Meny Stäng

Bryssel om våren

Av Eric Luth

W. H. Auden. Foto: Okänd.
W. H. Auden. Foto: Okänd.

Raskt vandrar han ut för att infektera en stad
vars hemska framtid just kan ha anlänt.

22 mars 2016 bestämde sig en grupp terrorister för att slå till mot Bryssel. 35 dödade och mer än 300 skadade var resultatet av en vedervärdig tisdagsmorgon. W. H. Audens diktrader, skrivna i Bryssel kunde likaväl som en snötäckt decembermorgon 1938 ha handlat om en marsmorgon 2016.

Den brittiske poeten levde i Bryssel några månader hösten 1938, i exil från det Storbritannien han flytt och sällan återvände till. I diktsamlingen Another Time, som gavs ut efter att han och vännen Christopher Isherwood farit till Amerika, finns tre dikter som alla utspelar sig i Bryssel: ”Brussels in Winter”, ”Musée des Beaux Arts” och ”Gare du Midi”.

När Auden skrev om vintern i Bryssel snöade det på gatorna och klimatet blev kallare i såväl natur som samhälle. När jag skriver de här första raderna blommar körsbärsträden, de kungliga trädgårdarna i Laeken står i full blom och i Bois de la Cambre har gröna mattor av gräs bytts ut mot vita hav av sippor.

Audens utgivare Edward Mendelson konstaterar att Auden, som är ledsamt bortglömd och försmådd i Sverige men som i Storbritannien räknas bland de största, ”skrev sina dikter som om han adresserade dem till en individuell läsare. […] Auden blev den mest universella av moderna poeter genom att vara den mest individuella.” Auden själv ville fylla alla sina dikter med kärlek: även om få öppet handlar om kärlek är det kärleken som är det centrala. Genom kärleken ville Auden rikta sig till sin läsare. Genom min kärlek till Auden vill jag ge ett svar. Svaret ska handla om ett Bryssel om våren, ett bombat Bryssel, men ett Bryssel som blommar ändå.

Wandering through cold streets tangled like old string,
Coming on fountains rigid in the frost,
Its formula escapes you; it has lost
The certainty that constitutes a thing.

Så inleder Auden dikten ”Brussels in Winter” (som ingen ännu översatt till svenska). In medias res-aktigt slänger han läsaren rakt in på Bryssels gator, och han gör det i dubbel bemärkelse: det är inte Auden som vandrar, det är Auden som förklarar hur läsaren uppfattar sin vandring. Bryssels formel flyr dig. Det är en undflyende stad, som aldrig riktigt går att greppa – och det är i rörelsen som formeln försvinner. Det är medan du vandrar längs ologiska gator mot frysande fontäner som formeln flyr dig. På vägen mot målet försvann helheten.

Auden spelar på avståndet mellan Bryssel och besökaren. Medan du (glöm inte bort att det är du som vandrar) vandrar och det går mot kväll ser du takåsar i bakgrunden:

Ridges of rich apartments loom to-night
Where isolated windows glow like farms

Högt upp i luften, i upplysta rum finns de andra människorna, bakom fönster som är inblickar i andra liv, bakom liv som är bondgårdarnas trygga tillhåll. Men det är ett liv som du är hopplöst avskärmad från, i en stad du aldrig når in i med ett språk du inte förstår: ’A phrase goes packed with meaning like a van / A look contains the history of man’. All världens kunskap finns i främlingen du möter, men eftersom du är främling i en stad du inte förstår som talar ett språk du inte behärskar går allt detta dig förbi förutom insikten att det var något du missade, spåren av skåpbilen som försvann i fjärran.

De två versraderna ger sken av att Bryssel och sakernas förhållande är beständigt. Auden gick här 1938, jag går här nästan 80 år senare: men det är och har alltid varit ikväll, to night, som takåsarna reser sig mot skyarna. Man kan nästan föreställa sig att jag och Auden är ett par som går hand i hand genom och över decennierna.

Auden målar upp en bild av en vinterkall stad där främlingen, du, är hopplöst utsatt. Det finns liv, men det är instängt bakom fönster i takåsar, i korta ögonkast från främlingar och skåpbilar som åker iväg. Såvida du inte köper dig in i den stad som säljer sig: ‘And fifty francs will earn a stranger right / To take the shuddering city in his arms.”

