Meny Stäng

Krispiga kaskader: Populär Poesis andrapris, Elvira Lindroth: ”Jag började skriva den i mobilens anteckningar”

Elvira Lindroth vann andrapris i Krispiga kaskader. Foto: Privat.
Elvira Lindroth vann andrapris i Krispiga kaskader. Foto: Privat.

Hur kom På gränsen till?
Jag började skriva den i mobilens anteckningar, som jag ofta gör med mina dikter. Jag tänkte mycket på flyktingsituationen och började spinna på idéer om gränser, hur vi stänger ute människor rent fysiskt med murar och taggtråd men också genom att inte våga närma oss andra personer, möta dem, se dem i ögonen. Vi avskärmar oss hellre och skapar gränser som egentligen inte finns. Jag hade den känslan och sen började jag leka med språket, skriva ner enstaka ord, meningar och rim lite då och då tills jag hade en dikt.

Vad påverkar ditt skrivande?
Ofta är det ganska plötsliga idéer och intryck som jag skriver ner. Det kan vara saker jag ser, hör, läser om eller har varit med om. Jag påverkas av världen jag lever i och frågor som engagerar mig, men till stor del är det mina egna erfarenheter och tankar som blir dikter, låttexter och noveller – jag är rätt dålig på att hitta på. Dessutom hämtar jag mycket inspiration från musik, litteratur, filmer och andra poeter.

Vilka teman tycker du är särskilt intressanta när du skriver poesi?
Jag tycker om att skriva politisk och samhällskritisk poesi, men gör det utifrån mina egna erfarenheter. Jag skriver gärna om feminism, Hbtq-frågor, fördomar och uppväxten i en liten ort på landet. Sen ska jag inte förneka att jag har skrivit en och annan olycklig kärleksdikt – men bra kärleksdikter kan det väl inte finnas för många av?

Vilken typ av poesi tycker du om att läsa? 
Ska jag vara ärlig så läser jag inte så mycket poesi. Jag tycker väldigt mycket om spoken word/estradpoesi och lyssnar mest på poeter och dikter på youtube eller live på poesiscener. Jag tycker om poesi som berättar en historia, gärna med riktigt bra flyt, lek med ord och oväntade metaforer. Blir jag berörd så är det bra!

Hur skulle du i generella ordalag beskriva dikterna som du skriver?
Mina dikter är oftast personligt politiska. Även när jag skriver om kärlek, vänskap eller familj tror jag att det kan säga något om samhället och världen vi lever i. Jag har alltid skrivit dikter och låttexter, men på senare tid har jag framförallt skrivit dikter som är tänkta att läsas muntligt, och som jag har uppträtt med på Poetry slam. Jag vill därför skriva dikter med bra rytm som fungerar bra på scen.


Andraprisdikten av Elvira Linderoth

På gränsen

Det finns inga gränser, mellan människor
Inget avstånd mellan våra kroppar
När tårar faller
När vi är gränslöst förälskade eller gränsar till galenskap
I gränslandet
Finns inga gränsvakter
När vi höjer våra röster, till skrik och till tröst
Dagar går mot höst
Jag ritar linjer längst din hud
Som vi ritar linjer på papper
Som om kartan var en sagovärld
Utan riktiga liv
När ni reser i hundratals mil, kliver in och ut ur krig
I gränsen mellan liv och död
På branten, på kanten
På medelhavets stränder
När mina händer
Jagar solkatter på din nakna kropp
Försöker fånga det förgängliga
När ni offrar era liv för en enda strimma hopp
Om att som flyktingar finna det beständiga
Det vi flyktigt kastar bort
Men hävdar är vårt
För att vi målade streck
Byggde gränser och murar
När inga gränser finns, mellan människor
Inget avstånd mellan våra kroppar
Intill hud
I vår åtrå
Eller det vi kallar gud

Det finns inga gränser
Mellan barndom och vuxenhet
Somnade ni till bomber och lukten av krut
Somnade jag till sagor och doften av min pappas hår
Medan ni blundar
Strukna av samma händer, av kärlek
Somnar vid sidan av ett järnvägsspår
Minns hur ni en gång fick drömma, utan rädsla
Innan det ofattbara
Ryckte loss en bit av världen
Ryckte loss rötterna till träden
Ryckte loss era fötter
Från era hem
När du kommer hem
Till mig
Och håller om mig så hårt
Att jag knappt kan andas
Kan ni inte andas
När ångesten kramar bröstet
När rösterna spricker
När murar borde rämna
Byggs taggtrådsstängsel
Det finns inga gränser

