Meny Stäng

Nyfikenhet, svartsyn och en stilla humanism – Tranåspoeten Joakim Becker har funnit sin stil

Av Peter Nyberg

Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg
Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg

Trots att Tranåspoeten Joakim Becker inte läste en enda dikt i skolan har poesin blivit central i hans liv. Han framhåller stödet från förlagsmannen och bibliotekarien Magnus Grehn och svenskläraren vid Sommenbygdens folkhögskola Karin Sissek som orsaker till att han givit ut två böcker och en broadside, framträtt och hållit utställningar med sina dikter.

– Jag brukar sätta mig med hög musik i hörlurarna i ett källarrum där jag bor för att skriva, berättar Joakim Becker.

Ungefär en av 10-15 dikter blir användbar, vilket ger en fingervisning om hur mycket tid poeten ägnar sig åt sitt skapande.

– Jag är jätteglad. För 15 år sedan kunde jag inte tro att jag skulle bli poet. Det har gett mig en form av identitet, säger han.

Joakim Beckers liv har varit brokigt. Han föddes 1973 i Skåne, men flyttade på 80-talet till Adelöv. På Holavedsgymnasiet i Tranås utbildade han sig till verkstadsmekaniker. En tid bodde Becker i Nässjö och 1998 flyttade han till Tranås. Från 1992 var han insnärjd i ett svårt drogberoende, vilket utlöste en psykisk kris.

– Det tog lång tid att ta sig ur det där men idag är jag frisk och har familj och jobb på Hemköp. Eftersom jag inte är så verbal muntligt har skrivandet blivit viktigt.

Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg
Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg

2010 började Joakim Becker på Sommenbygdens folkhögskola där han fick Karin Sissek som svensklärare.

– Hon uppmuntrade mig att skriva och jämförde det jag skrev med Tomas Tranströmers poesi.

De började samarbeta genom att Karin Sissek målade akvareller och bad Joakim Becker att skriva dikter till dem. Poeten gav i sin tur konstnären dikter att måla utifrån. Sammantaget skapade de 18 bilder och 19 dikter som ställdes ut på Tranås bibliotek hösten 2011.

Även om stilen i dikterna inte är fullgången finns redan här vad som kännetecknar Becker som poet. Dikterna är korta och har egna titlar som med tanke på det begränsade ordantalet givits stor betydelse. De är präglade av svart humor och har ett starkt självanalytiskt inslag, kvaliteter som ska utvecklas fram till debutboken två år senare. Något som också är typiskt är ett utarbetat ordvrängande, som i dikten ”Om jag är”: ”Jag ser att / jag är / och vad jag / var // Jag är glad / att jag / inte längre / var / utan att / jag nu är”.

– Jag gillar dikter som slår undan benen på en. Stephen King har varit en ledstjärna, i hans böcker finns alltid en vändning, något händer som är som en käftsmäll för läsaren. Så vill jag skriva dikter.

Joakim Becker berättar att gensvaret på utställningen var viktigt. Besökare berömde hans dikter och tog dem till sig. Sedan dess har han velat bli bättre som poet. Utställningen ledde också till kontakten med Magnus Grehn, vars förlag gav ut debuten I mitt huvud: och andra dikter (2013). Joakim Becker säger att förläggaren har betytt oerhört mycket för hans utveckling, även på andra sätt än att han givit ut böckerna. När Becker har skrivit en dikt är Magnus Grehn den första läsaren som ger respons på poesin.

– Han har gett mig poeter att läsa också: John Bennet, Gunnar Harding, Ekelöf, Karlfeldt och Klaus Rifbjerg. Just nu tycker jag om Stephen Crane. Magnus säger att vi liknar varandra i sättet att skriva.

I mitt huvud: och andra dikter består delvis av ”utställningsdikterna” men Becker har också fogat till verk. Här framträder Joakim Becker som en direkt och enkel diktare vars specialitet är det korta formatet. Som titeln antyder utgår scenarierna ofta från en jag-berättare. Titeldikten ”I mitt huvud” är talande för samlingen i stort:

Jag säger vad
jag vill,
till mig själv

Jag pratar med
någon i mitt
huvud

Idag är han
snäll!

Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg
Joakim Becker. Foto: Åsa Nyberg

Den psykiska sjukdomen och hanteringen av densamma, nyanserad med mörk humor, är kännetecknade för Joakim Beckers poesi. I samlingen skymtar också en stor nyfikenhet på tillvarons absurda och förvrängda sidor. Ett jag får ofta föra talan men den personifierade sjukdomen eller ett svagt självförtroende ger slutet av dikterna en mörkare nyans. Originellt är att poesin i en