Meny Stäng

Poesidebatt: Vi har den poesi vi förtjänar

Av Peter Nyberg

Peter-Nyberg1
Populär Poesis chefredaktör Peter Nyberg följer upp sommarens poesidebatt.

Under sommaren drevs en debatt där olika skribenter funderade på varför Yahya Hassan i Danmark kunde sälja 100 000 böcker medan en ordinär diktbok i Sverige sålde ungefär en halv procent av samma mängd. I Expressen den 21 juli kommenterade jag förhållandet, men eftersom tabloidens utrymme är hårt begränsat och 300 ord knappast räcker för att på ett nyanserat sätt resonera om svensk poesi vill jag här utveckla debattartikeln.

Egentligen började debatten som en anklagelseakt mot de stora förlagen. Poeten Anna Axfors (av en händelse ursprungligen från Tranås) menade att de unga aldrig fick chansen på stora förlag, något som både danska och norska förlag, hon debuterade själv på ett norskt förlag, var bättre på. Därefter utvecklades debatten i flera riktningar. Jack Hildén föreslog att svenska poeter helt enkelt inte var lika bra som sina danska kollegor, Kristian Lundberg drog klasskortet, Victor Malm efterlyste en tidskrift och Helena Fagertun pekade på att gränsen mellan publicerat och ickepublicerade texter inte var lika oöverkomlig i Danmark som i Sverige. Själv påpekade jag att de tongivande svenska poeterna i decennier varit ointresserade av en bred publik i förhållande till att läsförmågan minskat drastiskt i skolan.

Vad är då en tongivande poet? Som jag ser det är det en poet som ger ut sina verk på något av de stora förlagen och som dessutom har skaffat sig ett medialt utrymme, det vill säga någon som inte bara skriver poesi utan också avgör vad som är bra poesi i någon av de rikstäckande tidningarna eller tidskrifterna. Anna Hallberg, Katarina Frostenson, Aase Berg är kanske de mäktigaste poeterna i Sverige i den meningen. Om vi ser på förlagsutgivningen från 80-talet och fram till idag så kan vi snabbt konstatera att Bonniers, Norstedts, W&W är de mest prestigefyllda förlagen och att deras poesiutgivning nästan helt är inriktad på mycket svår poesi.

Men vad är då svår poesi? I grund och botten utgår min bedömning från allmän läskunskap. Enkel läsning är pedagogiskt uppbyggda skolböcker om konkreta ting där läroboksförfattaren gör sig besväret att ledsaga läsaren genom texten med hjälp av sambandssignaler och relativt entydigt utformade meningar och bilder. Läsaren behöver inte fylla i något själv utan har bara att följa författarens tankar. Problemen i läsningen uppstår när vi måste använda vår fantasi för att fylla i vad som händer i texten, när vi måste ta del av vad som kallas undertexten. Skönlitterära romaner innehåller mer undertext än faktaböcker, vilket gör dem knepigare att läsa. Det krävs inlevelse, människokunskap och empati för att förstå det som inte uttalas. Generellt är det så att en ungdomsbok täpper igen hålen i undertexten mer och att en nobelpristagare har ett bredare register av undertexter.

Inom poesin gäller samma princip. Fast här är mer än i romanen outsagt. Poesins idé är i hög grad att vi som läsare ska vara medskapande i de ofta begränsade textmängderna. Men även inom poesin finns gradskillnader. Experimentell poesi arbetar ofta med associationer runt enskilda ord eller meningar – ordet/meningen slutar alltså att betyda vad det/den traditionellt betyder och poeten vill att vi som läsare ska associera för att komma fram till en tolkning. En del poeter menar till och med att en sammanhängande tolkning är oväsentlig, att läsaren bara ska känna. För att visa något kan poeten också ägna sig åt att rycka sönder grammatiken, vilket gör läsningen ännu svårare då vi inte känner igen formuleringarnas struktur utan själva får fylla i grammatiken och på det sättet skapa sammanhang. Undertexterna kan även bestå i anspelningar på annan litteratur eller andra kulturella företeelser. För läsaren gäller det då att vara lika bildad (eller snarare ha samma bildning) som poeten för att följa hänvisningarna och därmed hens tankegång. Undertexterna i experimentell poesi är således komplexa och omfattande och vi förväntas som läsare vara medskapande inom den ram som poeten mätt ut åt oss.

Det är framför allt den typen av poesi, den experimentella, som de stora förlagen har satsat på sedan nyenkelhetens slut i början på 80-talet. Jag menar inte att den här typen av poesi saknar kvaliteter, tvärtom finns här stora litterära kvaliteter. Vad jag menar är att det inte alls är förvånande att människor som inte är särskilt poesiintresserade men inte heller motvilliga poesiläsare låter bli att läsa experimentell poesi eftersom den inte är underhållande utan synnerligen snårig att reda ut. Problemet i Sverige är att de stora förlagen de senaste decennierna nästan uteslutande publicerar experimentell poesi. Därför är upprördheten över att förlag inte säljer 100 000 böcker av någon enda svensk diktsamling naiv.

