Meny Stäng

Skrivandet som delaktighet i livet – Samtal med Carolina Thorell

Av Mats Hansson

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

Jag träffar Carolina Thorell på Wayne’s Coffee i Sandviken. Vi beställer kaffe latte och jag ska försöka ta reda på något om hennes författarskap, hur hon tänker om skrivandet och lite hur hon är som människa. Jag förstår att det började tidigt och att hon visste vad hon ville. Hon skulle skriva en bok, bli missionär och naturfilmare. Nu när hon levt en tid med facit i hand har hon, med en liten skillnad, uppnått sitt mål. Hon har skrivit böcker, har blivit vigd till diakon och gått med i naturskyddsföreningen. Skrivandet var en friort för Carolina och hon upplevde det som något väldigt roligt. Hon berättar att hon var ett aktivt barn, med en outtömlig energi, som klättrade, berättade historier och sjöng sånger hela tiden. Den här energin, tror Carolina, som hon ofta gav sin omgivning, var ett sätt att få världen ordnad.

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

Carolinas gudstro har funnits med sedan hon var liten men gudabilden har förändrats från den snälla farbrorn som bodde långt, långt borta till en förskräcklig tyrann som hon har tampats med under svåra tider till att idag har blivit en människogud, en människa. Carolina berättar att hon nyligen drömt att Kristus gick bredvid henne i form av en stor svart snäll hund. När det kommer till tvivel så kan det handla om gudabildernas relativitet, att Gud måste vara större än ordet Gud. Men man kan också ställas inför upplevelsen av ett skrämmande existentiellt ovetande.

Som 11-åring skrev hon en novell: Cissi och herrgårdsruinen, med Fem- och Kitty-böckerna som inspiration. När novellen var färdig var hon förkrossad, obeskrivligt ledsen och trodde inte ett ögonblick att skrivandet skulle kunna fortsätta; novellen var ju färdig! Lite av den där känslan finns fortfarande kvar när hon avslutar en bok. Det tog sin tid innan Carolina skrev något efter novellen hon skrev som 11-åring och nu var det uppsatser i skolan som gällde. Det blev en viktig drivkraft för henne och berättar hur hon älskade den där stunden innan man skulle sätta igång, när det blev tyst och man fick en rubrik och sedan börja skriva. Det fanns ett flöde som verkade outtömligt, något som hon älskade men som hon som äldre och författare kan känna rädsla inför. Carolina tror att ramarna, begränsningarna i skolan med rubrik, ämne och tid befriade henne från den där rädslan som hon kan känna idag; att flödet kan skrämma och dra iväg med texten ibland. Skrivandet och intresset fanns där hela tiden och det dröjde ett tag, men den första diktsamlingen kom 1991.

ur Blå trampoliner

Upplever en sorts vakenhet just innan
jag vaknar
I urgröpningen eller utbuktningen
där människan rör sig
och gråt och skratt har samma dignitet

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

En annan drivkraft Carolina beskriver är något hon känt från första början, ett slags tryck på nervsystemet från omgivningen. En hel familjestruktur och samhällsstruktur som ett tryck som skapade ett mottryck. Detta mottryck blev för barnet en slags frihetssträvan. ”Mottrycket inifrån sätter igång när jag älskar livet och det som är och som också innehåller en sorg och förtvivlan över alla tillkortakommanden. Glädjen, friheten och lusten som kommer inifrån är en viktig drivkraft.” Carolina berättar också om en svensklärare från gymnasiet som uppmuntrade henne, bekräftade henne på ett sätt som fick henne att fortsätta sitt skrivande. Hon tycker att gensvar från en läsare kan vara något fint och stort; som när en kvinna mailade och berättade att när hon läst diktsamlingen Jungfrukällorna och berättade att hon vid en första läsning tyckte det var fint, vid den andra att hon började förstå sammanhangen och vid den tredje gången kunde hon läsa sig själv. Sådana tillfällen, säger Carolina, är höjdpunkter medan uppmärksamhet på henne som person inte får någon speciell effekt för flödet i skrivandet.

