Meny Stäng

Poeter och poesi på Populär Poesis facebooksida

Av Göran Strömqvist

Facebook grupp

De flesta läsare av Platon vet att han hyllar talet före skriften. Till exempel i dialogen Faidros, där Faidros har lyssnat på ett tal av Lysias, och blivit så intresserad att han bett Lysias upprepa talet för honom gång på gång. Därefter lägger han beslag på papyrusrullen och granskar de ställen han är mest intresserad av, läser hela natten och lär sig talet utantill. Sedan träffar han Platon och framför talet för honom. På 70 boksidor (i Jan Stolpes översättning från 2001) ägnar sig sedan Platon åt analys av Lysias tal, av talet som sådant och av det skrivna ordet. Det sista får ett par sidor mot slutet. Mera är det inte värt. Skriften är stum och kan inte besvara läsarens frågor, säger Platon. Den ”tumlar runt” överallt både bland dem som förstår och inte förstår. Dessutom är den enbart reproduktion av den äkta kunskap som enligt Platon omger oss överallt och som man får del av genom samtal.

Byst av Platon. Foto: Marie Lan Nguyen.
Byst av Platon. Foto: Marie Lan Nguyen.

I Brev 7 ger han ytterligare synpunkter på skriften.  Han skriver bland annat: ”Det viktiga är långvarig samvaro kring själva saken och ur samlevnad med denna uppstår plötsligt i själen, likt ett ljus som tänds på en hoppande gnista”, det vill säga den äkta kunskapen, vilket kan ske under och genom samtal, och han anser t.o.m. att denna kunskap framförd i skrift inte är bra för människor – utom för några få.

Men varför skrev han då, använde sig av de ”bräckliga orden”? Hans efterlämnade tankar i skrift omfattar långt över 2000 sidor (i Jan Stolpes översättning från 2000-talet), sidor som har ”tumlat runt” i världen i mer än 1 500 år. Han som i Faidros ironiserar över att den som skriver gör sig till och kan ingenting men vill gärna synas.

Han insåg kanske trots allt att kunskap och skrift kan samverka, kanske utgöra en eftersträvansvärd kombination, insåg måhända skriftspråkets potential. I Brev 7 skriver han i anslutning till den ovan nämnda ljuset och gnistan: ”Det finns i varje fall en sak som jag vet: ska det formuleras i skrift eller tal är det jag själv som kan göra det bäst.”

Går vi så tusen år framåt i tiden, till Michel de Montaigne, finner vi ännu en skrivande gigant men med en annan inställning till det skrivna ordet. Han har ett annat fokus för sin verksamhet än Platon, nämligen sig själv. Han borrar sig in i sitt liv. Han vill förstå sig själv. Han är väl beläst och söker belägg för sina tankar och upptäckter hos klassiker som Cicero, Seneca och Platon.  Han tror på skriften. Biblioteket är hans vän. Även om han inte läser varje dag så sitter han gärna där bland sina vänner, böckerna. Om han är på resa, ofta på hästryggen, medför han en bok. Han är modern på många sätt. Han skriver lika intensivt – men synnerligen annorlunda, konkret och på prosa – som vissa poeter på Populär Poesis facebooksida – om ensamhet, kärlek, resor, motgångar, död och framgång, det vill säga om livet. Han söker sitt jag.

Vilket också Hjalmar Gullberg gör: ”Jag gräver i mig inte för att gräva / i mig men komma till den friska åder, / jag känner i vart pulsslag hemligt bäva.” Då har det gått ytterligare några hundra år och under tiden har Cervantes, Shakespeare, Goethe, Selma Lagerlöf och andra litterära storheter verkat och utvecklat skrivkonsten. Och här är vi nu i början av 2000-talet med frågan om varför skriva och varför skriva poesi.

