Meny Stäng

Bengt Arne Andersson med artistnamnet Cidden

Av Bo Bjelvehammar

Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix
Bengt Cidden Anderson. Foto: Scanpix

1.

Så sa alltid mor Anna, Bengt, hon använde inte artistnamnet Cidden, in på de yttersta dagarna hoppades hon på ett mirakel, att sjukdomen skulle vika och fly; så blev det inte, de ljusa minnena är hennes vänner, de sjuka och de svåra är liksom glömskan, hennes fiender. Hon minns allt det goda och det glada humöret.

Från Bengts sista år har jag sparat mer än etthundra vykort och inte lika många brev, eftersom han inte så ofta skrev brev, oftast var det ett vykort med namn, några ord och handmålade bilder. Få ord, någon enstaka gång en kärv mening, men mest få ord alltid med illustrationer.

På vykortens framsidor finns det nästan alltid bilder från metropolen Läckeby (17 km norr om Kalmar), från den rika naturen med storspov, bergfink, hermelin, norna och blå bergsvallmo, speglingar och samstämmigheter; Bengt tillhör en plats, som en organisk och endemisk växt. Den vackraste blomman är nornan, orkidén, den rosa blomman med en lång, toffelformad läpp i vitt med brunvioletta strimlor. Men den allra vackraste blomman har Bengt ritat och färglagt själv, en blomma i midsommartid, med himmelsblå stjälk, cikoriablå blomma och en sol som ler mellan fallande regndroppar, solgubben är aningen grå i synen. Solen är inte öppen, solen kisar.

Bengt har ofta reflektioner kring det nära i naturen, korta impressioner om myrans flitighet, om kornas idisslande och när pojkarna driver ut kreaturen på ängen, alltid med starkt stiliserade bilder, som talar om väderlek, som sol, regn och åska, ibland är allt gjort med skrivpenna, ibland läggs det till fält i vattenfärger. Någon enstaka gång blixtrar den gamle Cidden till, det öppnas en glipa, en glänta till den gamla världen:

Jag cyklade
på en igelkott
och
fick punktering.

Bengt tycker om när djuren är ovan jord, även om myran vimsar omkring, han tycker inte om när humlor och igelkottar gömmer sig i lövhögar och jordhålor.

Detta med våren blir så självklart, när han är på väg till Åbyvallen, händer det oväntade, han blir försenad, då blir infallet, hugskottet några få rader, han tar fram en lös anteckning på en papperslapp, så blir dikten till, insiktsfull, anspråkslös och klädd i en okonstlad lyrisk form. Allt handlar om en subtil gest, ett oansenligt ting, som genom Ciddens uppmärksamhet och seende blir poesi! Gripbart och förståeligt! Han är enkel i sitt tilltal, robust och nära och mobergskt bondsk.

Som alla andra längtar Bengt efter värmen och våren, han ser med glädje hur solen smälter snön, hur blåsten torkar jordarna, blommorna visar sig och går i knopp, men hos Bengt finns det en sak till som klämmer, fotbollssäsongen närmar sig, det går inte längre att följa den som spelare och aktiv, Bengt blev aldrig fotbollsproffs, han fick nöja sig med att bli rörmokare, det är motvilligt som han lämnar fotbollen, han förstår inte hur det ska vara nödvändigt, han har ju aldrig varit ovän med bollen. Han fick ju en gång det avgörande beskedet;

När doktorn tittade
på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
för doktorn sa ju
fotbollsspelare.

Nu blev det inte så, han sadlar om till poet, det mesta klingar av 1993, han drabbas av en svår stroke, 45 år, han förlorar flera av sina förmågor, men aldrig sitt ljusa och glada humör, men han blir hänvisad till en värld med enstaka ord, gester och ett utvecklat kroppsspråk. Det blir mest till att tiga, att lyssna på regnet, att sitta ensam vid fönstret, dag efter dag och se på den ensamma stolpen vid korsvägen.

Fotboll och vår hör ihop, då kommer alla de slitna orden tillbaka, om kulan i luften, premiärmatchen och nyförvärven, som luftas och ett mandomsprov för den nye tränaren.
Bengt bär minnena inom sig själv, han glömmer aldrig fotbollstiden, känslan och samhörigheten, klang och samklang.

Om en vecka
ligger bollen på mittpunkten
likt en vitsippa.
Då är det för sent
för våren att ångra sig.