”Att skriva,” säger Carolina, ”är något jag älskar och att få en plats i ett sammanhang, att få delta i något. En sorts outtömlighet som skrivandet lyssnar till, vilket gör mig helt uppmärksam och närvarande och, ja, fri.” Hon fortsätter och säger att skrivandet blir som en direkt, erfarande delaktighet i det levande. Och dikten i bästa fall en möjlighet till en läsande dito. Något som är sanningsenligt och därmed en oändligt mycket verkligare verklighet än vaneseendets och dogmatismens. Och därifrån kommer den där friheten. Ögonblicklig som en blixt. Efteråt står allt kvar men är liksom vidrört av något.

Jag frågar henne om inte nomineringen till Sveriges radios lyrikpris drivit på skrivlusten och att prestera ännu mer, men Carolina säger att hon på ett sätt känner sig trygg i sitt skrivande, men påpekar i samma andetag att skrivandet ingalunda är någon självklarhet och att hon inte kan som en kollega sa ”bara sätta sig ner varje dag och skriva.” Det kan fungera ibland men inte alltid. Efter hennes senaste diktsamling Jungfrukällorna hade hon tömt sig på ord och kraft. Hon är fortfarande tvungen att bara sakta fylla på på med livet och låta skrivandet återvända i sin takt.

ur Jungfrukällorna

Den här morgonen kom med ett lätt regn helt faktiskt som tårar
bortblåsande
över hand hand fot fot sida
träden utanför fönstret
står med samma sorts gråa ljus
i sig
som tranorna

Carolina säger att poesin är det enda språket hon mött som pekar mot något man egentligen inte kan prata om utan att bli dogmatisk eller skriva folk på näsan, utan att fastna eller stoppa upp rörelsen, i själva varandet. Hon förklarar med ett exempel, på ett psykologiskt vis, att om man skriver om en sol så kan rytmen och andningen tillsammans med ordens frekvens göra så att man kan förhålla sig till solen. Hon säger vidare på ett mer filosofiskt vis att poesin inrymmer dubbla rörelser, något paradoxalt; att göra sig själv begriplig samtidigt som man blir fullständigt obegriplig. ”Så fort jag skriver något som pekar åt något håll så har jag samtidigt redan kommit förbi det. Poesin bryter ned, eller snarare omöjliggör faktiskt våld och förtryck. Den fungerar likt Shaolinmästarens rörelser som får motståndaren att falla på sina egna grepp. Tyngden,” fortsätter Carolina, ”störtar av sin egen tyngd.”

Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.
Carolina Thorell. Foto: Mats Hansson.

Hon skrattar hjärtligt och säger att hon egentligen söker den perfekta formuleringen. Något som kräver tid, att ibland få vänta in för att kunna avläsa, lyssna efter det som ligger och väntar. Carolina andas in och säger i utandningen att hon söker för egen del också närvaro, uppmärksamhet, stillhet, koncentration: att vara klarvaken. Jag kan nå den där uppmärksamheten genom ordens makt, göra oss mänskliga.

Vi kommer osökt in på Carolinas andra diktsamling Det alkemiska hjärtat som medförde lite av prestationsångest. Hon menar att en dikt kan förstöra det som ska räddas, det vill sägta att man först måste bryta ner något, en dekonstruktion. Att bryta ner en verklighet för att bli fri för att åter låta den byggas upp. Den här funktionen kan språket få i poesin. Eller som hon säger med ett leende och citerar den heliga Franciskus som sa ungefär: ”predika oavbrutet och om det är nödvändigt använd ord.”

ur Det alkemiska hjärtat

Jag törs inte lyssna på ditt hjärta
Jag törs inte lyssna på hallonbuskarna 
Jag törs inte dö från dig
I natt försökte jag lyfta upp allt mörker
med händerna

