Meny Stäng

Krispiga kaskader: Peter Nybergs tal om poesi under prisceremonin

Populär Poesis chefredaktör inledde med att berätta om Krispiga kaskader. Foto: Elsa Bergdahl.
Populär Poesis chefredaktör berättar om medmänsklighet och poesi. Foto: Elsa Bergdahl.

För ett par dagar sedan fick jag i uppdrag att prata om vad poesi är och sedan dess har jag funderat på vad poesi skulle kunna vara. Jag har kommit fram till att jag inte har den blekaste aning, och det kan ju tyckas underligt med tanke på att jag är chefredaktör för Populär Poesi, en poesitidskrift. Men poesi kan vara så många olika saker och det tjänar inte så mycket till att prata om form här. Därför tänkte jag att det kunde vara passande att prata lite om tävlingen i sig och om en dikt som handlar om tävlingens tema ”medmänsklighet” istället.

Sveriges senaste nobelpristagare i litteratur heter Tomas Tranströmer. I en av sina mest kända dikter, ”Romanska bågar”, skriver han om en samling turister som går in i en romansk kyrka. Han beskriver kyrkan som att ”valv gapade bakom valv” och att eldar flammar vid pelarna.

När jaget står där i kyrkan omfamnas han av en ängel och ängeln säger: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det ska”. Turisterna kommer ut i solen men jagets sätt att se har förändrats, inom människorna ser han nu valv på valv oändligt.

För mig som själv är en ytterst ofärdig människa är dikten trösterik, det där med att idén med livet inte är att bli färdig mildrar. De allra bästa dikterna i Krispiga kaskader har något av det här förhållningssättet till temat medmänsklighet. Här skriver deltagarna om olika valv hos författaren Fjodor Dostojevskij eller olika valv hos målaren Lars Lerin. Och framför allt har båda förstapristagarna det här förhållningssättet till medmänsklighet.

Hilda Gustafssons dikt ”Utan hjärtan” berättar om hur det är när man inte bryr sig om människor, när man själv tror sig vara färdig och inte har förstått att alla, inte bara de som vi ser sitta på gatorna i trasiga kläder, är ofärdiga.

I Annamaya Öhlunds dikt tjugosju är det just ofärdigheten som binder läraren och eleven samman. Att inse att man är ofärdig är nämligen också att inse att man har mer att lära, att det inte finns absoluta sanningar, och det är grunden till att inte bli fanatisk på något plan.

Kanske är det här ändå en förklaring till vad dikt är. Dikt lär oss något om oss själva. Dikt lär oss något om världen. Och nu ska ni få höra flera bra dikter.