Meny Stäng

Skamsamlarens vagn och utrop: En dikt om dagen utgör grunden för Sam Carlquists författarskap

Av Mats Hansson

Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.
Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.

Jag möter Sam Carlquist på Kafé Klavér i Stockholm på Södermalm. Här har han tidigare haft boksläpp av sina diktsamlingar Brev från Sevastopol och Gud bodde i Rågsved. Han leder mig vant in bland borden. Det gråvita skägget sänder ut en klokskap och blicken är skarp. Den granskar nyfiket sin omgivning. Vi sätter oss ner, beställer mat och samtalet är redan igång. Jag undrar givetvis vem han är och när jag frågar blir han tyst en stund men skiner sedan upp och visar mig en dikt från hans kommande diktsamling:

Ej tatuerad och med få ärr efter ingrepp 
inga märken efter inbillade segrar.
Sjuttio år och snart fullbordad;
ett minne tätbebyggt; med hus och lador
fönster som öppna böcker.

Dikten berättar vem som finns framför mig, en fingervisning om var han befinner sig i livet. Om vi går långt tillbaka i tiden så berättar Sam att han började skriva lyrik tidigt och höll på fram till 30-årsåldern, då skrivandet upphörde i samband med att han 1983 tillträdde en ny tjänst på och bakom scenen i Kungsträdgården. På det nya arbetet gick all kraft och kreativitet åt för att skapa underhållningsprogram och utställningar. Det dröjde ända fram till 2009 tills han återupptog sitt skrivande som pensionär med små dagliga berättelser som utvecklades till poesi som han la ut på Facebook. Den snabba responsen och kritiken där blev en stor och viktig drivkraft för det fortsatta skrivandet. Sin största publik tycker han finns i den egna generationen som funderar över samma saker som han själv.

– För en 30-åring kan en 70-årings funderingar kring livets slut vara ointressanta.

När jag nämner att min uppfattning är att många ur de yngre generationerna läser hans poesi medstor behållning tittar han lite förvånat, men gläds oerhört av detta.

Grundtonen i dikterna från förr tycks vara densamma som de nutida. Samtliga dikter tar sitt ursprung ur en bild, verklig eller inte. Men idag säger Sam att han har mer att berätta vilket är en direkt följd av en livserfarenhet. Ett kvitto på att man levt. Han söker med orden i sin första diktsamling, Brev från Sevastopol, att förklara och delge en verklighet. Som Christer Enander skriver i förordet är det ”En röst som söker sin identitet, sitt sammanhang. Ett sökande efter rottrådar och tillhörighet.”

Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.
Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.

Skrivandet är ett långt gående experiment om hur man ska kunna prata om gudstanken, att låta religionens begrepp smyga sig in i det allmänna tänkandet. Samtidigt var Sam rädd för vad som skulle hända med hans läsare när han uttryckligen använder sig av begreppet Gud. Skulle hans läsare falla bort? Det blev tvärtom och hans läsare på Facebook tredubblades.

Sam strävar efter det som slutligen blir allmängiltigt, att det angår människorna, något att känna igen. En central tanke i hans skrivande är det tidigare nämnda gudsbegreppet och hur det smyger in i vardagen. När han funderar kring frågor om sin egen gudsbild kan han se Gud befinna sig på skilda ställen och i olika personer. Ibland kan det vara så enkelt att begreppet är likställt med samvetet.