···

W. H. Auden. Foto: Okänd.
W. H. Auden. Foto: Okänd.

När jag skriver detta sitter jag på ett café vid Park du Cinquantenaire, jubileeparken. Till vänster om mig sitter en man i en hatt som närmast kan liknas vid förkroppsligandet av Flauberts ‘oförkroppsligbara’ beskrivning av Charles Bovarys hatt. Från caféet leder gator i fem riktningar, ingen i något geometriskt förhållande till någon annan. Här går jag ofta vilse, det finns ingen logik, formeln flyr mig.

Den stora skillnaden mellan när formeln flydde Audens främling 1938 är att solen skiner, folk rör sig i massor och det verkar vara någon form av karneval längs huvudgatan, Avenue de Tervueren. Bryssel var och förblir en liten stad. En miljon invånare är fördelade på 22 kommuner, kommuner som ibland inte har mer än något tiotusental invånare. Alla bär sin tydliga särprägel, i min kommun färglägger man hundarnas avföring. Bara det förtjänar kanske en egen dikt.

Auden har fått väldigt litet genomslag i Sverige. Det finns några få urvalsvolymer, utgivna med decennier emellan sig. En av tre dikter från Bryssel finns översatta till svenska, av Sveriges måhända svar på Auden, Gunnar Ekelöf (bägge med lika stor precision, lekfullhet, ordrikedom, rytmkänsla och obunden formbundenhet). Dikten, ”Musée des Beaux Arts”, hör förmodligen till Audens mest kända.

Musée des Beaux Arts är ett konstmuseum i Bryssel. Först trodde jag att det var muséet som låg vid mitt rum, men det var falsklarm. Det hette bara Musée des Arts. Man har alltså ett fint konstmuseum och ett konstmuseum. Jag undrar vad för typ av konst som hänger i det fula konsmuséet. Jag har aldrig varit där.

···

Dikten handlar om ett (möjligtvis fler) konstverk som hänger på muséet: Brueghels ”Ikaros fall”. Tavlan tillhör kanske inte Brueghels mest kända, men är ett klockrent exempel på Brueghelsk ironi. Medan människor sysslar med sina dagliga värv försöker Ikaros flyga, men som den uråldriga fabeln berättar kunde inte Ikaros motstå att flyga för nära solen, trots att hans fader, Daidalos, hade förbjudit honom. Ofrånkomligen faller han ner i vattnet. I tavlan ser man honom sprattla med benen. Ingen av bildens protagonister bryr sig. Det enda som rör sig är skeppet som långsamt åker därifrån.

Auden betraktar tavlan, och konstaterar att de gamla mästarna aldrig hade fel. De insåg smärtans plats i livet: ”dess timme slår / när andra människor äter, öppnar fönstret eller bara slött går på.” Hur ironisk tavlan än är säger Brueghel och Auden oss något dystert om människan. Till syvende och sist bryr vi oss mest om det som berör oss själva. Vi är lika avlägsna varandra som läsaren är avlägsen ljuset i takåsarna, längs gatorna i Bryssel.

solen sken,
som den var van, på ett par vita ben, försvinnande i grönt
hav; och det vackra, dyra skeppet
måste ha sett någonting häpnadsvärt, en pojke fallen ur skyn,
men hade väl sitt mål och seglade lugnt på.

Sådant är livet. Oförklarliga ting inträffar, men ibland är det lättast att bara låta dem hända.

···
Auden flydde Bryssel och Europa för ett USA som gav skydd mot Nazityskland. Om det är den hemska framtiden som Auden syftar på i raderna jag inledde med kommer vi kanske aldrig att få veta. Dikten ”Gare du Midi” är kort och direkt. Inga långa omskrivningar. Den hemska framtiden anländer. Även ”Musée des Beaux Arts” är direkt, om än inte kort. Det är det som finns i tavlan som beskrivs, och vad det innebär. Auden vill inte göra något överdrivet oklart för läsaren. Även om avståndet mellan läsaren och objektet kan vara stort, är inte avståndet mellan läsaren och Auden stort. Det är direkt till läsaren han vänder sig, i sina korta, intensiva berättelser.

