Meny Stäng

Världen blir verkligare genom poesin: om iakttagelseförmågan hos poeten Göran Strömqvist

Av Mats Hansson

Göran Strömqvist intervjuas av Mats Hansson på Citykonditoriet. Foto: Mats Hansson.
Göran Strömqvist intervjuas av Mats Hansson på Citykonditoriet. Foto: Mats Hansson.

Göran Strömqvist och jag träffas på Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata i centrala Stockholm. Det här verkar vara en bra plats, säger Göran som ordinerats bakelser och Risifrutti av doktorn för sin magerhet. Vi slår oss ner med kaffe. Göran berättar att kärleken grep tag i honom som mycket ung och det var något som fick honom att börja skriva. Norrlandsvalsen ”Nidälven” spelades flitigt i barndomshemmet och som 13- åring skrev han en kärleksvals till melodin och sjöng för sin äldsta syster som förstod allvaret och höll god min. Det var stort för Göran och början på ett långt skrivande.

Göran, född 1927, är uppvuxen i Borlänge och flyttade till Göteborg 1946 där han tog studenten. Fortsatta studier och lärarverksamhet ledde så småningom till en metodiklektorstjänst på Göteborgs Universitet. När jag frågar honom vem han är beskriver han sig själv som en sökare som så många andra poeter, med sina egna unika erfarenheter och fördomar.

– Jag är inte någon krigare. Mera en observatör. Kanske lite försiktig och feg och får kämpa en aning med mig själv för att ta ställning.

När han så småningom började jobba som lärarutbildare skrev han ner sina kommentarer till studenternas prestationer. Det blev uppskattat och studenterna kunde i lugn och ro läsa om och begrunda vad de hade gjort. ‘

– Kommentarerna måste vara väl avvägda, konkreta och genomtänkta för att inte vålla onödiga grubblerier i studenternas huvuden, säger Göran.

Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.
Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.

Denna balans blev samtidigt, för honom själv, en stilutveckling i skrivandet med krav på noggrannhet och spontanitet i samspel, i grunden en viktig skola för en poet. På 80- talet skrev han i Borlänge Tidning en artikelserie om Borlänge som det var i hans barndom. Ett mödosamt arbete som framkallade många funderingar och ett evigt formulerande, där han fick vända och vrida på meningar för att det skulle kännas bra och tillfredsställande. Ur detta växte så småningom hans första litterära verk fram år 2002, novellsamlingen Cresent, som blev väl mottagen och såldes i flera hundra exemplar.

Vi talar om lusten till språket och om hur skrivprocessen också innebär ett sökande. Metaforer är intressanta menar Göran, skrattar till och nämner hur han brukar fråga sin bankomat när han glömt sitt kort om han kan få ta ut några formuleringar istället. Han berättar att han älskar rimmad vers, som han upplever som balsam för själen. Har själv svårt att bemästra denna konst men kan njuta av flertalet 1800-tals författarna som ofta är formens mästare. I sin essäbok från 2015, Den rätta klangen, skriver han i ”Terziner hos två svenska lyriker” om Hjalmar Gullberg och Lotta Olsson som båda finner tröst i rimkonstens kraft och skönhet.

På den tiden han var ung och växte upp var det aldrig tal om beröm från vuxenvärlden och skolan. Han gick ständigt omkring och var rädd och osäker. Ur denna rädsla har det visat sig att beröm och uppmuntran inte är helt oväsentliga drivkrafter i hans skrivande. Glädjen att hitta formen och uttrycket har varit en ständig följeslagare och en kraft att fortsätta skriva, att ständigt söka nya meningar och formuleringar. Att hantera ensamheten är även en viktig drivkraft, att ha sällskap av orden och meningarna. Att skriva är lust och glädje men också en bearbetning av en inre problematik.

Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.
Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.

Göran ser sitt skrivande och sökande som ett ”rese – och upplevelseprojekt”, att få uppleva hur språket fungerar, blicka tillbaka och se att något stämmer, något som mynnar ut och bildar en slags språklig glädje. Han ser skrivandet som en kommunikationsfråga. En viktig kontakt är hans son som är språkforskare och fotograf och som han byter skrifter och alster, erfarenheter och synpunkter med. Jag frågar honom vilket ansvar man har som författare och Göran vill begränsa det i första hand till sina barn och barnbarn som han dedicerar sina böcker till. Att säga sig ha ett ansvar för sina läsare eller en läsekrets tycker han blir för stort.

– Språket, säger han, gör att man kan se en tanke få fysisk form.

Likt det man ibland kan se i gamla filmer där en författare skriver på maskin och man ser hur texten flyter fram och byggs på. Just den processen är intressant genom den nyfikenhet den väcker om vad som kommer härnäst. Alla som skriver kan nog intyga att plötsligt når man djupet eller erfarenheten som man kanske inte var helt på det klara med från början. Detta är delvis språkets förtjänst men det innebär också en psykologisk reaktion. Göran säger att han är lite distraktivt och introvert lagd och menar att han uttrycker sig mera framgångsrikt i skrift än i tal. Muntligen kan det i vissa lägen ta stopp men i skrift brukar det alltid finnas lösningar och möjligheter att uttrycka sig. Menar att han är bättre på att skriva lyrik än prosa men anledningen till detta känner han inte till.

– Möjligen, säger han, kan det bero på att han känner sig själv bättre än de ämnen han skriver prosa om.

Han skrattar till och säger att han är påfallande väl kunnig om sig själv och menar att han är en centrallyriker.