Att skriva ger ju möjlighet till kommunikation över tid. Man kan jämföra Platons samtal och hans skrivna dialoger med poetry slam föreställningen och den tryckta diktsamlingen. Olika kvaliteter kommer i båda fallen till uttryck hos sändare och mottagare. För poeten/författaren gäller att uttrycka vad man vill få sagt och för läsaren/lyssnaren att kunna ta emot. Men olikheter finns som bekant. Skriften kräver mera av planering, förhandsgranskning och perfektion. Man kan som bekant inte ändra något när det väl kommit i tryck. Den vokala poeten är i sin tur i händerna på sin förmåga att improvisera, sin röst och förmågan att rytmisera ordflödet. Platon hade tydligen alla dessa kvaliteter men knappast Montaigne som helst drog sig undan och skrev i tysthet för sig själv. Platon var elev till Sokrates och lärde sig där konsten att samtala och improvisera. Inte heller Montaigne var ovan vid improvisation. Hans far krävde att sonens undervisning i allt väsentligt skulle genomföras i samtalsform, vilket pågick under flera år. Hjalmar Gullberg levde i en medial tid av annat slag än Platons och Montaignes men fick inte samma genomtänkta uppfostran i hemmet som Montaigne, snarare den motsatta. Men han hade folkskolan och gymnasiet och som ung var han spexare vid Lunds Universitet. Den muntliga verbaliteten utvecklas under olika omständigheter och ligger som gedigen grund för skriftspråksutvecklingen. Senare hade han även bland annat radion som förmedlare av sin poesi, vilket innebar samtidig kontakt med lyssnarna men knappast tvärt om, en situation som påminner om skriftens.

 

Populär Poesis facebooksida

De här varianterna gäller naturligtvis också poeter och författare på 2000-talet, bland annat poeterna på Populär Poesis facebooksida. Jag frågade: Varför skriver du? och Varför skriver du poesi?.

Det är inte så många som är aktiva på sidan, ett femtiotal enligt tidskriftens chefredaktör.  Av dem har ett tiotal poeter besvarat mina frågor. Två av dem publicerar sig sällan eller aldrig på facebooksidan men läser dikterna där desto flitigare. De som skriver för byrålådan finns naturligtvis inte med. Dem vet vi ingenting om. Men i övrigt kan vi av svaren utläsa olika och lika anledningar till verksamheten. Någon vill visa sig eller visa sig själv vad hen skriver, vilket ju Platon misstänkte kunde vara en anledning till skrivandet. Andra försöker bearbeta problem och finna sig själva i likhet med Hjalmar Gullberg och Michel Montaigne. Åter andra uttrycker längtan, försöker glömma sorger och förorätter, utveckla sin poetiska färdighet, precisera sin inställning till livet, och, som en poet skriver i sitt svar, uthärda ovissheten och att odla mod. Modet att misslyckas. Modet att ifrågasätta. Modet att låta det ovissa avslöja sig eller dröja beslöjat. Modet att överlåta en föränderlig blick fastlåst i ord och inte minst, modet att gå vilse.

När jag var barn, skriver Peter, lekte jag lekar med legogubbar. I efterhand har jag förstått att lekarna på olika symboliska plan behandlade problem jag försökte hantera… Problemen med leken var att den saknade konsekvens (speciellt känslomässig), varför jag märkligt medvetet sökte en ny form. Den nya, mer konsekventa men samtidigt mindre lätthanterliga formen var skrivande.

Tillfället när vi första gången försöker formulera oss, forma ett prosastycke, en dikt är centralt. Vi har alla varit där i det första försöket, Peter lika väl som Michel.

Vi påminns om Montaigne också i Peters fortsatta kommentar: När jag skriver essäer utforskar jag något i min närhet som jag tycker är intressant och som för ögonblicket trollbinder och på ett djupare plan säkerligen hanterar konflikter som jag är mer eller mindre omedveten om.

Också Camilla anknyter till barndomen för att förklara sitt skrivande ”…började skriva redan i lågstadieåldern, dagbok efter dagbok, analyserade min omgivning och listade intressanta killar… I mellanstadiet hade jag en fantastisk lärare som uppmuntrade oss att skriva… Veckans dikt varje fredag, vinnaren blev illustrerad av en klasskamrat och (dikten) hängdes upp på väggen”.

Montaigne skulle ha känt igen sig också här liksom i Annamayas svar: Jag skriver i första hand för att kommunicera med mig själv, i andra hand kommer läsaren. Det är jättekul om andra uppskattar det jag skriver, men även om jag inte skulle ha några läsare skulle jag skriva.

Och Minkki skriver: Jag skriver för att skriva, inte för att bli läst. Det har gått mig i blodet, det sitter i fingerspetsarna. Jag skriver för att förstå mig själv, mina känslor och reaktioner, för att minnas de bittra stunderna, uppgivenheten. Jag har skrivit mig in i, genom och ut ur sorgen, ibland för njutningen att använda ord och för att uppleva en återklang av alla våra stunder kring ord som öppnade oss för varandra.

