Meny Stäng

Med Fredrik Sander tillbaka på Hydra

Av Peter Ejewall

Foto: Peter Ejewall
Foto: Peter Ejewall

Fredrik Sander for 1864 på studieresa genom södra Europa. Särskilt den drygt två månader långa vistelsen i Grekland satte spår. Hans nyfunna favoritland dominerade Dikter (1870), till huvuddelen bestående av ”Bilder från Grekland, det forna och det närvarande.” Han återkom 1875, ett besök som resulterade i översättningsvolymerna Ros och törne, nygrekiska folkdikter (1876) och Ariadnes krans, folkdikter från Kreta (1877).

Mycket hos Fredrik Sander är tungfotat och tidsbundet. En sak ur Dikter har ändå överlevt: ”I Hydras skog”, där titeln är en vitsig drift med ”den kalaste av Greklands kala öar”. Han anlände i oktober 1864 ombord på ”den frustande ångaren Hellenion” som ”lade in i Hydras djupa, men icke mycket rymliga hamn, där många fartyg låg sammanpackade för ankar. Deras master är den enda ’skog’ som Hydra äger.”

För den historiskt inriktade Fredrik Sander var Hydra främst en mytomspunnen hemmahamn åt grekiska sjöhjältar från frihetskriget mot turkarna på 1820-talet. Han förmår dock återge ön som den möter dagens besökare: ”Ej gröna ängar Hydra täcka, / Ej åkerfält, ej skuggrik park. / De blida vårregn knappast väcka / En enda ros ur hennes mark. […] Men uppför branten ser du klänga / En välbebyggd och folkrik stad; / De vita husen tyckas hänga / Som fågelnästen rad vid rad.”

Med ett poesiplakat vi gjort av Sanders dikt i bagaget företog min hustru och jag en resa tillbaka till den ö dit jag i tonåren vallfärdat uppfylld av Leonard Cohen. Vi anlände från Pireus en oktoberdag 2015 i en Flying Dolphin och tog in på Hotel Delfini. Sjödjurets lokala popularitet härrör från inspelningen på Hydra av Boy on a Dolphin (1957); Sophia Loren som svampdykare hittar en sjunken antik skatt, en staty av en pojke ridande på en delfin. Filmen Göran Tunström blev så förtjust i att han upprepade gånger hamnade på ”den vackraste av Greklands och världens öar”, 1960 sida vid sida med Leonard Cohen. Tunström skrev vad som skulle bli Maskrosbollen och Cohen The Favourite Game. Intressant nog hade även Gunnar Ekelöf 1961 tentakler ute för att slå sig ner här. Ett svenskt par fanns redan på ön: Bo Svensson, ”journalist-författare-konstnär-bohem” med fru ingick i ”den brokiga skara konstmålare och litteratörer, som samlas där”, meddelade Ragnar Abrahamsson från ambassaden i Aten, behjälplig vid Ekelöfs försök till landsflykt.

Sommaren 1972 landsteg jag för första gången på Hydra för att om möjligt träffa Leonard Cohen. Han fanns dock ingenstans att se; det närmaste jag kom var norska Marianne ”So Long, Marianne” Ihlen bakom solglasögon och Athens News nere vid hamnen. Hennes sista år på ön som bofast, kan man läsa i memoarerna, översatta till både engelska och grekiska. Hon kom till Hydra 1958 med sin dåvarande man, författaren Axel Jensen.

Jag återvände i maj 1973. På öns diskotek, berusad och ensam, tackar jag Leonard Cohen för hans ”works” och ger honom en ryggdunk (pinsamt minne). Den natten roar jag mig vidare med att plocka ner hamnens flaggspel och får för tilltaget böta hos borgmästaren dagen efter. ”I played bass on Songs of Love and Hate”, hör jag någon säga som skakar hans hand vid cafébordet bredvid där man dricker Johnnie Walker Red – hos mig märkeslös ouzo. Klockan slår sex, flaggan halas borta hos Hamnpolisen. Alla reser vi oss upp vända ditåt, därefter tillbaka ner i stolarna och glasen.

Hösten samma år, efter en törn i Saléns M/S Korshamn, tur och retur Östafrika, är jag på Hydra igen. Stor Thanksgivingfest bland öns engelsktalande koloni, jag är ånyo framme och bedyrar Cohen min respekt; vid ett bord i lokalen med fötterna korsade under stolsitsen, tårna mot golvet, skosulorna bakåt/uppåt, lyssnar han artigt till historien om mitt sjömansliv – On a yacht? – No, cargo ship, och redogörelsen från dagarna i Antwerpen, om hur några rader ur hans diktsamling Energy of Slaves fått mig fortsätta leva, vänta på ny båt, tjugoåringen, svenska handelsflottans stolthet.

