Meny Stäng

Krispiga kaskader: Andrapristagaren i Holavedsgymnasiet, Hedvig Weibull: ”Jag skrev två ’oseriösa’ icke rimmande dikter om vardagshändelser, och en av dem blev det”

Hedvig Weibull. foto: Elsa Bergdahl.
Hedvig Weibull. foto: Elsa Bergdahl.

Hur kom det sig att du skrev dikten, vad ligger bakom dina tankar i den?
Anledningen till att jag skrev dikten är att jag ville ha något vardagligt på temat medkänsla. Jag skrev två ”seriösare” dikter med direkt koppling till medkänsla, du vet, såna där vanliga, rimmande dikter där fokus ofta hamnar mer på att hitta ett ord som rimmar än på själva handlingen, men de lät torra och uppstagade tyckte jag, så då skrev jag två ”oseriösa” icke rimmande dikter om vardagshändelser, och en av dem blev det.

Skriver du ofta dikter?
Jag skriver ofta dikter. Och många av dem blir rätt så dåliga, men jag kan inte skriva på en dikt under en längre tid, jag måste skriva ner mina tankar direkt, och blir det inte bra då så blir det aldrig bra. Jag kan inte sitta och fila på en dikt i flera veckor, för då glömmer jag hur jag kände när jag skrev den, och den förlorar sin mening.

Vilka teman tycker du om att skriva poesi om?
Jag skulle säga att jag skriver om allt möjligt som jag tänker på för tillfället, så det blir ofta ganska vardagliga saker som stress, plugg och familj. Men jag är också en liten livsnjutare, så många gånger försöker jag skriva om naturen… jag lyckas sällan. Ofta försöker jag få någonting att hända i dikten, en vändning eller ett avslöjande på slutet som får en att haja till, för det känns roligare att läsa

Läser du dikter, i så fall, vilka tycker du om?
Jag läser inte dikter särskilt ofta, men när jag väl gör det så kan jag knappt sluta. Jag tycker om lite äldre diktare. Karin Boye tillhör mina absoluta favoriter, men också Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståhls sägner och Hjältarna av Karl Asplund. Alltså dikter som berättar en historia.

Vad tänker du i allmänhet om poesi?
Jag tänker i allmänhet att: En dikt är en koncentrerad dos känslor – nästan som en drog. med det menar jag att en diktare verkligen har lyckats när han eller hon får en att känna starkt. När man läser en dikt, och sedan går runt och bara tänker på den. Vad menar den, vad tänkte författaren när den skrevs, har jag tolkat den rätt, stämmer verkligen det författaren påstår i dikten osv. osv.

Hedvig Weibulls dikt

Det ligger en död fågel på vägen

Det ligger en död fågel på vägen
Ett svart däck dundrar förbi, bara
centimeter ifrån
En hund nosar nyfiket innan den rycks
iväg av sin matte
Någon ökar steglängden och placerar
foten längre ifrån

Ett barn stannar till
Vet att han borde låta den vara
Kommer närmare
Sätter sig på huk
Viskar
Hur är det med dig, lilla fågel