Hjalmar Gullberg (liksom Pär Lagerkvist) skulle kanske känna igen sig i  detta liksom i Camillas fortsatta kommentar: Men ett tag efter skilsmässan så fullkomligt exploderade mitt skrivbehov! …Det var ångest, bearbetning och rädslor…Det var kärlek, längtan och självförverkligande…. Allt i en mixad, strid ström… Lusten att skriva kom inifrån, jag var bara TVUNGEN, som en drog som gav mig energi och utvecklade mina tankar och känslor.

Liksom i Roberts ord: Jag finner det vara högst väsentligt att i min lyrik kunna ge utrymme åt de meningar som för mig närmare den oförklarliga skönheten – att kunna finnas i ett sammanhang där mitt perspektiv på liv skapar en glipa mellan förväntade sysslor och vägar till visdom.

Och Johan skriver: Poesin ger mig svar jag inte skulle kunna få på annat vis. Den öppnar upp ett slutet universum.

Även här skymtar Platon.

Jag ställer mig själv en fråga, fortsätter Johan. Hur? Var? Svaret skriver jag själv skriver ner. Ofta på en papperslapp, smått och halvt oläsligt. Sedan ligger ofta den där pappersbiten och samlar energi bland alla mina andra pappersfrågor. Men den lämnar mig ingen ro. Min fråga och mitt svar maler där i bakhuvudet. Den får mitt faktabaserade dagsjag att vilja söka mera fakta, den drömmer och bli större under natten. Till slut har svaret på den nedskrivna frågan vuxit sig stort. Jag plockar fram pappret igen och det sjunger som dikt. Poesin ger mig svar jag inte skulle kunna få på annat vis. Den öppnar upp ett slutet universum.

En annan poet har en liknande förklaring: Att skriva har öppnat en beredskap att dröja med tanken vid något som ännu inte avslöjat sig. Skrivandet blir då ett tillfälle för blick och betraktelse att falla på plats som regn i en utsträckt hand; nytt, friskt och flyktigt. Att skriva har visat sig vara ett sätt att uthärda ovisshet. Därför skriver jag gärna just poesi som verkar välkomna en ovisshetens gemenskap.

Andra kan inte motstå lusten att skriva.

Jag skriver för att jag inte kan låta bli.  Känslorna bubblar och vill ner på papper. Teresia

Och någon opponerar emot Platon.

Jag skriver dikt för att uttrycka det som inte kan sägas muntligt. Emil

 

Några kommentarer

Facebooksidan är i stort sett fri för produktion för anslutna deltagare. En viss renhållning ombesörjes av redaktören, men i övrigt är ordet fritt. Möjligheten att publicera sig är god. Man bestämmer själv vad man vill skriva. Sidan är viktig för den skrivna poesin och fungerar ibland som en station på väg mot etablering som poet. Kommunikationen/produktionen är viktigast, andras kritik kommer i andra hand och lyser ofta med sin frånvaro, berömmet flödar desto rikligare. Möjligheten för läsaren att uttrycka sitt gillande finns efter varje dikt. Kanske kan man säga att antalet ”Gilla” också kan fungera som kritik. Enbart någon enstaka markering efter en dikt kan få poeten att fundera på ändringar eller uteslutningar. Själva publiceringen används också ibland för att poeten vill försöka se sitt verk med läsarens ögon. Dikten blir objektifierad och kan då lättare skärskådas och justeras. Självkritiken är naturligtvis vanligare än den begränsade kollegiala kritiken.

Ett visst umgänge kan vidare utvecklas. Man tycks ibland närmast ”byta” dikter eller beröm med varandra, andra har en långt stramare hållning. Stämningen är oftast varm och det är sällsynt med en dikt som inte läses av någon.

Intressant är att ingen spontant hänvisar till samtalet. Camilla betonar dock betydelsen av uppmuntran och allmän språklig kreativitet i skolan. Ingen kommenterar heller formen och vad den kan ha för betydelse för tillfredsställelsen i att skriva, hur en lyckad form kan vara väl så belönande som innehållet i en dikt.

Vad har jag då fått veta om mina poetkollegors skrivande som jag inte visste tidigare? Ingenting nytt egentligen. Jag känner igen de flesta reaktioner och anledningar. Viktigast är kanske påminnelsen om att vi drivs av samma krafter som poeter i alla tider varit föremål för: uttrycksbehovet, sökandet efter kunskap och lusten att befinna sig i språkets magi.

Till slut en dikt som tillförts mig under arbetet med den här krönikan:

Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?
 
Glädjen att skriva
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.

Wislawa Szymborska

Ur Glädjen att skriva i Glad såsom få 1967