Meny Stäng

De små tingens filosof: Lars Gustafssons poetiska bredd

Av Peter Nyberg

Lars Gustafsson.Foto: Frankie Fouganthin.
Lars Gustafsson.Foto: Frankie Fouganthin.

Den internationellt sett mest betydelsefulla svenska poeten dog den 3 april 2016. Lars Gustafsson blev 79 år. Peter Nyberg berättar om poetens verksamhetsfält.  

När jag var mycket ung och fortfarande säker på hur världen var tyckte jag innerligt illa om Lars Gustafsson. I teve satt han tillbakavräkt i sofforna och sa sådant jag inte förstod eller sådant jag inte visste att man kunde säga. I dagar vägde jag det sagda mot min verklighet och alltid var jag tvingad att vrida den lite. Nu när jag är vuxen och intet vet önskar jag att någon kunde säga något jag inte förstår, något som kan få mig att grubbla i dagar och som vrider min verklighet litet.

Föga oväntat uppskattar jag poeten Lars Gustafsson mer än romanförfattaren, men jag beundrar också hans nyfikenhet på medier: han var en av tämligen få författare med blogg och Facebook-sida. I den intelligent reflekterande bloggen lyckades Lars Gustafsson sällan få en kommatering på rätt plats, vilket roade svenskläraren i mig, samtidigt som nivån på tänkandet var högst i hela den svenska bloggosfären: här presenterades Fermats gåta, Nietzsche och Gunnar Ekelöf.

Som poet var Lars Gustafsson omodern i den mening att han skrev en åskådlig och konkret poesi, ofta med den västmanländska eller svenska naturen som verktyg. Vid en första genomläsning kunde poesin tyckas enkel, men här finns bråddjup att falla ner i. Även på det sättet saknar jag honom, det är få svenska poeter som förstår (eller förmår) att skriva det mycket komplexa mycket enkelt. Han var också klassiskt skolad, sonettmästare och en utmärkt rytmiserare av dikt, antagligen till följd av ett stort musikintresse.

I sin text ”A defence of poetry” (Publicerad i Populär Poesi nummer 23: A defence on poetry) berättar Lars Gustafsson om sin syn på poesi. Försvaret som framfördes under invigningen av Rotterdams poesifestival 2005 blir mer en utredning av vad poesi kan vara. Lika gammal som matematik, lika socialt belagd med fördomar, berättar han. När han börjar tala om sin poesi och ser tillbaka på sin produktion förstår Lars Gustafsson att han i skuggan av Tranströmer och Lindegren, är sparsam med metaforer. Ett exempel är ”Ramsbergs tumme”, en dikt om en murare som Gustafsson träffade för länge sedan, vars tumme till hälften var kapad. Tummen står inte för något speciellt i dikten, det vill säga den blir inte en metafor, men genom att beskriva tummen noggrant skulle den kunna stå för något annat, den nästan kräver att stå för något annat än sig själv, vilket skapar diktens spänning.

Även den sardoniska humorn (Vem skriver dikt om en avsågad tumme?) är ett kännetecken som avskiljer Lars Gustafsson från nästan alla andra svenska poeter. En ingång till Lars Gustafssons poesi fick jag genom dikten ”Haren” i Elden och döttrarna (2012).

En dag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla
Mellan syrenen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer:
öronen längre än huvudet
och undersidan vit. Stora milda ögon.

Haren sitter helt stilla och diktjaget funderar på varför – är det av tilltro till människan, vilka skäl har haren till att känna den? Smickrad stänger diktjaget dörren till hemmet. Nästa dag finner han haren liggande i en underlig ställning: ”något mellan sovande och embryo”, men får liv i djuret genom att stänka vatten på det. Haren tar ett par tveksamma steg, ”som om den inte längre hade tilltro till världen och dess bilder”. Den sista dagen finner diktjaget haren drunknad vid båtbryggan och förstår att ”Vad jag hade / sett som stilla lugn och tilltro / var blindhet och ingenting annat”. I dikten omvandlas diktjaget genom ett filosofiskt spektra och det slutar inte där:

’Naturen är god’ står det
på något slags paket i kylskåpet.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare?

Haren (Dürers pryder omslaget) behöver inte vara en symbol för något annat utan syftet med den är att få diktjaget att anta olika förhållningssätt till djuret, därmed skapas diktens spänning. Igenkänningen är inte heller oviktig, hur ofta har vi inte sett haren ligga under sin vinbärsbuske: Förtröstansfull, blind eller död?

Lars Gustafsson.Foto: Frankie Fouganthin.
Lars Gustafsson. Foto: Frankie Fouganthin.

En stor del av sitt liv ägnade sig Lars Gustafsson åt filosofi, ett ämne han skaffat sig professur i, och han fascinerades av matematik. Han levde 23 år i USA och undervisade på University of Texas i Austin. Givetvis finns mängder av anspelningar i hans dikter, men inte bara de vanliga inomlitterära utan även här utmärker sig poeten: Platon, primtal och Gauss kurva dyker upp inom några sidor i Om begagnandet av elden (2010). Sammansmältandet av kunskaper inom olika fält och nyfikenheten på världen sådan den kan te sig ur olika perspektiv är sannolikt grunden till Lars Gustafssons framgångar.

Resande tycktes vara viktigt i Lars Gustafssons liv och det syns i hans dikt. Ofta tar de skepnad av resedikter, givetvis präglade av poetens filosofiskt skolade ögon. I samlingen Fåglarna (1984) får vi i avdelningen ”Möten” följa med till bland annat Westfalen, Bebra, Cambridge och Stonehenge. När Agneta Pleijel skriver sin runa över Lars Gustafsson i DN minns hon att de ofta träffades på flygplatser och när hon ser poeten tänker hon att han varit någonstans och prisats. Av de svenska poeterna är det bara Tomas Tranströmer som kommer i närheten av Lars Gustafssons ryckte som världspoet, vilket givetvis renderat honom all tillvarons poesipriser.

Mer framträdande än den globala diktningen är dock dikter om små händelser i en västmanländsk eller svensk miljö. Ibland blir dikterna nästan helt prosaiska, som i ”Hembygdskrönika” ur Om begagnandet av elden: ”Den 3e juni1953 var ingen vanlig dag. / En herre ringer mig den 12e juli 2003. / Han heter Bark. / Det är en gammal släkt i Ramnäs”. Precis som den australiensiska nobelpriskandidaten Les Murrays styrka ligger i att skildra sitt hem ligger Lars Gustafssons styrka i att skildra närmiljön och de mycket små händelserna ( i ovanstående bok finns till och med en avdelning som heter ”Om alltför små händelser”.) och människorna. Ytterligare en favoritdikt är ”Fången”. Här får vi som läsare möta en så kallad samlare: ”Han blev tidigt fånge / bland de minsta föremålen”. Till en början framstår samlandet som meningslöst. ”Han” har märkt nästan allt med sitt namn och diktjaget försöker förstå:

Kanske var han rädd att
det skulle tas ifrån honom

Eller ville han bara
försäkra sig om
att han verkligen fanns?

Lars Gustafsson fanns men finns inte mer. I svensk litteratur lämnar han ett oigentäppligt hål, inte bara inom poesin utan också inom essäistiken och romankonsten. Märkligt fylld av kunskap, märkligt folklig, märkligt nära har Lars Gustafsson gått vidare, precis som i dikten ”Endymion, cyklande, Västmanland”:

Denne pojke är nu fullständigt fri.
I detta ljus syns allt från sin andra sida.
Gömda bakom uren finns varje klockslags
blonde broder, som är en tom och dödlig
vilotimma.