Carolina berättar att hon har haft ett långt uppehåll i sitt författarskap för att hon mått dåligt och att skrivandet inte för hennes del har fungerat, förmildrande eller terapeutiskt. Hon berättar om sin erfarenhet av livskraft som innehåller kreativitet och alla andra uttryck för mänskligt liv. ”Om man har,” fortsätter hon, ”svagheter och blockeringar i dessa uttryck så kan skrivprocessen haka upp sig som kanske också är meningen.” Hon tillägger att det med säkerhet fungerar olika och är högst individuellt. Carolina säger med en svag tvekan att hon inte skriver på känslor utan snarare på uppmärksamhet. Hon påpekar att det förmodligen är ytterst individuellt, men kunde själv inte skriva under den perioden i sitt liv då hon var deprimerad och fick lov att släppa taget om skrivandet och kunde fortsätta först när hon kände sig fri från sin egen rädsla. ”Att skriva under falska eller felaktiga premisser skulle bli som att slå sig fördärvad,” säger Carolina. Hon vill också påpeka i sammanhanget att livet är fullt av känslor och tankar och de behöver gnisslas runt och kondenseras på något sätt. ”Det märker jag tydligt och när trycket har byggts upp och erfarenheten kräver att få speglas i den där friheten, den där uppmärksamhetens ord, då skriver jag. Det tar tid,” fortsätter Carolina, ”det där gnisslandet, idisslandet och det stigande trycket av liv. Och när jag tvivlar, att det kanske aldrig mer går att skriva kan jag ärligt säga att jag inte har en aning hur man gör för att gå vidare.”

ur Matriser för ett landskap

Kanske kan jag aldrig lämna dikten eller er andra; att denna fattigdom
på medel är det som räknas

Att se sina fel och brister, kanske meningar som inte är genomtänkta i en dikt kan liknas vid att teckna kroki. Man märker vid en punkt eller linje att något har hänt. Det kan se snyggt ut vid första anblicken men vid närmare granskning upptäcks att man fuskat sig förbi. Carolina påpekar att man dock inte får bli för sträng mot sig själv vilket hon upplevt att hon varit i sitt egna skrivande.

Om poesi säger Carolina att det är ett sätt att förhålla sig till det verkliga livet, det är en del av det verkliga livet. Språket i dikten kan vara svår för många och hon berättar att det finns människor som tycker att hon skriver fint men inte förstår vad som menas, medan andra kan känna att dom läser sina liv i dikterna. Poesin blir en öppning mot ett levande liv. ”Ett alltid nytt om än samma landskap, som jag får kontakt med. Och sedan i sin tur läsaren, om läsaren vill.”

ur Sången i sköldpaddshuset

Människa och ord
reser sig samtidigt

Poesins värld är så olika och rymmer så många och så olika poeter och ska inte jämföras och ställas mot varandra säger Carolina och nämner Tomas Tranströmer som i dikten använder, som hon tycker, lättavläsliga bilder som bär så mycket information och får dikten att lyfta, som skapar en trygghet genom att man ”åker med i bilderna”. Carolina nämner också Ann Jäderlunds senaste diktsamling djupa, kärlek, ingen: dikter 1992-2015 som hon upplever som magisk. Hon skapar ett universum med rytm, fraseringar, bilder och återkommande ord.

Carolina ger ett väldigt ödmjukt intryck och mycket klokskap. När jag frågar henne hur hon blivit den hon är, hur hon vill beskriva sig själv så säger hon att det egentligen är omöjligt att beskriva sig själv. Det är väl bara i sagorna och myterna som man kan spalta upp egenskaper och epitet, bara så där? Men det som format henne kan nog delvis förklaras med arvet från föräldrarna. Av det goda har hon fått livsglädjen från sin mamma, allvaret och humorn från sin pappa.

Det har varit ett spännande samtal med Carolina, en fin blandning av humor och allvar. Mycket att fundera över men visst är det som Carolina säger att människan är så mycket mer än sitt innehåll och sin form, precis som poesin.