– Skrivandet kan ibland bli som ett samtal med en doktor eller nära vän, säger Göran. Ur diktsamlingen På resa, utgiven 2014, förflyttar han oss, litet skämtsamt, in till doktorn:

”Hos doktorn”

Hört talas om signaler
frågade doktorn.
Kan vara nog så svårt
för ett ego men jag skriver ut.
Tre ggr dagl
resten av livet.
Sen får vi se.

Vi kommer osökt in på skrivandets funktioner och människans olika tillstånd. Göran nämner Ingmar Bergman som ett exempel på en person som kunde göra något kreativt av sina depressioner. Göran själv skriver för att bland annat hantera inre kriser och social problematik och ser ett självklart och starkt samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Ur diktsamlingen På resa :

”På perrongen”

Kvinnan glider långsamt förbi
onårbar fyller hon kupén med
sitt ansiktes frånvaro
likt Fru Rubenson på
Ernst Josephssons målning
våra fingrar famlar efter henne
hennes sår
hennes balsam att ha
i handflatan när
smärtan är som störst.

Skrivandet är ett slags läggning menar han och styrs indirekt av ens personlighet. ”Rent generellt,” säger han, ”är glädjen oproblematisk och genererar inte så mycket eftertanke.” I Görans första diktsamling Ordhål, från 2011, visar han i en dikt en stor portion humor men visst kan också den leda till eftertanke:

”En hjälp på vägen”

Jag slog en elev en gång.
Han hade varit oförskämd.
Sen mötte jag honom efter trettio år.
Tack för vad du gjorde den gången, sa han.
Jag behövde det.
Då slog jag honom igen.

Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.
Göran Strömqvist. Foto: Mats Hansson.

Många anser att utan det verkliga livet så finns ingen poesi. Göran är av den åsikten att utan poesi finns ingen verklighet. Han har försökt intressera sin egen hembygd, på ön Donsö, att med poesins hjälp försöka göra världen lite ”verkligare” och samtidigt försöka sälja sin egen poesi. Om detta har han skrivit en intressant och roande text ”Marknadsföring” som ingår i Den rätta klangen , en skrift om människans relation till poesi och läsning.

Det dräller av incitament från verkligheten som omformas i poesi men om man vänder på det hela för att se en verklighet som utvecklats ur poesin, så är det svårare. Men tiden har radikaliserats. Så småningom får vi nog veta vad de revolutionära poeterna i till exempel Egypten och Tunisien har betytt för upproren där. I Görans diktsamling Ordhål tycker jag att titeldikten kanske kunde få vara med som en revolutionär dikt.

”Ordhål”

Grönplastat och med god markanslutning
har trådnätstaketet inringat bergknallen utanför
mitt fönster
beskäftigt och uppehållslöst arbetar det
för att hålla berget på plats
Men genom maskorna rör sig fången retligt fritt
som mitt jag genom mina ordhål

I vårt samtal om livet och poesin kommer vi in på diktarjaget och Göran säger att när han skriver ”jag” så menar han inte sig själv personligen. Men om man vill ge en touch av intimitet så använder man ”jag”. I Görans senaste diktsamling Dikt, utgiven 2016, blir ”Missing People” ett bra exempel på när ”jaget” får närhet.

”Missing People”

Missing people letar i mig.
Min själ är försvunnen.
De ger sig inte,
hjärta och alla huvudstråk genomsökta
nu mikrokärl, synapser.
Själv går jag omkring och funderar.
Var var jag när det hände?
Vad gjorde jag?
Vem var jag tillsammans med?
Det var ju med dig!
Vi vandrade över en äng med
nyslaget hö
doftande
och vi lade oss i gräset
älskade, somnade.
När jag vaknade var du borta.
Den förtätade tomheten!
Drömmen försvunnen och nu
rapporten från Missing People:
Ingenting kvar.

Göran, som skrivit under en stor del av sitt liv och som debuterade vid 75 års ålder ger våren 2016, ut sin femte diktsamling Dikt på ”Göran Strömqvist förlag” Jag ber Göran att citera något från tidigare diktsamlingar som han är nöjd och stolt över. Han väljer då en dikt i sviten av dikter om berg som ingår i samlingen Berg och annat från 2013:

”Hemligheten”

När vi borrade för tunneln fann vi
halvvägs in i berget
en sfärisk grotta,
såg den plötsligt genom hålet i väggen
som borren hade rivit upp.
Där fanns vatten och luft
och en disig intimitet av ljusmoln som sjönk och steg
allt var fuktigt
som inuti oss själva
och vi tänkte på våra älskade.
Handfallna stod vi där
medan borren på egen hand åt sig allt längre in i berget.
Jag var bas för arbetslaget och menade att intet skulle sägas
om detta till någon.
Och så blev det.
Vi tätade och sprutade cement över.
Det var tjugo år sedan
vi var sjutton man då och vi träffas fortfarande.

Ett intressant och givande samtal tar slut. Lite som Göran själv beskriver sig upplevde jag honom, dock inte introvert som han uttryckte det. Kanske mera som en återhållsam människa, vis och livserfaren med det där allvaret och humorn som så fint samverkar i hans poesi stundtals men även i verkligheten. Bakelserna är också slut. Vi plockar ihop våra saker, reser oss från bordet, vandrar mot centralstationen där tåget ska ta Göran tillbaka till västkusten. Det är på Donsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, som han lever och verkar, samlar intryck till ny poesi.