Så vi reser staket
Stänger in oss för att slippa se
Medan ni jagar en skärva av det vi har
krossar vi drömmar
Som om de vore av glas
Krossar liv med våra bara händer
För att inget händer
Får ni förlora allt
Vi vill inte förlora något
Så vi offrar vår medmänsklighet
Det blir kallt nu
När andetag blir imma på fönstret
När dina kyssar känns långt bort
När världen kommer närmre
När vi blundar
Finns inga gränser
Vi gränsar till galenskap
När vi inte längre kan känna
Er flykt kunde vart vår
Den är redan vår
Den står här utanför och knackar på
Vi lindrar vår skuld
När människor skriker
Blir Poseidons räddningsaktioner till nyhetsrubriker
Vi gör ju så mycket
Bryter oss loss
En isbrytare sliter bort isen
Skär genom täcket av frost

Vad ska framtiden säga om oss?

 

Andra dikter av Elvira Lindroth

Lyckad och lycklig?

Dom sa
att jag skulle sikta mot stjärnorna
för om jag siktar mot stjärnorna
så landar jag åtminstone i trädtopparna
och om jag siktar mot trädtopparna direkt
kan jag ju fastna i busken eller ramla till marken
Men tänk
om jag siktar mot stjärnorna men missar den där trädtoppen
då gör det ju ännu ondare att falla
Så jag går ut i trädgården
jag hoppar inte ens över staketet
jag vet hur klumpig jag är
jag går runt och ut genom grinden
och då är det i alla fall nästan omöjligt att snubbla

Jag går ut i hösten
där löven har fallit
och rönnbären ligger som en blodig sörja på marken
Här där världen varken är vacker
eller så där eldröd som i dikterna
mera brun
bortsköljd av lera
det enda som doftar är daggmaskar
Här där människor går med hålögda blickar
kupar sina fingrar runt pappmuggar
stadigt stirrandes framåt
för att inte tappa greppet
när händer darrar av för mycket koffein
Spiller kaffe på nystrukna skjortor
Spiller kaffe på nystrukna liv

Tänk
om jag kunde sikta mot stjärnorna
Jag tittar på stjärnor
det gör jag
Ser Orions bälte och den där felvända pilbågen
som jag också såg när jag var tio år
och låg med bara fötter i sommarnattsgräset
Då när jag skulle skriva en roman
vandra i Amazonas
resa till paris
och köpa en egen skrivmaskin
innan jag visste att det var klyshor
Nu drar jag med handen genom löven
tar på stenarna
tar på träden
tar på saker
bara för att veta att existerar

Dom sa
att jag förankrar mig i verkligheten
Hur kan jag flyga
när jag kan knappt kan röra mig framåt
Kanske kan jag sväva
som en luftballong
men inte fan kan jag sikta
det är tillräckligt svårt att hitta vägen här
bland kaffemuggar och rönnbär

Dom sa
att jag skulle sikta mot stjärnorna
att jag skulle drömma stort
att jag kunde bli va som helst
att jag måste våga misslyckas för annars kommer jag aldrig att lyckas
Sen sa dom
att jag skulle vara nöjd med det lilla
att jag skulle sluta leva i fantasin
att jag skulle ner på marken
och ut ur mitt huvud
att jag skulle fånga dagen
och varje ögonblick är en fucking gåva
och ett helt liv

Men jag tittar på stjärnor
det gör jag
Ser Orions bälte
som jag också såg när jag var 10 år
och klättrade i träden
inte för att ta mig uppåt
utan bara för att det kändes så bra
att vara osynlig och samtidigt oövervinnerlig
att få sitta där och drömma
utan att någon jävel
sa åt mig att satsa på drömmarna
Så går ut i trädgården
Där världen varken är vacker
eller så där eldröd som i dikterna
mera brun
Men den är min
och en dag kanske jag hoppar över staketet

Eller så går jag runt
tar bakvägen ut genom grinden
köper en skrivmaskin
reser till Paris
och slipper få gräsfläckar på byxorna

 

Med tungor av salt
Kom, så ska vi gå längst trottoaren
Längst ut på kanten så att vi lever lite farligt
Leker på branten, där orden kittlar varje nerv
Varje hårstrå på min hud, som grässtrån vajar i vinden
Kom under gatlyktan, kyss mig på kinden
Kyss mig som jag aldrig kysst en man
Vi kan låtsas att känslan är sann, mer än attraktion
Min ambition är att älska någon som älskar mig
Men de sa att det blivit omodernt
Att hänge sig för mycket, att fortsätta söka, att kärlek är för dårar
Svett, tårar, ord som sårar
Jag vill inte leva i 100 vårar utan kyssar på min kropp
Jag är tydligen idealist
Enligt ett personlighetstest på facebook
Romantisk perfektionist
Som inte nöjer mig annat än det onåbara
Måste sänka mina krav
Kärlek finns i utspädd form som smakar mindre starkt
Smakar vatten och salt.
Jag vill smaka din tunga mot min hals
Kyss min örsnibb, kyss mig galen eller kyss mig inte alls

