Meny Stäng

Bryssel om våren

Av Eric Luth

W. H. Auden. Foto: Okänd.
W. H. Auden. Foto: Okänd.

Raskt vandrar han ut för att infektera en stad
vars hemska framtid just kan ha anlänt.

22 mars 2016 bestämde sig en grupp terrorister för att slå till mot Bryssel. 35 dödade och mer än 300 skadade var resultatet av en vedervärdig tisdagsmorgon. W. H. Audens diktrader, skrivna i Bryssel kunde likaväl som en snötäckt decembermorgon 1938 ha handlat om en marsmorgon 2016.

Den brittiske poeten levde i Bryssel några månader hösten 1938, i exil från det Storbritannien han flytt och sällan återvände till. I diktsamlingen Another Time, som gavs ut efter att han och vännen Christopher Isherwood farit till Amerika, finns tre dikter som alla utspelar sig i Bryssel: ”Brussels in Winter”, ”Musée des Beaux Arts” och ”Gare du Midi”.

När Auden skrev om vintern i Bryssel snöade det på gatorna och klimatet blev kallare i såväl natur som samhälle. När jag skriver de här första raderna blommar körsbärsträden, de kungliga trädgårdarna i Laeken står i full blom och i Bois de la Cambre har gröna mattor av gräs bytts ut mot vita hav av sippor.

Audens utgivare Edward Mendelson konstaterar att Auden, som är ledsamt bortglömd och försmådd i Sverige men som i Storbritannien räknas bland de största, ”skrev sina dikter som om han adresserade dem till en individuell läsare. […] Auden blev den mest universella av moderna poeter genom att vara den mest individuella.” Auden själv ville fylla alla sina dikter med kärlek: även om få öppet handlar om kärlek är det kärleken som är det centrala. Genom kärleken ville Auden rikta sig till sin läsare. Genom min kärlek till Auden vill jag ge ett svar. Svaret ska handla om ett Bryssel om våren, ett bombat Bryssel, men ett Bryssel som blommar ändå.

Wandering through cold streets tangled like old string,
Coming on fountains rigid in the frost,
Its formula escapes you; it has lost
The certainty that constitutes a thing.

Så inleder Auden dikten ”Brussels in Winter” (som ingen ännu översatt till svenska). In medias res-aktigt slänger han läsaren rakt in på Bryssels gator, och han gör det i dubbel bemärkelse: det är inte Auden som vandrar, det är Auden som förklarar hur läsaren uppfattar sin vandring. Bryssels formel flyr dig. Det är en undflyende stad, som aldrig riktigt går att greppa – och det är i rörelsen som formeln försvinner. Det är medan du vandrar längs ologiska gator mot frysande fontäner som formeln flyr dig. På vägen mot målet försvann helheten.

Auden spelar på avståndet mellan Bryssel och besökaren. Medan du (glöm inte bort att det är du som vandrar) vandrar och det går mot kväll ser du takåsar i bakgrunden:

Ridges of rich apartments loom to-night
Where isolated windows glow like farms

Högt upp i luften, i upplysta rum finns de andra människorna, bakom fönster som är inblickar i andra liv, bakom liv som är bondgårdarnas trygga tillhåll. Men det är ett liv som du är hopplöst avskärmad från, i en stad du aldrig når in i med ett språk du inte förstår: ’A phrase goes packed with meaning like a van / A look contains the history of man’. All världens kunskap finns i främlingen du möter, men eftersom du är främling i en stad du inte förstår som talar ett språk du inte behärskar går allt detta dig förbi förutom insikten att det var något du missade, spåren av skåpbilen som försvann i fjärran.

De två versraderna ger sken av att Bryssel och sakernas förhållande är beständigt. Auden gick här 1938, jag går här nästan 80 år senare: men det är och har alltid varit ikväll, to night, som takåsarna reser sig mot skyarna. Man kan nästan föreställa sig att jag och Auden är ett par som går hand i hand genom och över decennierna.

Auden målar up