Meny Stäng

Skamsamlarens vagn och utrop: En dikt om dagen utgör grunden för Sam Carlquists författarskap

Av Mats Hansson

Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.
Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.

Jag möter Sam Carlquist på Kafé Klavér i Stockholm på Södermalm. Här har han tidigare haft boksläpp av sina diktsamlingar Brev från Sevastopol och Gud bodde i Rågsved. Han leder mig vant in bland borden. Det gråvita skägget sänder ut en klokskap och blicken är skarp. Den granskar nyfiket sin omgivning. Vi sätter oss ner, beställer mat och samtalet är redan igång. Jag undrar givetvis vem han är och när jag frågar blir han tyst en stund men skiner sedan upp och visar mig en dikt från hans kommande diktsamling:

Ej tatuerad och med få ärr efter ingrepp 
inga märken efter inbillade segrar.
Sjuttio år och snart fullbordad;
ett minne tätbebyggt; med hus och lador
fönster som öppna böcker.

Dikten berättar vem som finns framför mig, en fingervisning om var han befinner sig i livet. Om vi går långt tillbaka i tiden så berättar Sam att han började skriva lyrik tidigt och höll på fram till 30-årsåldern, då skrivandet upphörde i samband med att han 1983 tillträdde en ny tjänst på och bakom scenen i Kungsträdgården. På det nya arbetet gick all kraft och kreativitet åt för att skapa underhållningsprogram och utställningar. Det dröjde ända fram till 2009 tills han återupptog sitt skrivande som pensionär med små dagliga berättelser som utvecklades till poesi som han la ut på Facebook. Den snabba responsen och kritiken där blev en stor och viktig drivkraft för det fortsatta skrivandet. Sin största publik tycker han finns i den egna generationen som funderar över samma saker som han själv.

– För en 30-åring kan en 70-årings funderingar kring livets slut vara ointressanta.

När jag nämner att min uppfattning är att många ur de yngre generationerna läser hans poesi medstor behållning tittar han lite förvånat, men gläds oerhört av detta.

Grundtonen i dikterna från förr tycks vara densamma som de nutida. Samtliga dikter tar sitt ursprung ur en bild, verklig eller inte. Men idag säger Sam att han har mer att berätta vilket är en direkt följd av en livserfarenhet. Ett kvitto på att man levt. Han söker med orden i sin första diktsamling, Brev från Sevastopol, att förklara och delge en verklighet. Som Christer Enander skriver i förordet är det ”En röst som söker sin identitet, sitt sammanhang. Ett sökande efter rottrådar och tillhörighet.”

Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.
Sam Carlquist. Foto: Kalle Alm.

Skrivandet är ett långt gående experiment om hur man ska kunna prata om gudstanken, att låta religionens begrepp smyga sig in i det allmänna tänkandet. Samtidigt var Sam rädd för vad som skulle hända med hans läsare när han uttryckligen använder sig av begreppet Gud. Skulle hans läsare falla bort? Det blev tvärtom och hans läsare på Facebook tredubblades.

Sam strävar efter det som slutligen blir allmängiltigt, att det angår människorna, något att känna igen. En central tanke i hans skrivande är det tidigare nämnda gudsbegreppet och hur det smyger in i vardagen. När han funderar kring frågor om sin egen gudsbild kan han se Gud befinna sig på skilda ställen och i olika personer. Ibland kan det vara så enkelt att begreppet är likställt med samvetet. Det kan också vara en skärva av det möjliga goda. Han poängterar att dessa tolkningar av gudsbegreppet är föreställningar, bilder och tankar som delas av många och därför gör dem hanterbara och mer allmängiltiga i diktform. Sedan kommer också spår av judiskt tänkande och termer in i resonemangen. Titelsviten handlar om konsekvensen av att tänka sig grannfrun som Gud.

ur Gud bodde i Rågsved:

Jag vet bara hur hon är när hon är hemma hos
mig, förklarar jag. Att hon alltid skriver upp
saker på små lappar. Att hon kan
skratta och gråta samtidigt.
Hon torkar ofta händerna mot byxorna
och är helt ointresserad av tid.
Hon har ovanligt små händer men bär
obehindrat eld och vatten
medan hon talar om annat.
Hon tycker om att leka lekar,
att skriva varannan mening på en berättelse.
Ibland gör hon mig klok, ibland
stannar hon mitt hjärta för att visa att jag lever.

Sam säger att de flesta människor, inklusive han själv, är vardagstroende. Med det menar han att hela vårt samhälle är uppbyggt på tankar grundade i den judiska och kristna traditionen. Regler om hur människor skall göra för att tänka gott och vara rättvisa. Vardagstroende säger Sam är att var och en har tagit till sig bitar av en gudsbild som plockas fram eller tränger sig på i stunder av nöd eller djup tacksamhet.

– Hur många ber inte en tyst bön när deras barn är allvarligt sjukt utan att formulera exakt vem man ber till?

Sam säger att han är fostrad till att göra skillnad på tro och religion, och att den judiska traditionen tillåter ett ifrågasättande — att diskutera och ”gräla med chefen” som också blir belyst i hans dikt ”Besvärjelser”:

Böner, böner, bruk av böner,
berusade missbruk av böner.
Byteshandel med Gud.
Glaspärlor mot nåd.

Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.
Sam Carlquist. Foto: Anders Henriksson.

Poeten framför mig pratar gärna om språkets funktion och hur ord uppfattas. Han är en språkmänniska och lägger stor vikt vid hur man uttrycker sig i tal och skrift, och säger bestämt att varenda stavelse är viktig när man skriver poesi. Irritationen och ilskan kunde vara påfallande i det tidigare skrivandet när han slarvade. När han vågade bli riktigt självkritisk och lita på sin egen uttrycksförmåga och framför allt på läsaren var han noga med att fullfölja dikten och inte använda sig av upprepningar eller blommiga dekorationer. Rytmiken är viktig. En rad måste inte nödvändigtvis ha samma rytm som raden innan, men varje rad för sig måste ha en rytm. Han säger vidare att det inte är ovanligt att den mest populära poesin uppskattas av människor som normalt inte läser poesi. Den är alltid sångbar och i sammanhanget nämner han Nils Ferlin och Lars Forsell som arbetade med rytmik och var extremt noggranna med rimmen. Vi har också ett arv från äldre kristna psalmer med rytmik och sångbarhet.

Sam använder sig av metaforer ofta och uttrycksfullt, säger att det handlar om ett bildseende. Ett bra exempel på rikligt förekommande metaforer finner man i en vers ur samlingen Gud bodde i Rågsved:

Jag förstår inte dem som säger:
jag vill se Guds ansikte!
Vi kräver, kräver att få se!
De vill att jag ska dansa för dem;
lösa de svåra talen med krita på tavlan –
skaka deras tro till kristaller i ett provrör.
Varför kräver de mitt ansikte
när de inte vågar se sitt eget?