Meny Stäng

Världen är ett slukhål av mörker: Poesi som tröst och kamp i Om detta sjunger vi inte ensamma

Av Peter Nyberg

Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.

Bokförlaget ETC har givit ut antologin Om detta sjunger vi inte ensamma där flera av Sveriges bästa samtidspoeter får tillfälle att beskriva den frustration som genomsyrar samhället.

– Titeln är en gemenskapsmarkering. Vi är inte ensamma om det som sker. Vi är i själva verket många som rör oss tillsammans. Delar samma ilska, frustration, sorg och rädsla. Men vi delar också samma vilja att agera och att vara tillsammans, berättar poeten Charlotte Qvandt, redaktör för antologin tillsammans med författaren Anna Jörgensdotter.

Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.

Arbetet med att sammanställa antologin bottnade i en känsla av frustration som de båda redaktörerna märkte hade etablerats i samhället runt omkring dem. Vanmakten liknar i mycket ett nationellt trauma. Människor på flykt från krig och förföljelser som drabbats av mardrömslika skeenden stoppas vid gränserna av oklara skäl. Efter att under lång tid närt självbilden som en generös och humanistisk nation blev det plötsligt svårt att känna igen sig och identifiera sig i de politiska skeende som avslutade 2015. IS, flyktingvågen, stängda gränser och främlingsfientlighetens frammarsch.

– Världen runt oss är ett slukhål av mörker. Att samla dikterna som skildrar vad detta väcker var ett behov hos både mig och Anna. Jag kontaktade henne en kväll, och vi började arbeta direkt.

När en inbjudan att skriva i antologin utifrån orden ”tröst” och ”kamp” hade skickats ut förstod redaktörerna att de var långtifrån ensamma om frustrationen. Att formulera det som hände i ord var ett behov hos många. Det var också uppenbart att formuleringarna krävde en större bredd än den som fanns mellan orden ”tröst” och ”kamp”.

Åsa Maria Kraft skriver i sitt bidrag om mänskligheten som självförstörande och inleder dikten med:

De permanenta krigen och de permanenta
flyktingförläggningarna vi lever i:
till slut alla tillsammans igen
under permanenta provisoriska tälttak (ikea-design)

I dikten måste jorden själv till sist reagera på mänsklighetens ovilja att sluta kriga, att sluta förstöra varandra. Jordens vapen är annorlunda än människans, den höjer och sänker temperaturen, blir i sig själv ogästvänlig och till sist dödlig.