturen på ängen, alltid med starkt stiliserade bilder, som talar om väderlek, som sol, regn och åska, ibland är allt gjort med skrivpenna, ibland läggs det till fält i vattenfärger. Någon enstaka gång blixtrar den gamle Cidden till, det öppnas en glipa, en glänta till den gamla världen:

Jag cyklade
på en igelkott
och
fick punktering.

Bengt tycker om när djuren är ovan jord, även om myran vimsar omkring, han tycker inte om när humlor och igelkottar gömmer sig i lövhögar och jordhålor.

Detta med våren blir så självklart, när han är på väg till Åbyvallen, händer det oväntade, han blir försenad, då blir infallet, hugskottet några få rader, han tar fram en lös anteckning på en papperslapp, så blir dikten till, insiktsfull, anspråkslös och klädd i en okonstlad lyrisk form. Allt handlar om en subtil gest, ett oansenligt ting, som genom Ciddens uppmärksamhet och seende blir poesi! Gripbart och förståeligt! Han är enkel i sitt tilltal, robust och nära och mobergskt bondsk.

Som alla andra längtar Bengt efter värmen och våren, han ser med glädje hur solen smälter snön, hur blåsten torkar jordarna, blommorna visar sig och går i knopp, men hos Bengt finns det en sak till som klämmer, fotbollssäsongen närmar sig, det går inte längre att följa den som spelare och aktiv, Bengt blev aldrig fotbollsproffs, han fick nöja sig med att bli rörmokare, det är motvilligt som han lämnar fotbollen, han förstår inte hur det ska vara nödvändigt, han har ju aldrig varit ovän med bollen. Han fick ju en gång det avgörande beskedet;

När doktorn tittade
på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
för doktorn sa ju
fotbollsspelare.

Nu blev det inte så, han sadlar om till poet, det mesta klingar av 1993, han drabbas av en svår stroke, 45 år, han förlorar flera av sina förmågor, men aldrig sitt ljusa och glada humör, men han blir hänvisad till en värld med enst