Meny Stäng

Skrivandet som delaktighet i livet – Samtal med Carolina Thorell

Av Mats Hansson

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

Jag träffar Carolina Thorell på Wayne’s Coffee i Sandviken. Vi beställer kaffe latte och jag ska försöka ta reda på något om hennes författarskap, hur hon tänker om skrivandet och lite hur hon är som människa. Jag förstår att det började tidigt och att hon visste vad hon ville. Hon skulle skriva en bok, bli missionär och naturfilmare. Nu när hon levt en tid med facit i hand har hon, med en liten skillnad, uppnått sitt mål. Hon har skrivit böcker, har blivit vigd till diakon och gått med i naturskyddsföreningen. Skrivandet var en friort för Carolina och hon upplevde det som något väldigt roligt. Hon berättar att hon var ett aktivt barn, med en outtömlig energi, som klättrade, berättade historier och sjöng sånger hela tiden. Den här energin, tror Carolina, som hon ofta gav sin omgivning, var ett sätt att få världen ordnad.

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

Carolinas gudstro har funnits med sedan hon var liten men gudabilden har förändrats från den snälla farbrorn som bodde långt, långt borta till en förskräcklig tyrann som hon har tampats med under svåra tider till att idag har blivit en människogud, en människa. Carolina berättar att hon nyligen drömt att Kristus gick bredvid henne i form av en stor svart snäll hund. När det kommer till tvivel så kan det handla om gudabildernas relativitet, att Gud måste vara större än ordet Gud. Men man kan också ställas inför upplevelsen av ett skrämmande existentiellt ovetande.

Som 11-åring skrev hon en novell: Cissi och herrgårdsruinen, med Fem- och Kitty-böckerna som inspiration. När novellen var färdig var hon förkrossad, obeskrivligt ledsen och trodde inte ett ögonblick att skrivandet skulle kunna fortsätta; novellen var ju färdig! Lite av den där känslan finns fortfarande kvar när hon avslutar en bok. Det tog sin tid innan Carolina skrev något efter novellen hon skrev som 11-åring och nu var det uppsatser i skolan som gällde. Det blev en viktig drivkraft för henne och berättar hur hon älskade den där stunden innan man skulle sätta igång, när det blev tyst och man fick en rubrik och sedan börja skriva. Det fanns ett flöde som verkade outtömligt, något som hon älskade men som hon som äldre och författare kan känna rädsla inför. Carolina tror att ramarna, begränsningarna i skolan med rubrik, ämne och tid befriade henne från den där rädslan som hon kan känna idag; att flödet kan skrämma och dra iväg med texten ibland. Skrivandet och intresset fanns där hela tiden och det dröjde ett tag, men den första diktsamlingen kom 1991.

ur Blå trampoliner

Upplever en sorts vakenhet just innan
jag vaknar
I urgröpningen eller utbuktningen
där människan rör sig
och gråt och skratt har samma dignitet

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

En annan drivkraft Carolina beskriver är något hon känt från första början, ett slags tryck på nervsystemet från omgivningen. En hel familjestruktur och samhällsstruktur som ett tryck som skapade ett mottryck. Detta mottryck blev för barnet en slags frihetssträvan. ”Mottrycket inifrån sätter igång när jag älskar livet och det som är och som också innehåller en sorg och förtvivlan över alla tillkortakommanden. Glädjen, friheten och lusten som kommer inifrån är en viktig drivkraft.” Carolina berättar också om en svensklärare från gymnasiet som uppmuntrade henne, bekräftade henne på ett sätt som fick henne att fortsätta sitt skrivande. Hon tycker att gensvar från en läsare kan vara något fint och stort; som när en kvinna mailade och berättade att när hon läst diktsamlingen Jungfrukällorna och berättade att hon vid en första läsning tyckte det var fint, vid den andra att hon började förstå sammanhangen och vid den tredje gången kunde hon läsa sig själv. Sådana tillfällen, säger Carolina, är höjdpunkter medan uppmärksamhet på henne som person inte får någon speciell effekt för flödet i skrivandet.

”Att skriva,” säger Carolina, ”är något jag älskar och att få en plats i ett sammanhang, att få delta i något. En sorts outtömlighet som skrivandet lyssnar till, vilket gör mig helt uppmärksam och närvarande och, ja, fri.” Hon fortsätter och säger att skrivandet blir som en direkt, erfarande delaktighet i det levande. Och dikten i bästa fall en möjlighet till en läsande dito. Något som är sanningsenligt och därmed en oändligt mycket verkligare verklighet än vaneseendets och dogmatismens. Och därifrån kommer den där friheten. Ögonblicklig som en blixt. Efteråt står allt kvar men är liksom vidrört av något.

Jag frågar henne om inte nomineringen till Sveriges radios lyrikpris drivit på skrivlusten och att prestera ännu mer, men Carolina säger att hon på ett sätt känner sig trygg i sitt skrivande, men påpekar i samma andetag att skrivandet ingalunda är någon självklarhet och att hon inte kan som en kollega sa ”bara sätta sig ner varje dag och skriva.” Det kan fungera ibland men inte alltid. Efter hennes senaste diktsamling Jungfrukällorna hade hon tömt sig på ord och kraft. Hon är fortfarande tvungen att bara sakta fylla på på med livet och låta skrivandet återvända i sin takt.

ur J