De tre dikterna från Bryssel utspelar sig när det antingen är kallt eller smärtar. Snön faller och smärtan är påtaglig. Sett till tonaliteten känns varken objektet eller skådeplatsen varmt eller fyllt av Audens kärlek. Samtidigt finns värmen där: ljusen som lyser i takåsarna och läsaren som försöker navigera rätt i staden; medkänslan för smärtan som träffar alla vanliga människor, utan diskriminering; den inkännande oron för vad det nu än är som traskar omkring i staden.

Auden konstaterar:

Clutching a little case,
He walks out briskly to infect a city
Whose terrible future may have just arrived.

Vad det är för ”little case”, liten väska, som ”han” vandrar runt med, det vet vi inte: om det är en ideologi, en bomb eller bara en vanlig liten väska.

När jag avslutar de här sista meningarna är det sommar. Bryssel är soligt, varmt och gatorna flödar av människor och kärlek. Samtidigt var det inte många dagar sedan den senaste polisräden mot ett terrortillhåll. Poliserna patrullerar gatorna med mängder av skjutvapen, och militärerna finns överallt.

Hos Auden finns både värmen, smärtan och medlidandet – i såväl hela hans diktning som i de små berättelserna om Bryssel. På sitt sätt kan jag inte tänka mig en rättmätigare beskrivning av denna underbara stad, där terrorns offer fortfarande lever kvar i människornas minne.

Musée des Beaux Arts

Gällde det smärtan tog de aldrig fel
de gamla Mästarna: hur väl de insåg
dess plats i mänskolivet; att dess timme slår
när andra människor äter, öppnar fönstret eller bara slött går på;

att, medan gammalt folk i passionerad vördnad väntar
den underbara födelsen, det alltid måste finnas
barn som inte just önskade sig den, men åkte skridsko
på dammen bort i skogsbrynet:
De glömde aldrig
att även martyriets fasor måste ha sin gång
så gott det går, i ett skräpigt hörn
där hundarna som vanligt lever hundliv, medan bödelns häst
står skrubbande sin oskuldsfulla bakdel mot ett träd.

I Brueghels ”Icarus” exempelvis: hur obekymrat
allt vänder ryggen till åt olyckshändelsen, fast plöjaren
gott kan ha hört det övergivna ropet, vattenplasket;
men det var ingen olyckshändelse av vikt för honom; solens sken,
som den var van, på ett par vita ben, försvinnande i grönt
hav; och det vackra, dyra skeppet måste ha sett
någonting häpnadsvärt, en pojke fallen ur skyn,
men hade väl sitt mål och seglade lugnt på.

Översättning: Gunnar Ekelöf

Musée des Beaux Arts

About suffering they were never wrong,
The Old Masters; how well, they understood
Its human position; how it takes place
While someone else is eating or opening a window or just walking dully along;
How, when the aged are reverently, passionately waiting
For the miraculous birth, there always must be
Children who did not specially want it to happen, skating
On a pond at the edge of the wood:
They never forgot
That even the dreadful martyrdom must run its course
Anyhow in a corner, some untidy spot
Where the dogs go on with their doggy life and the torturer’s horse
Scratches its innocent behind on a tree.
In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Gare du Midi

A nondescript express in from the South,
Crowds round the ticket barrier, A face
To welcome which the mayor has not contrived
Bugles or braid: Something about the face
Distracts the stray look with alarm and pity.
Snow is falling. Clutching a little case,
He walks out briskly to infect a city
Whose terrible future may have just arrived.

Brussels in Winter

Wandering through cold streets tangled like old string,
Coming on fountains rigid in the frost,
Its formula escapes you; it has lost
The certainty that constitutes a thing.
Only the old, the hungry and the humbled
Keep at this temperature a sense of place,
And in their misery are all assembled;
The winter holds them like an Opera-House.
Ridges of rich apartments loom to-night
Where isolated windows glow like farms,
A phrase goes packed with meaning like a van,
A look contains the history of man,
And fifty francs will earn a stranger right
To take the shuddering city in his arms.