Jag utgår från att ni som goda läsare noterar adverben. Givetvis finns undantag. Inte många, men de finns. Tomas Tranströmer är det mest lysande undantaget. Problemet är att den norm som skapats de senaste 35 åren är svår att inte påverkas av. När jag under en intervju i P1 träffar Norstedts poesiförläggare Håkan Bjuvinger berättar han att de försökt att ge ut enkla diktsamlingar och nämner Daniel Blixts Utvecklingssamtal som ett exempel. Blixt debut anspelar på Freud och Jungs drömsymboler, gestalter och tankar från alla världsreligioner genljuder i boken, skolans värld studsar från en mening till en annan mot jagets privata relationer. En utmärkt bok. Men bara lätt i en svensk förläggarkontext. I alla andra sammanhang: svår.

De poeter som skriver mer direkt poesi har förflyttats från de stora till de mindre eller små utgivarna. Det tydligaste exemplet är Lars Gustafsson vars romaner ges ut på Bonniers men vars dikter förpassats till Atlantis. Poesin, som jag ser som hans absolut starkaste genre, är till formen enkel men skriven med en intellektuell skärpa i innehållet, vilket gör den djupt existentiell. På samma sätt är flera stora poeter som skriver formmässigt enkelt hänvisade till mindre förlag, vilket inte nödvändigtvis är sämre – men de har svårare att nå läsare och läsare har svårare att få tag i en typ av poesi som sannolikt skulle beröra dem mer och göra dem till mer omfattande poesiläsare än den experimentella.

När jag läser Nervsystem, den danska antologin med unga poeter, slås jag av att de flesta har något att säga, något som är angeläget för dem att föra fram. Det gör att formen inte blir lika viktig utan budskapet renodlas och görs effektivt med hjälp av formen. Läsningen blir fascinerande. I den svenska antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva är förhållandet mellan form och innehåll i hög grad det motsatta. Formen och den ofta akademiska framtoningen döljer eventuella försök att säga något genom dikten. Budskapet drunknar i undertexten.

I förhållande till medier skapas en ganska enkel ekvation: De poeter som på ett begripligt sätt hanterar ett angeläget ämne blir snabbare uppmärksammade och lär sig att hantera medier genom roller medan de som ägnar sig åt formexperiment som döljer eventuella åsikter eller samhällsanalyser är ganska ointressanta att medialt exploatera. Jag tror att skillnaden mellan danska och svenska poeter till viss del blir tydlig här – danskarna har i högre grad lärt sig att utnyttja medier för att bygga sig mediala roller. Se Yahya Hassan, se Asta Olivia Nordenhof. Se svenska Bruno K. Öijer för den delen.

Vad läser mina elever när de får välja böcker själva? Definitivt inte poesi. Under mina snart tolv år som lärare har bara en elev seriöst (ibland händer det att elever ser diktböckers tunnhet och antalet ord på varje sida som en enkel utväg – de lämnar alltid tillbaka boken och tar en annan efter några sidor) och självständigt valt en diktbok att läsa. Frapperande många väljer böcker som har gjorts film av, speciellt bland elever som är lässvaga och som ser en enkel utväg i att ta del av filmatiseringen istället, vilket knappast förstärker deras läsförmåga. Men även ambitiösa elever väljer i hög grad böcker på filmer, för att de är tämligen lättlästa och följer en struktur som de är vana vid. Nästan alla menar att de blivit intresserade av böckerna efter att de på något sätt visats i medier eller efter att de hört vänner prata om böckerna eller filmerna. Böckerna har fått mediala roller som lyckats exploateras.

Med tanke på ovanstående genomgång om undertexter och med tanke på Sveriges dalande PISA-resultat i läsning vore det en välgärning om flera ungdomar kunde få undervisning i poesi och förståelse för att läsning är en medskapande verksamhet. Men kombinationen dalande läsförmåga och experimentell poesi borgar inte för storsäljare inom poesisfären.

Nu menar jag slutligen inte att all poesi ska vara enkel att läsa, inte ens begriplig, jag menar inte att alla poeter bör skapa sig roller för medial exploatering. Men jag tror att vi i den meningen skiljer oss från Danmark – där inte all poesi är enkel men där större delen av poeterna åtminstone gör sig besväret att inte bara vara formexperimentella. Det vore idé att jämna ut landskapet, att låta flera faktiskt lättlästa poeter komma fram på de stora förlagen. Kanske skulle det då vara möjligt att för en poet i en fjärran framtid att sälja 100 000 ex av sin debut även i Sverige.