Meny Stäng

Tomas Tranströmers poesi: ett fallskärmshopp från drömmen

Av Anisur Rahman
Översättning: Magnus Dahlerus

Tomas Tranströmer: Foto: Lutfi Ozkok / Bonniers förlagsarkiv.
Tomas Tranströmer: Foto: Lutfi Ozkok / Bonniers förlagsarkiv.

Anisur Rahman skriver förordet till en nyöversättning av Thomas Tranströmers dikter på bengali och har låtit översätta förordet till Populär Poesi.

Att presentera nobelpristagaren, den svenska poeten Tomas Tranströmer, som här – med en bengalisk nyöversättning – är ett vågspel. Min åsikt är att poesi är en skyddande sfär av drömmar, en korg fylld av bilder, sinnets karta och ett kärleksbrev till tiden. Detta stämmer bra in på Tranströmers poesi. Hans dikter bildar en karta, i den kan vi se det skandinaviska landskapet men i hans diktkorg finner vi bilder av livet i och utanför Sverige, hans drömmar är svenska men de berör en hel värld, han uttrycker den tid han levde i – samtidigt är han tidlös. Han är en metaforernas trollkarl. Minne, död, natur, smärta, välbehag och kraftfull tystnad dominerar hans uttryck. Henrik Ibsen sa att poesi är att se. Det stämmer mycket väl in på Tranströmer, han ser. Han är en mästare på metaforer i den post-Elliotska traditionen.

Tomas Tranströmer arbetade halvtid som psykolog, den övriga tiden investerade han i att skriva dikter: ett tiotal diktsamlingar, en självbiografisk kortprosasamling och en handfull diktöversättningar. Det är allt, hans samlade litterära verk. Han efterlämnade en stor resväska opublicerade dikter, utkast och bearbetningar som vi troligtvis aldrig kommer att få se. Han levde ett vardagligt liv med rutiner, och höll en dörr öppen mot poesi från alla hörn av världen – från Asien till Latinamerika, från Afrika till Skandinavien. Han kommunicerade brevledes med poeter, okända som kända, från hela världen, från varje kontinent. Hans dikter översattes till mer än 50 språk redan innan han fick Nobelpriset 2011. Han var musikalisk, en hängiven pianist.

Stig Dagerman sa att varje barn föds till poet och att vi gör vårt bästa för att avvisa poeten i oss. Tranströmer var en poet av naturen, han levde ut poeten i sig varje dag. På 1960-talet var han fascinerad av Bangladesh naturliga skönhet. Han ville besöka vårt land. Tyvärr blev det inte av. Men han läste vår Rabindranath Tagore. Den kraftfulla enkelheten i Tranströmers poesi ligger nära Tagores.

Om jag skulle presentera Tomas Tranströmer med en enda mening skulle jag säga att hans poesi är som den bangladeshiske poeten Shamsur Rahmans. Vår egen Rahman har en unik bengalisk ton som samtidigt är internationell. De båda har många kraftfulla och tidlösa referenser. De berör myter, historia och livsidéer. Rahman och Tranströmer var samtida. Rahman levde mellan 1929-2006, Tranströmer 1931-2015.

Rahmans poesi berör det politiska livet i Bangladesh under en period då landet är går mot slutet av den koloniala tiden. Tranströmer lever i en tid som är präglad av välfärdspolitik. Då Sverige blev allt rikare från mitten av 1930-talet.

Den samtida svenska litterära scenen, post-August Strindberg, handlar mycket om bästsäljande kriminallitteratur som kommit att slå världen över. Intressant är att svensk litteratur och bengalilitteratur startade nästan samtidigt. Historien om den svenska litteraturen börjar med Rökstenen på 800-talet. Det första litterära verk på bengali är Charyapadasom som dök upp någon gång efter 800-talet. När bengaliska läsare närmar sig Tranströmer kan detta vara av vikt att tänka på. Det finns en hel del som förenar dessa i geografiska avstånd avlägsna länder. Tranströmer är i dag också vår.

Låt mig berätta nu två små berättelser. Min vän, och den lovande svenska författaren, Henrik C. Enbohm frågade mig en gång vad Bengaliska läsare tycker om Tomas Tranströmers poesi. Jag svarade: ”Ibland tror jag att Tranströmer är mer populär i Bangladesh.” Det är så jag ser honom.

En annan vän, poeten Sheikh Firoz Ahmad från Bangladesh frågade mig: ”Har du någonsin träffat kungen av Sverige? Har du besökt hans palats?” Jag svarade, ”Nej, men jag har träffat Tomas Tranströmer, nobelpristagaren. Jag hade privilegiet att vara en av hans vänner.”

Tranströmers poetiska resa började göra den magiska raden: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” De orden sammanfattar honom och hans verk.

Uppsala den 9 september 2015