Vi stötte annars ihop då och då, han och jag, hälsade god morgon, aldrig före lunch, utefter hamnkajens halvcirkelformade scenrum. Och, som sagt, någon gång också på fest; senast (extra skamligt minne) hade jag full och dum utmanat Cohen i armbrytning; fortfarande (nåja) ringer för mitt inre öra hans ”you let me win”.

Vi var flera som (för)följde honom. En väninna berättade från sitt besök hos Cohen på Hydra hur han i badrummet haft den utrivna paparazzibilden på Greklands exkung Konstantin med handen upp under kjolen på sin gemål Anne-Marie; tidningsklippet satt också hos mig i Malmö. Det politiska läget i Grekland fick vi alla känna av; vid ankomsten till Aten med tåg från Antwerpen rådde utegångsförbud då i november 1973, på väg till Pireus och båten ut till Hydra blev jag åthutad av militärpolis; upproret vid Polytekniska högskolan mot landets styrande junta var dagsfärskt, början på slutet för generalerna.

Cohen har sagt att det bästa som hänt honom var åldrandet, hur han började känna sig lättare till sinnes. Göran Tunström berättade en gång om en dröm han haft som utspelade sig på en annan ö, Tunströms Koster. De båda vännerna går mot familjens hus och väl framme tar sig Leonard Cohen upp längs fasaden som en spindel och in på övervåningen. Göran Tunström säger i drömmen: själv måste jag ta trapporna; samme Tunström som i radiosammanhang liknat Cohens lyrik vid en hal tvål – omöjlig att få grepp om.

Leonard Cohen är en stjärna vars stigning och glans fått många att förundras, en och annan också över sig själv i skenet på det slagfält som kallas ungdom. Jo, och sedan hade han tillagt: ”you should write about it”, när jag hackat fram det där om hans trösterika diktrader som räddat mig den gången i Antwerpen: ”Some men find strength by going their lonely ways. Let us be what we can to them.”

Alldeles säker är jag att han första gången presenterades för mig i Amerikansk undergroundpoesi; Gunnar Hardings antologi årsskiftet 1969/70. Den drabbade mig svårt och vars skuld i sammanhanget inte nog kan framhållas. Hardings fem översatta dikter av Leonard Cohen var de tidigaste till svenska; det gick redan nu att med Gunnar Harding tala om hans ”enorma popularitet.” Och Ursula Lundeman skrev om honom i tidningen Vi under vinjetten ”Vi i tonåren” – och ja, så var det, fy fan för ”Den blomstertid”. I oräkneliga pojk- och flickrum snurrade grammofoner manande till uppbrott: ”Yes, you who must leave everything that you cannot control. It begins with your family but soon it comes round to your soul.” Tredje skivan Songs of Love and Hate låg på Kvällstoppen, försäljningslistan, april, maj och juni 1971; intresset i Sverige var stort; ungdomsradions Måns Rosander spelade så mycket Cohen han kom åt i ”Pop till 8” och sände en telefonintervju med honom i Montreal. Cohen reciterande Dylans ”Mr Tambourine Man”, sista versen, ett starkt minne.

Vi stängde dörren om kallvattentvåan vid Möllevångstorget i Malmö, tog flygbåten över Sundet till Köpenhamn och Falkoner Teatret i maj 1976. Vid Cohens mikrofonstativ låg ett meddelande. Innan första låten hunnit börja fick han syn på lappen, plockade upp den och sa: ”This is a note for me. It says ’You are extremely boring. Damn. How do you survive yourself?’ These are questions I ask my own self”, kommenterade han coolt elakheterna och återknöt till händelsen under kvällen med en mässande improvisation över ”How do you survive yourself” – varefter följde, säkert för att jävlas, en cover på ”You Are My Sunshine.”

När vi nu stiger i land på Hydra har hundrafemtio år gått sedan Fredrik Sander var här och mer än fyrtio sedan mina besök. På vår första morgon vandrar min hustru och jag bort mot Kaminia. Där någonstans utmed vägen längs havet ska vi finna platsen för Leonard Cohens minnesbänk i sten, den några hundra av oss samlade pengar till inför 80-årsdagen 2014 – och som ännu väntar på att bli byggd. Där vecklar vi ut vårt poesiplakat med Fredrik Sanders ”I Hydras skog” och låter det slå i vinden, slå som ett segel, slå för alla som drog hit på gehör, förskönade förlorare, flyktingar från lag & längtan.