Redan i mars börjar den stora längtan att gro, att mötas igen, att känna gemenskap, delaktighet och trygghet med de andra, att på nytt känna den stora glädjen, att ta på den riktiga tröjan, det är lika viktigt som riktiga mål och riktiga straffpunkter. Att få vara med på riktigt och spela fotboll och dela de stora drömmarna med andra, att vara en kugge i laget, det är stort, inga dräkter är vackrare än Läckeby GoIF:s påskgula, med matchande byxor i tjärsvart. I ett vykort från april 2010 känner även tuppen den stora glädjen, han gal från högen i flödande sol. Och fyra ord sammanfattar stämning och känsla;

väta
vår
blåst
boll

Kring detta är Ciddens poesi som bäst i sin kraft, sin närhet och sin livsbejakande hållning och den stora graden av igenkänning och känslor av sympati och empati.

 

2.

Det kan vara långa dagar, enahanda dagar, särskilt när vintern kramar husen och gångvägarna är snövallssmala, det är svårt att se rörelser och varelser, man får nöja sig med att slå fast att det är en namnlös man, som går vid ån, han går framåt alarna till, vänder om och kommer tillbaka, en kvinna står stilla en bit bort, hon har en illröd mössa; det kan komma solglitter i ån, under hela året. Men det märkliga kan hända, som bryter tristessen och det regelbundna, det kan komma tre rådjur in i samhället, kalla vinterdagar, möjligen är det hjortar, Bengt är lite finurlig med detaljerna, ibland kan en sådan sak göra honom alldeles överdrivet uppspelt;

Helvetes djävlar
vad glad jag är
jag måste vara sjuk.

Och så är det detta med våren igen, detta mirakel, som återvänder varje år, det målas samma bilder med takdropp, tjippande gråsparvar och porlande vatten, det är något alldeles särskilt med vårens färger och ljud, det är outgrundligt vackert och friskt;

Och jag tänkte
idag har en ängel
gått fel.

Det stilla regnet går över gräset, vinden räfsar i små högar av ris, några svarta fåglar lyfter och där, ett stycke bort, står en nytvättad björkdunge.

 

3.

Under långa perioder regerar vykortens sparsamhet, jag känner saknad och ringer till Anna; allt är bra, Bengt mår bra, jag tänker mig att han sitter vid köksbordet, länge, lyssnar på musik, mitt emot sitter Anna, de säger ingenting till varandra på länge, de har delat kaffe och hembakta bullar. De lever i ett tvivel, ibland i ett grå grubbel; där går långsamt en fluga på tapeten, den får finna sig i både ensamhet och instängdhet. Mörkret kommer, Bengt ligger vaken länge, tills morgonen kommer, då måste han städa, han tycker om att städa, ordning och reda gillar han, det går inte så fort, men det blir redigt rent. Allt behöver inte gå fort. Det utfärdas inga bestämmelser om sånt, det anslås heller inga beklaganden, aldrig, det går en dag i taget. Men det blir tydligare med åren; det kommer till en punkt, när man inte kan någonting. Ingenting. Det är bara till att se vad det blir, allt har sin tid.

Sanningen är halt
men fram kommer den.

Bengt tänker kanske igen på fotbollen, på de vackra förlorarna, på de som blir utanför, de halvdåliga och de ratade, som Rune och Affe. Någon enstaka gång får de sin chans, de är alltid beredda, om det skulle komma ett sent återbud, men deras namn står aldrig på den magiska Anslagstavlan.

Nu gör han en teckning och sänder i väg; en katt, som lapar marssol framför huset, en tupp, som sökt sig ner till vattnet eller en rak, dräktig smörboll i början av augusti, bredvid står ett par fibblor och gungar. När det gäller tuppen räcker inte ögonen till, Bengt får hämta bilder inifrån. Att ta fram och skilja ut. Och han tänker hastigt på Hugo Fjäderbens himmelsfärd, det kom en liten Gud, tog honom över ån och förde honom bort över träden, långt borta är minnena från djurets födelse 1994, han kom till ruvad av en panna, där shunten styrde.

 

4.

Det går mot vinter, november släcker de sista vita rosorna, granens grenar tyngs av snön, Bengt skickar en bild på en rejäl snöplog;

När det snöar mycket
måste snöplogen ut.

Ån rinner stilla, en fetlagd snögubbe fryser och snön ligger kvar långt in i mars, vi tänder ljus och ser på de vackra julblommorna. Det kommer en vacker amaryllis från Bengt i december, den står på en piedestal i rummet, den är lika stolt, som den Isaac Grünewald målade, en av dem, som kom till under hans sista år, då är det ett annat ljus hos Grünewald, inte samma spänst och fräckhet som tidigare, mera av konstlat ljus och färgskimmer. Emaljmåleri. Bengts blomma är ståtlig, äkta och självständig.

Det finns inte många vinterbilder, korten kommer sparsamt under vintern, men redan i mars tar det fart, varje år och det finns alltid en mångfald av solar, Bengt är generös med sol och värme, han är allmänt generös och ljus i sinnet, men han har själv sina tvivel;

Tänk så generös
människan kan vara
när hon själv tjänar på det.

