Meny Stäng

Skamsamlarens vagn och utrop: En dikt om dagen utgör grunden för Sam Carlquists författarskap

Av Mats Hansson

Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.
Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.

Jag möter Sam Carlquist på Kafé Klavér i Stockholm på Södermalm. Här har han tidigare haft boksläpp av sina diktsamlingar Brev från Sevastopol och Gud bodde i Rågsved. Han leder mig vant in bland borden. Det gråvita skägget sänder ut en klokskap och blicken är skarp. Den granskar nyfiket sin omgivning. Vi sätter oss ner, beställer mat och samtalet är redan igång. Jag undrar givetvis vem han är och när jag frågar blir han tyst en stund men skiner sedan upp och visar mig en dikt från hans kommande diktsamling:

Ej tatuerad och med få ärr efter ingrepp 
inga märken efter inbillade segrar.
Sjuttio år och snart fullbordad;
ett minne tätbebyggt; med hus och lador
fönster som öppna böcker.

Dikten berättar vem som finns framför mig, en fingervisning om var han befinner sig i livet. Om vi går långt tillbaka i tiden så berättar Sam att han började skriva lyrik tidigt och höll på fram till 30-årsåldern, då skrivandet upphörde i samband med att han 1983 tillträdde en ny tjänst på och bakom scenen i Kungsträdgården. På det nya arbetet gick all kraft och kreativitet åt för att skapa underhållningsprogram och utställningar. Det dröjde ända fram till 2009 tills han återupptog sitt skrivande som pensionär med små dagliga berättelser som utvecklades till poesi som han la ut på Facebook. Den snabba responsen och kritiken där blev en stor och viktig drivkraft för det fortsatta skrivandet. Sin största publik tycker han finns i den egna generationen som funderar över samma saker som han själv.

– För en 30-åring kan en 70-årings funderingar kring livets slut vara ointressanta.

När jag nämner att min uppfattning är att många ur de yngre generationerna läser hans poesi medstor behållning tittar han lite förvånat, men gläds oerhört av detta.

Grundtonen i dikterna från förr tycks vara densamma som de nutida. Samtliga dikter tar sitt ursprung ur en bild, verklig eller inte. Men idag säger Sam att han har mer att berätta vilket är en direkt följd av en livserfarenhet. Ett kvitto på att man levt. Han söker med orden i sin första diktsamling, Brev från Sevastopol, att förklara och delge en verklighet. Som Christer Enander skriver i förordet är det ”En röst som söker sin identitet, sitt sammanhang. Ett sökande efter rottrådar och tillhörighet.”

Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.
Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.

Skrivandet är ett långt gående experiment om hur man ska kunna prata om gudstanken, att låta religionens begrepp smyga sig in i det allmänna tänkandet. Samtidigt var Sam rädd för vad som skulle hända med hans läsare när han uttryckligen använder sig av begreppet Gud. Skulle hans läsare falla bort? Det blev tvärtom och hans läsare på Facebook tredubblades.

Sam strävar efter det som slutligen blir allmängiltigt, att det angår människorna, något att känna igen. En central tanke i hans skrivande är det tidigare nämnda gudsbegreppet och hur det smyger in i vardagen. När han funderar kring frågor om sin egen gudsbild kan han se Gud befinna sig på skilda ställen och i olika personer. Ibland kan det vara så enkelt att begreppet är likställt med samvetet. Det kan också vara en skärva av det möjliga goda. Han poängterar att dessa tolkningar av gudsbegreppet är föreställningar, bilder och tankar som delas av många och därför gör dem hanterbara och mer allmängiltiga i diktform. Sedan kommer också spår av judiskt tänkande och termer in i resonemangen. Titelsviten handlar om konsekvensen av att tänka sig grannfrun som Gud.

ur Gud bodde i Rågsved:

Jag vet bara hur hon är när hon är hemma hos
mig, förklarar jag. Att hon alltid skriver upp
saker på små lappar. Att hon kan
skratta och gråta samtidigt.
Hon torkar ofta händerna mot byxorna
och är helt ointresserad av tid.
Hon har ovanligt små händer men bär
obehindrat eld och vatten
medan hon talar om annat.
Hon tycker om att leka lekar,
att skriva varannan mening på en berättelse.
Ibland gör hon mig klok, ibland
stannar hon mitt hjärta för att visa att jag lever.

Sam säger att de flesta människor, inklusive han själv, är vardagstroende. Med det menar han att hela vårt samhälle är uppbyggt på tankar grundade i den judiska och kristna traditionen. Regler om hur människor skall göra för att tänka gott och vara rättvisa. Vardagstroende säger Sam är att var och en har tagit till sig bitar av en gudsbild som plockas fram eller tränger sig på i stunder av nöd eller djup tacksamhet.

– Hur många ber inte en tyst bön när deras barn är allvarligt sjukt utan att formulera exakt vem man ber till?

Sam säger att han är fostrad till att göra skillnad på tro och religion, och att den judiska traditionen tillåter ett ifrågasättande — att diskutera och ”gräla med chefen” som också blir belyst i hans dikt ”Besvärjelser”:

Böner, böner, bruk av böner,
berusade missbruk av böner.
Byteshandel med Gud.
Glaspärlor mot nåd.

Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.
Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.

