Meny Stäng

Fyra dikter om fyra mördade författare och förläggare i Bangladesh

Av Anisur Rahman
Översättning av Kristian Karlsson

Anisur Rahman skriver om morden på författare i hemlandet Bangladesh. Foto: Cato Lein.
Anisur Rahman skriver om morden på intellektuella i hemlandet Bangladesh. Foto: Cato Lein.
Avjits mördare

(অভিজিতের খুনি)

Inget att göra i den här staden, jag är sannerligen en drömmare,

bär betelbladen och cigarren i fickan, följer en stig efter annan,

går längs en gränd efter annan och passerar utmed kanalen i gatukorsningen –

tre vägar, fyra vägar som möts, polispatruller, natriumljus och hund utan päls,

kråka, fåglar, jag hälsar på dem alla.

Intill stadsparken och kommen som närmast universitetsområdet

ställde jag löven en fråga ett i sänder där de låg på marken:

”Säg mig, när tusendenas folksamlingar möttes i fullt dagsljus,

vem dödade då mitt gyllene geni till bror?

Hur blev han dödad?”

Mina ord uppsnappas och besvaras med en viskning

av gatudammet och trädens alla löv och fåglar

“Lyssna noga, vad vi säger är konfidentiellt, inget som du ens av misstag

kan dela med någon, något hemligt och vanskligt.”

Med så många röster för mina öron kan jag inte bli kvitt det.

Från löv och damm får jag höra:

”Även du är Avijits bror, hur kunde du vara så feg av dig?

I den här staden, i tusendenas folksamling, dödar mördarna din bror

utan att haffas, hur kan du leva med dig själv,

även du är Avijits mördare, tänk på det.”

 

Niloy gjorde sina misstag

(ওয়াশিকুরের বোনেরা)

Du hade din blogg och något att säga,

din tankesfär och i den fanns det frihet.

Friheten höll massmöten och framhöll sitt språk.

Du var mänsklig, du gjorde dina misstag.

Att fela är mänskligt, så är det.

Att fela är mänskligt.

”Att vara människa ger inga fördelar,” godtog du det?

Genom att Naraye Taqbir nämns har mördarna kniven mot din strupe.

Minns du framför mördarklungan kniven och Naraye Taqbir?

Två kvinnor står vid sina dörrar och skriker för att rädda ditt liv.

Det når mina öron efter feghetens vanliga fördröjning.

Du var mänsklig, du gjorde ett misstag.

Kände du till ditt misstag? Kunde du godta misstagen?

Du var en människa, och tog även mördarna för människor.

Nu var du i sanning borta, för din del, för all tid.

Om din Asha Moni hade frågat mig:

”Säg mig bror, vad gjorde Niloy för fel?”

Vad kunde jag då svara?

”Syster, jag är van att fatta mig kort.

Niloy var hängiven att sprida ljus för att skingra mörkret.

Mördarna var drillade att leda stegen mot blindhetens gränd, även i gryningsljus.

Måtte du be Niloy att bli politiker istället för människa i nästa liv.

Måtte du be honom att lära sig knivens karakteristik och Naraye Taqbirs doktrin.”

 

Washiqur Rahmans systrar

(নিলয়ের কিছু ভুল ছিল)

Efter de långa sträckorna över landskap och byvägar mot den här stadens huvudinfart.

Efter att mitt namn i fullt dagsljus funnit pagodor, kyrkor, moskeer och tempel.

De som firar segern hälsar mig som krigets stora hjälte.

Jag reser i ett land efter annat, en marknad efter annan,

jag är mitt fäderneslands pojke iväg hemifrån, upptagen av affärer i världen i stort.

Jag, den lotusögde, som tappat fattningen för att erfara

fågelsång, skogsblommor, sädesfält – hur skulle jag

i armarna på det överlämnade budskapet om nästa årstid

komma ihåg att dessa minnen ägt rum?

Vem kommer ihåg dem? Vem tilltalar vem som sin bror?

Med vem delas vatten och lera för simpla lekar –

i tiden och tidlösheten. Samvaron i rörelse och lek

betyder ingenting, under sitt första liv förälskar sig

många samtidigt, fattar pennan för att formulera dikter.

Nuförtiden sker dessa budskap

genom att åberopa poeten Jibananda Das

för våra förvillade hjärtan

med en eller två rader på internet.

Det kan räcka med en, det blir fint och vi förmår

därigenom någorlunda erbjuda vår kärlek.

Vem bryr sig? Kan man leva ett liv på dikter och kärlek?

Nu stödjer jag inget land, ett efter ett går in i lekarna på världens ängar.

Jag har mätt min framgång och är pojken som handlat i god tro.

Jag kan inte räkna de ängar där jag före en god sömn

hunnit besegra pojkarna som handlat i god tro.

Många landskap i många tappningar,

där jag höger-vänster-höger

har gått parad med hjältens steg.

Jag ser mig som en tiger, utan känsla för ett land.

Jag befinner mig där världen är en drog och mina rötter har skingrats.

Mina sinnen är uppochner, jag vill flyga bortom jorden som en drake över himlen.

Vad är det med mig – statusuppdateringar med telefonen, twitter. Säg!

De starkastes överlevnad! Kan jag ens rädda mitt eget huvud?

All oro förvärrar huvudvärken och övergår i ilska.

Vem av alla tusentals i klungan

var det som gav mig en lavett?

Vem var det som sa: ”Din idiot, de lemlästar din bror

Varför står du bara där och gör ingenting?”

De fick tag på mördarna på väg in i Begun Baris slum.

Det överraskade mig och jag frågade om det varit stålmannen

eftersom stadens hjältar står med slickepinne i munnen

och skyller ifrån sig på borgmästaren.

”Bland fegisarna i Dhaka finns det ingen att kalla stålmannen,

vi är Washiqurs systrar, du kan kalla oss Hizra.”

 

Dipons butik

(দীপনের দোকান)

När varorna sålts i affärerna samlas nya produkter in,

förvirrade dagar kommer för denna märkliga stad,

satan är värd för grymma förföljelser.

Vem är den där pojken? Han köper lite av varje,

känner igen människors ansikten.

Han lyssnar på fågelsång, vet hur fiskarna simmar,

ser fjärilarnas skratt och färger på blommor och blad,

är hängiven livet och fångas upp av barnens milda ansikten.

Kom så går vi till butiken som ropar ut sin nya verksamhet

på livets marknad, vi gör upp om nya affärer, vad säger du?

Nyheten har spritt sig, ligger i luften, sprids över himlen.

Hans gamle far rör sig från en ände till en annan genom staden.

Han letar efter sin son och iakttas av en hemlös pojke

och till denne hjälplöse säger pojken: ”Vilken dåraktig pappa du är!

Det växer fram nya företag på livets marknad

och du kommer att få hem en välartad son.”

Väl inne i butiken ser han sin sons huvud hänga där.

Vad kan fadern göra? Han dunkar sitt huvud i väggen,

andas djupt och läser det som står skrivet på väggen:

”Här betalar du med ditt liv,

hugg av ditt huvud, köp himlen, följ den blodiga stigen.”

Här i butiken ser fadern sin son till försäljning i världen.

Det här landet, bårhuset: Vem säljer sitt barns huvud?