Ibland går det att ana en djupare symbolik i de korta budskapen, som en augustidag, när solen bara väller över hela kortet, den är rund och den stiger, nere på marken ligger ett grönt äpple, det har fallit ner, därför att det verkar halvdant och angripet av getingar och andra flyn, äpplet skulle ju annars slås in i tidningspapper och förgylla många dagar, just när förjulsvintern kom. Nu har äpplet visat sig vara en vacklare, inte en bundsförvant. Juläpplet ska vara rött, tegelrött, som just nu rödhakens bröst, fågeln sitter där framför fönstret i den kinesiska rönnen, storögd och uppburrad.

Nu kan jag inte säga något bestämt om Bengts ögon, det är just hans ögon och han ser med dem genom sitt liv, han använder olika linser, från barndomen, från tiden på byggena, från kaffestunderna efter hemmareparationerna, från den stora kärlekens tid och sjukdomen, som släckte ner hans förmågor. Det går inte att säga någonting om detta, hur Bengt skulle ha sett på rödhaken. Bara ana och skatta. Men så kommer en annan man nere vid ån med blomsterkrans i håret, aningen överviktig men uppspelt, han kommer med ordens musik;

Sol! Sol! Skönt
lys, lys,lys…

Efter några blinkningar sitter han i sjuksängen, som en profet från Alster; döden ingår i berättelsen om livet, det måste vara så, döden är ingen efterbörd, som någon annan ska ta reda på.

 

5.

Från sitt köksfönster ser Bengt in i verkstadsboden, där folk mekar, målar och snickrar, Bengt känner väl hantverkets gester och redskap, sedan många år på byggen, han får nu nöja sig med att se;

Snickaren
hyvlar
träbiten
slät?

Just utanför fönsterrutan flyger ett blått skimrande kors, det är en trollslända, kastanjens frukter är snart färdigbildade, ett barn närmar sig bersån av syrener, där inne finns ett ungt par, barnet stannar och lyssnar, Bengt tänker så, när han ser och hör:

Betänk följande
en kall pilsner
är billigare
än en varm kvinna.

Bengt ser mycket på växandet, blomningen och fruktbildningen, ett år i oktober kommer ett stort vykort, ovanligt stort, med en bild av Ulrica Hydman-Vallien, On my way i en lätt surrealistisk och naivistisk stil, Bengt nöjer sig med en enkel blomkruka, modell stor, i grått och lila, i krukan finns en planta på väg upp i det fria, den finns ännu inte ovan jord, men den är på väg, i all sin enkelhet; inga sådana enkelheter går att förklara.

På avstånd ser jag nu ordentligt igenom hela materialet, de många bilderna, de utskurna episoderna och de påkomna infallen i ögonblicket, jag gör en viss sortering, inte efter tid, snarare efter samhörighet, jag fäster mig vid språket, som i goda stunder inte är anfrätt, men mest slås jag av glädjen och värmen, det är då mitt sinne mjuknar och jag når de blödande punkterna och jag känner att jag skriver om en hel människa, inifrån och ut. Det bara pågår.

Äpplet i paradiset
är ett stilleben
vars färger aldrig torkar

Vi äter
målar om
aldrig upphör hungern.

I gräset ligger
en klockas visare
vi är ensamma.

 

6.

2012 blev ett kargt år, det kom få kort, inga brev, de som kom hade en astenisk prägel, Bengt åkte ut och in på sjukhus, det hade kommit till annat, som det heter. Den 11 juli kom ett vykort som hans syster hade skrivit i Bengts namn;

”Är hemma från sjukhuset och ska skötas om hemmavid. Tackar för kortet. Alltid roligt att få veta vad som händer.”

Bengt var färdigbehandlad, det fanns inte mera att göra, bara att vänta och härda ut, det gjorde han till några dagar in på året 2013, sedan tog det slut.
Bengt var intresserad av kartbilder, men ingen känner dödens kartor, döden går fram i ett kallt landskap, där vi ingenting förstår och knappt uthärdar.

 

Tillägg

En annan gång ska jag skriva om Bengts födelse i Billeberga, där han inte är lika känd, som Linnés lärjunge Gustaf Johan Billberg, dessutom blir det några ord om Bengts konster på isbanan, där han med framgång efterliknade den framgångsrike ryssen Genrikh Sidorenkov, världsmästare två gånger, med 107 landskamper. Så blev namnet Cidden till.
Och så ska jag berätta om Bengts tidiga skrivövningar och hans stora förmåga att berätta en skröna, så att folk inte visste vad som var bak och vad som var fram.


 

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Rörmokare och poet. Mest känd för sina dikter om fotboll i boken Hela bollen skall ligga still (1991). Bosatt i Läckeby, strax norr om Kalmar. Ett Läckeby som ofta figurerar i hans poesi.