Poeten framför mig pratar gärna om språkets funktion och hur ord uppfattas. Han är en språkmänniska och lägger stor vikt vid hur man uttrycker sig i tal och skrift, och säger bestämt att varenda stavelse är viktig när man skriver poesi. Irritationen och ilskan kunde vara påfallande i det tidigare skrivandet när han slarvade. När han vågade bli riktigt självkritisk och lita på sin egen uttrycksförmåga och framför allt på läsaren var han noga med att fullfölja dikten och inte använda sig av upprepningar eller blommiga dekorationer. Rytmiken är viktig. En rad måste inte nödvändigtvis ha samma rytm som raden innan, men varje rad för sig måste ha en rytm. Han säger vidare att det inte är ovanligt att den mest populära poesin uppskattas av människor som normalt inte läser poesi. Den är alltid sångbar och i sammanhanget nämner han Nils Ferlin och Lars Forsell som arbetade med rytmik och var extremt noggranna med rimmen. Vi har också ett arv från äldre kristna psalmer med rytmik och sångbarhet.

Sam använder sig av metaforer ofta och uttrycksfullt, säger att det handlar om ett bildseende. Ett bra exempel på rikligt förekommande metaforer finner man i en vers ur samlingen Gud bodde i Rågsved:

Jag förstår inte dem som säger:
jag vill se Guds ansikte!
Vi kräver, kräver att få se!
De vill att jag ska dansa för dem;
lösa de svåra talen med krita på tavlan –
skaka deras tro till kristaller i ett provrör.
Varför kräver de mitt ansikte
när de inte vågar se sitt eget?
Det finns trappor att skura
och hemlösa att värma,
barn att mätta med kärlek.
Trösta den som är berusad av rädsla
och se mitt ansikte i varandras.

När han ska förklara hur det fungerar levererar han en metafor av rang och säger att han pressar bilden genom språket. Man skapar medvetet en udda framställning av en känsla. Med poesins magi skapas en begriplighet eller ett förtydligande. Det finns en dubbelhet som gör det möjligt för läsaren att associera fritt. Skrivandet är lustfyllt, säger Sam, som att ringa upp en kompis och berätta en historia eller att lägga upp en dikt på Facebook. Sam berättar att han låtsas att han har lovat att lägga ut minst en dikt per dag för sina läsare och det har han gjort under de senaste fem åren. Under den här tiden har han också upptäckt att en del läsare tappar distansen till vad som är poesi och person så att vissa kan tro att en dikt illustrerar hur författaren mår denna dag. Med detta vill han också betona skillnaden mellan poesi och dagboksanteckningar.

Sam är en kreativ person, varm och öppen, och i vårt samtal finns det plats för både allvar och skratt. Men hur är det med poeten i honom? Finns det något samband mellan kreativt skapande och glädje? Han säger med bestämdhet att glädjen inte skapar tillnärmelsevis den kreativitet som den psykiska ohälsan gör. Vid några tillfällen har han drabbats av sådan där himlastormande lyckokänsla som går över väldigt fort. Det är inte något stadium man vill gå omkring i. En vardaglig glädje kan kännas angenämt men är långt ifrån den drivkraft som en oro eller nedstämdhet kan vara. Den himlastormande lyckan är något som mest gör en upptagen av att vara glad. Glädjen skapar en yta och vi kommer osökt in på det som Sam kallar för god sentimentalitet, och nämner Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” som är är det mest praktfulla exemplet och så välförtjänt älskad med sina ytliga klara bilder och formad med sådan pregnans.Texten tar sig aldrig ovanför
huvudet på någon men sänker sig heller inte under.

Ser han då något samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet? Han svarar kort och koncist: ”Ja”, så blir det tyst en stund. Sedan säger han att det inte är lätt att reda ut detta samband, men har man upplevt en depression och kan använda sig av den erfarenheten så frigör det en hel del kreativitet som ger avtryck i skrivandet. Han säger vidare att en viss nedärvd ångest är en stark drivkraft och kreativiteten kan bli en räddning innan ångesten blir förlamande. Det är också därför man använder sig av skapandet och kreativiteten inom mentalvården, för att människor ska hitta utlopp och balans genom att måla eller skapa något. Att skriva är att utnyttja sina egna erfarenheter och Sam nämner en egen depression som var väldigt besvärlig men inte djup. Han bestämde sig för att
skriva den och depressionen gick över med detta. Den formade sig, mynnade ut i en diktsvit som han kallar ”Förtvivlans biografica” och som kommer att finnas med i hans nästa diktsamling.

– När jag skriver poesi kan det vara en bild eller ett ord som smakat gott. Motiven är inte så många utan blir ofta kärlek, åldrande, död som de flesta poeter skriver om, med givna teman som skuld och skam.

Beträffande skam har det nyligen vuxit fram en bild ur huvudet som han kallar ”Skamsamlaren”. En lumpsamlare som går omkring med sin kärra och samlar ihop skam och befriar folk:

Ingen av oss låtsas höra
Skamsamlarens vagn och utrop.
Vi vägrar känna gryningssvedan
där våra kroppar rör varandras.
Otvättad ligger ännu natten
som en hund vid tröskeln.

I en annan diktsvit, ett arbete, som kommer att finnas med i en senare diktsamling har Sam gjort ett medvetet socialt val. Han kallar dikten för ”De bredvidlevande”. Han berättar att det är ett pågående arbete sedan flera år tillbaka och handlar om uteliggare som är sjuka, döende, olyckliga och som sover i källare, på gatorna eller vindskontor.

ur De bredvidlevande:

Man brände landen för nya grödor.
Jag brände mig. Här växer ont och ledsnad;
filtar, tidningshögar, böjda skedars glömska.
Den glatta stenen mjuknar. Vila utan vila.
Minnet av kärlek faller
som ett glas nedför trappor.

Det har varit ett intensivt och givande samtal kring skrivandets drivkrafter. Om gudsbegreppet, glädjen, nedstämdheten och kreativiteten. Vi har pratat om språkets funktioner i poesin. Jag fick möta poeten Sam Carlquist som efter ett långt uppehåll från skrivandet och poesin kommit tillbaka och skriver dikter och berättelser som är mer angelägna än någonsin och där varje dikt har något viktigt att berätta.