Meny Stäng

De små tingens filosof: Lars Gustafssons poetiska bredd

Av Peter Nyberg

Lars Gustafsson.Foto: Frankie Fouganthin.
Lars Gustafsson.Foto: Frankie Fouganthin.

Den internationellt sett mest betydelsefulla svenska poeten dog den 3 april 2016. Lars Gustafsson blev 79 år. Peter Nyberg berättar om poetens verksamhetsfält.  

När jag var mycket ung och fortfarande säker på hur världen var tyckte jag innerligt illa om Lars Gustafsson. I teve satt han tillbakavräkt i sofforna och sa sådant jag inte förstod eller sådant jag inte visste att man kunde säga. I dagar vägde jag det sagda mot min verklighet och alltid var jag tvingad att vrida den lite. Nu när jag är vuxen och intet vet önskar jag att någon kunde säga något jag inte förstår, något som kan få mig att grubbla i dagar och som vrider min verklighet litet.

Föga oväntat uppskattar jag poeten Lars Gustafsson mer än romanförfattaren, men jag beundrar också hans nyfikenhet på medier: han var en av tämligen få författare med blogg och Facebook-sida. I den intelligent reflekterande bloggen lyckades Lars Gustafsson sällan få en kommatering på rätt plats, vilket roade svenskläraren i mig, samtidigt som nivån på tänkandet var högst i hela den svenska bloggosfären: här presenterades Fermats gåta, Nietzsche och Gunnar Ekelöf.

Som poet var Lars Gustafsson omodern i den mening att han skrev en åskådlig och konkret poesi, ofta med den västmanländska eller svenska naturen som verktyg. Vid en första genomläsning kunde poesin tyckas enkel, men här finns bråddjup att falla ner i. Även på det sättet saknar jag honom, det är få svenska poeter som förstår (eller förmår) att skriva det mycket komplexa mycket enkelt. Han var också klassiskt skolad, sonettmästare och en utmärkt rytmiserare av dikt, antagligen till följd av ett stort musikintresse.

I sin text ”A defence of poetry” (Publicerad i Populär Poesi nummer 23: A defence on poetry) berättar Lars Gustafsson om sin syn på poesi. Försvaret som framfördes under invigningen av Rotterdams poesifestival 2005 blir mer en utredning av vad poesi kan vara. Lika gammal som matematik, lika socialt belagd med fördomar, berättar han. När han börjar tala om sin poesi och ser tillbaka på sin produktion förstår Lars Gustafsson att han i skuggan av Tranströmer och Lindegren, är sparsam med metaforer. Ett exempel är ”Ramsbergs tumme”, en dikt om en murare som Gustafsson träffade för länge sedan, vars tumme till hälften var kapad. Tummen står inte för något speciellt i dikten, det vill säga den blir inte en metafor, men genom att beskriva tummen noggrant skulle den kunna stå för något annat, den nästan kräver att stå för något annat än sig själv, vilket skapar diktens spänning.

Även den sardoniska humorn (Vem skriver dikt om en avsågad tumme?) är ett kännetecken som avskiljer Lars Gustafsson från nästan alla andra svenska poeter. En ingång till Lars Gustafssons poesi fick jag genom dikten ”Haren” i Elden och döttrarna (2012).

En dag fanns han plötsligt.
Alldeles stilla
Mellan syrenen och vinbärsbusken.
Precis som hos Dürer:
öronen längre än huvudet
och undersidan vit. Stora milda ögon.

Haren sitter helt stilla och diktjaget funderar på varför – är det av tilltro till människan, vilka skäl har haren till att känna den? S