Vi dansar vals i fel takt och räknar för att hitta rytmen
Jag vill dansa utan steg, bara dansa för att musiken kräver det
Så vi dansar till vi står ensamma kvar
Allt vi har är en längtan som vi inte kan uttala
Så vi viskar i natten, tysta och skamsna.
För att vi är såna som faller, fast vi ville stå starka
Och aldrig be om att bli älskade istället för att älska själva
Om vi ändå kunde välja
Så vi drömmer om stjärnor men står där med smulor
Vi kan aldrig få det perfekta, vill ha det defekta
För trasigt är vackert och i sprickorna syns ljuset, åtminstone ibland
Så jag dejtar musiker, poeter, fotografer, målar tavlor
Skriker prettovärlden är inte för oss
Och skriver ännu en dikt
Fyller ångest med ord
Skenande hjärtslag som möts i det vackra och smutsiga
Släpper inte taget
Så vi ramlar utan att resa oss upp
Vill bli burna på axlarna av de som fick oss att falla.
Du kommer aldrig hitta någon som är lika kär i dig som du är i den
Sa din expojkvän
Och jag tror att du lyssnade
Att orden satte sig som en ömmande flis i ditt hjärta
Men det är inte vi som älskar för mycket när världen älskar för lite
Vi kan hitta de som ger mer än smulor
De som ger oss allt
Kysser med tungor av salt
De som vill gå längst trottoaren
Längst ut på kanten så att vi lever lite farligt
Leker på branten, där orden kittlar varje nerv
Varje hårstrå på min hud, som grässtrån vajar i vinden

 

På vägen hem

Vi var sjutton år
Och lyssnade på Veronica Maggio
I bilen hem En sen vår
Med uppvevade rutor
Och vi sjöng igen
Om att fly om att lämna vår stad
Och vår by
För vem vill stå i rad
Rätta sig i ledet
Bland barnfamiljer och pingstpastorer
Bland innebandyspelare och EPA-traktorer

Vi växte upp med outbildade lärare
Och taskig kvinnosyn
Där rasismen var en täckmantel för bristen på framtidstro
Där ingen ville bygga bo
Byggdes misstro och förakt
Där var familjer på sin vakt
Mot alla som inte bott där i fem generationer
För de som hade tappat sina ambitioner
Kunde åtminstone ha som ambition
Att skydda sina traditioner
Att skydda sitt hem
Mot det som var nytt
Mot bögar, mot svarta, mot kärnkraftsmotståndare
För vi bodde faktiskt vid ett kärnkraftverk

Jag var sjutton år, sjutton år i staden

Vi ville iväg till nya städer
Med nya kläder och rosa hår
Eller åtminstone kortklippt
Ville bort, ville nytt, ville revolution
Men vi sjöng till Veronica Maggio
En ton som snabbt klinga ut
Det var dags för ett slut
För en början, en storstadsexpedition
För man skulle till Stockholm
Eller åtminstone Göteborg
Känn ingen sorg för mig
I min håla, i Bua
Jag var redan långt bort
Jag drog
I tron om ett annat liv
Om att storstad krävdes för att vara fri
Om att ni aldrig skulle ändras Så det var vi som måste dra
Men en tanke skavde
För jag vill kunna välja och ändå va den jag vill va

En tanke skavde
För kanske var inte Stockholm för mig
Kanske var allt det där bara en
Ursäkt för att slippa problemen
För att jag ville konst och poesi och känslor och kärlek och eufori
Och då var det väl jag som måste fly

För vad fanns för oss
I en småstadsfasad
I ett hav av känslor
Instängda bakom villaträdgårdarnas nymålade staket

Vad fanns för oss
Där vägen tog slut
Strax efter att den börjat
I en håla där pingstkyrkan var Gud

Så storstadsdrömmen grodde
I gympasalens fuktiga omklädningsrum
Sakerna vi sa och vi sakerna vi gjorde
Var bara en tillfällig väntan
På ett bättre liv

Jag var sjutton år, sjutton år i staden

Vi är tjugo år och
Lyssnar på Veronica Maggio
I bilen hem en sen vår med uppvevade rutor
Och vi skrattar igen
Åt dem som blev kvar
Men när jag skrattar åt intoleransen
Så är det ett skratt som fastnar i halsen
För där
Bland villor och kyrkor finns människor
Som fortfarande inte kan leva sina liv
Som inte är som de är eller kan bli som de vill bli
Och det är väl fan inte dem

Som ska fly