Meny Stäng

Världen är ett slukhål av mörker: Poesi som tröst och kamp i Om detta sjunger vi inte ensamma

Av Peter Nyberg

Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.

Bokförlaget ETC har givit ut antologin Om detta sjunger vi inte ensamma där flera av Sveriges bästa samtidspoeter får tillfälle att beskriva den frustration som genomsyrar samhället.

– Titeln är en gemenskapsmarkering. Vi är inte ensamma om det som sker. Vi är i själva verket många som rör oss tillsammans. Delar samma ilska, frustration, sorg och rädsla. Men vi delar också samma vilja att agera och att vara tillsammans, berättar poeten Charlotte Qvandt, redaktör för antologin tillsammans med författaren Anna Jörgensdotter.

Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.

Arbetet med att sammanställa antologin bottnade i en känsla av frustration som de båda redaktörerna märkte hade etablerats i samhället runt omkring dem. Vanmakten liknar i mycket ett nationellt trauma. Människor på flykt från krig och förföljelser som drabbats av mardrömslika skeenden stoppas vid gränserna av oklara skäl. Efter att under lång tid närt självbilden som en generös och humanistisk nation blev det plötsligt svårt att känna igen sig och identifiera sig i de politiska skeende som avslutade 2015. IS, flyktingvågen, stängda gränser och främlingsfientlighetens frammarsch.

– Världen runt oss är ett slukhål av mörker. Att samla dikterna som skildrar vad detta väcker var ett behov hos både mig och Anna. Jag kontaktade henne en kväll, och vi började arbeta direkt.

När en inbjudan att skriva i antologin utifrån orden ”tröst” och ”kamp” hade skickats ut förstod redaktörerna att de var långtifrån ensamma om frustrationen. Att formulera det som hände i ord var ett behov hos många. Det var också uppenbart att formuleringarna krävde en större bredd än den som fanns mellan orden ”tröst” och ”kamp”.

Åsa Maria Kraft skriver i sitt bidrag om mänskligheten som självförstörande och inleder dikten med:

De permanenta krigen och de permanenta
flyktingförläggningarna vi lever i:
till slut alla tillsammans igen
under permanenta provisoriska tälttak (ikea-design)

I dikten måste jorden själv till sist reagera på mänsklighetens ovilja att sluta kriga, att sluta förstöra varandra. Jordens vapen är annorlunda än människans, den höjer och sänker temperaturen, blir i sig själv ogästvänlig och till sist dödlig.

Jordens säkerhetssystem
kommer att frambringa
de vapen som behövs mot oss
för att åter bli en form
där livet inte hotas.
ett balanserat ekosystem.
Och den goda nyheten är:
Än finns tid att byta sida, desertera

Ett liknande anslag har Carolina Thorell: ”I en dröm flyttade jag mig, genom att härma / växtligheten –buskarna, rötterna, grövre grenar / Ja, organiskt, så tog jag mig fram”.

Genomgående gestaltas undergången, människan som spillra i en helhet som är ogripbar och helt manipulerar individen. Mycket tröst finns inte att hämta i antologin. Istället är den ett upprop till kamp. Johannes Anyurus boxare lindar sina händer i dikten ”Aska”:

Håller handen framför mig, lindar
remsan över handleden, knogarna – dyrbara
trådslitna strimmor av hopp; vi sluter deras ögon
och ber Gud göra deras gravar
rymliga, ljusgenomstungna
att förlåta oss

Omdetta_omslag_hiresDiktens innehåll har flera dimensioner. Samtidigt som boxaren lindar sina händer ser vi bilder av Sverige sådant vi känner landet: ”selfien: svenskalektionerna”. Vad som genomsyrar texten är rädslan för det okända manifesterade i helt konkreta händelseförlopp: ”Villapriserna kommer att sjunka / om de kommer hit – våldet rämna”. Medan boxaren börjar slå på sin sandsäck, vilken liknas vid en upphängd kropp, fortsätter de mörka bilderna av en värld som förgås att radas upp. Till sist återstår vi bara som aska, den vanligaste bilden av vår egen förgänglighet.

Att något måste vridas rätt, förändras både inom och utom människor poängterar också Charlotte Qvandt.

– Jag upplever ett avstånd mellan människor och grupper av människor. Kalla det segregering, klassklyftor, kultur, fördomar så kommer du nog ganska nära. Avstånd föder okunskap föder rädsla föder kyla. Där någonstans är vi nu, och behöver arbeta för att vrida hjulen rätt igen.

Hon tror att alla rädda människor har ett motiv till sin rädsla men att det är svårt att som individ att lindra, att det inte heller kan vara individens ansvar att lindra all rädsla som finns.

Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.

– Däremot kan jag personligen säga att mitt eget mod väcks av att känna närheten från andra, som bär på samma börda. Jag krokar i och vågar gå ett par steg till. Krokar i… och så fortsätter det.

Läkaren i Kjell Espmarks bidrag ”Flykt” drivs mellan sin vilja att hjälpa och den rena exponerade rädslan. På samma sätt som mod skapar mod, som Charlotte Qvandt berättar, skapar frustration frustration. Espmarks läkare integrerar människorna han möter i sitt flyktingläger och blir ett med dem: ”Hur många förtvivlade ryms i mig”, frågar han sig.

När jag försöker sy ihop
det ena folkets uppslitna buk
hotar det andra folket, farande skuggor,
att hugga av mig händerna.

Mardrömsvisionen är ett av de vanligaste motiven i antologin. Helena Boberg skriver om lemlästade kroppar och män med ”stela ormar / i händerna”. Det är efter eller under apokalypsen, undergången där ingen mänsklighet utom den helt primala finns kvar: ”Barnen krossar sina ögon med levande stenar / Kvinnor med bukar svällande / tångblåsor / i spåren av dessa driftiga riter / Till kött skall de åter varda”.

Även om verkligheten beskrivs som absurd av poeterna är få av dem uttalat politiska. Undantaget är poesikollektivet C(en)sur. I dikten ”Rapport från en bisarr debatt” samplas uttalanden av politiker som är just bisarra. Utgångspunkten är inte partipolitisk, själva invandringsdebatten visas neutralt upp i sin besynnerliga natur. Politikerna citeras helt enkelt: ”Gunilla Schmidt: Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta”. Eller så redogörs för händelsescheman: ”Ytterligare ett asylboende brann i morse. / Polisens facit efter sjutton bränder, / noll misstänkta, en tradition / som har djup förankring i Sverige”.

Poesin i Om detta sjunger vi inte ensamma är visserligen väl mörk i ett Sverige som materiellt sett är välmående men beskriver samtidigt en moralisk avgrund vi balanserar vid. Det är här dikten har sin uppgift:

– Jag tror att poesi kan få tillträde till rum och utrymmen i människor som annars är stängda eller otillgängliga. Om man bara öppnar sig lite inför dikten tror jag att den kan förändra på riktigt. Om dessa människor är allmänheten, så ja. Den gör skillnad, avslutar Charlotte Qvandt.