Meny Stäng

”Jag fascineras av världen – men ju äldre jag blir desto mer försöker jag genomskåda den”: Ett samtal med poeten Bob Hansson

Av Mats Hansson

Bob Hansson. Foto: Mats Hansson.

Medan jag väntar på Bob Hansson på Kafé Klavér ögnar jag igenom hans bibliografi som poet och författare. Jag ser att han varit publicerad i Grupp 94 (från 1994), en antologi med de första publicerade dikterna fram till idag, 2016, med den senaste diktsamlingen och grannsämjan är en långsam bödel, som också är den första diktsamlingen sedan 11 år tillbaka. Däremellan har han med jämna mellanrum kommit ut med romaner och diktsamlingar. Så dyker han upp, gör en vänlig entré med en energisk och sökande blick. Vi tar en kaffe latte och samtalet har redan börjat.

Jag frågar Bob varför han började skriva och han svarar snabbt och utan omsvep att frågan är svår eftersom han svarat på den så många gånger och att man lätt blandar ihop vad som är sanning och vad som är en berättelse. Bob började skriva i första ring, där skrivandet blev väldigt viktigt och fick en omedelbar verkan. Den första dikten var mer av en slump. Bob och hans kompis hade en musikfanzine och kompisen föreslog att utlysa en slags dikttävling som dom själva skulle vinna genom att begränsa utgivningen till ett enda exemplar, som tillföll dem själva och blev på så vis utan konkurrens. I tidskriften skrev Bob en dikt som han blev förtjust i. Han beskriver den utifrån ett politiskt revolutionärt perspektiv. En dikt som var ett sätt, som han då kände, ett komplement till att förändra världen. Dikten förlöste inte bara tiden och kritiken i den värld han var omgiven av utan hjälpte honom också att formulera sig själv. Jag frågar Bob om han kommer ihåg denna dikt och om han skulle vilja läsa den, och det gör han gärna:

Dom gräver ner dina egna barn
gräver ner dom i gropen
och du märker ingenting
för du sitter där redan själv

En stor drivkraft i Bobs tidiga och fortsatta skrivande har varit en förälskelse till förändringen och  revolutionen snarare än förälskelsen till litteraturen som växte fram och kom långt senare. Den allra starkaste drivkraften i många av hans verk har varit en idé om att han vill bidra till förändring. Från början hade den en större politisk agenda som så småningom övergick till något mer personligt, från den yttre till den inre revolutionen.

Bob Hansson. Foto: Mats Hansson.

Att det just blev skrivandet och ett författarskap går att förklara, säger Bob, med en händelse som går tillbaka till en bokmässa där han intervjuar höjdhopparen Stefan Holm som då svarade på frågan om varför det just blev höjdhopp? Han svarade att han provat ut en rad sporter som han bara blev en medelmåtta i men med höjdhoppet var det något annat. Bob har på samma sätt känt instinktivt med skrivandet att han hade en förmåga och att det skulle kunna bli något. Dock, som han säger, fick han kämpa och mellan 20-28 år skrev han utan att publicera en enda dikt. Under den här perioden läste Bob enstaka kurser på universitetet och fick stundtals socialbidrag att leva av. Känslan var ju att för minsta möjliga ansträngning kunna erhålla lite pengar för att kunna ägna sig helt åt att skriva dikter. Så småningom upphörde universitetsstudierna och Bob satsade på en kulturtidskrift.

Vi pratar lite om författandet som yrkesroll, hur man förhåller sig till uppmärksamhet och bekräftelse. Bob tycker att uppmärksamheten finns men inte i skrivögonblicket, utan något som finns där i framtiden. Han säger vidare att bekräftelsebehovet finns där men är något som inte funnits där från början, en variabel som är omöjlig att förhålla sig till. Bob hade inte detta värde i sig från början utan det är något han idag har ”skrivit sig fram till.” Idag tycker han inte om att släppa böcker för att han upplever feedbacken som negativ och aktiverar en sorg i honom. Så idag kan man säga att det är tvärtom och att Bob skriver trots att han får uppmärksamhet och att han i skrivandet är övertygad om att boken kommer att vara till hjälp för människor. Han säger att det är en sak att vara ung författare men att kunna hålla sig kvar i branschen i medelåldern är något annat, som han själv gjort och är väldigt tacksam för. Bob säger lite skämtsamt, men ändå med en allvarlig ton, att branschen är tuff men kan man stå upp så går det bra. Här känner man en underton av att man är sårbar och lätt kan knäckas av omdömen och recensioner.

Vi kommer in på skrivandets konsekvenser och Bob berättar om att ensamheten är kännbar och att skrivandet kan ge några få ögonblick av sanning som kan kännas smärtsam. Han berättar om ett tillfälle när han satt på en restaurang, försjunken i sitt skrivande och ensamhet när han uppnådde denna sanning samtidigt som han sneglade på ett sällskap med människor kring ett bord som umgicks och pratade. Plötsligt kunde han känna en smärta och att han hade valt ensamheten för att kunna uppleva sanningen. Smärtan ligger i valet att undvika umgänget med människor och istället skriva om dem som författare, att slippa samtalet, tjafset, vardagslögnerna och den sociala kontinuiteten som kan göra oss fattigare och tråkigare, enligt Bob. Han fortsätter och säger att det krävs ett större mod i umgänget med människorna, att våga vara naken tillsammans än att sitta ensam bakom ett tangentbord. Bob säger med anledning av detta, med ensamheten, att han tidigare varit en väldigt social människa och gått på krogen 6 gånger i veckan, men som fattig poet med en knaper ekonomi endast haft råd med en öl per kväll och ”inte ens kunnat bli alkoholist.”

Ur och grannsämjan är en långsam bödel:

och om vi tagit sorgen på allvar
svurit den all vår trohet
lovat den att aldrig ge upp
förrän den brutit ut och förvandlats
om vi ägnat all vår vakna tid åt detta

hur vackert det kunde ha blivit då

Med stigande ålder har Bob blivit mer och mer intresserad av ensamheten och väljer ofta bort umgänget och krogen framförallt för att hans vänner upplever detsamma. Man kanske mera ”pliktumgås” med mindre utsikter och överraskningar än vad det tidigare livet kunde bjuda på. Kring 20- årsåldern fanns ju varje dag en möjlighet att träffa ”henne” eller att plötsligt bilda ett band och så mycket annat spontant som totalt kunde förändra livet.

Bob Hansson. Foto: Mats Hansson.

En poet, säger Bob, har inte alltid så mycket skrivtid. Man sitter knappast åtta timmar per dag. Ett problem han upplever kan vara självfixeringen som poet och grundmaterialet man jobbar med som är en själv. Det är inte en slump att författare och poeter inom kultursektorn mår sämst fysiskt, drabbas av mest sjukdomar. Bob menar att man blir sjuk av den självupptagenhet som också är en förutsättning för att klara av sitt jobb, ett slags moment 22. Som en följd av sitt jobb kan Bob känna en skam när han möter psykologer, lärare, dagispersonal, generellt dom som varje dag påverkar andra människor till ett bättre liv. I viss mån gör ju författare också det, men de jobbar mycket med abstraktioner och sånt som inte verkar samhällsnyttigt. Bob berättar att hans uppväxt är präglad i en arbetarklass och deras värderingar. Med litteraturen som har så oändligt många syften och inriktningar menar Bob att hans texter strävar mot att göra nytta. Det vackraste som kan hända är att just att litteraturen kan förvandla en annan människas liv. Han kan sakna någon i branschen att vila sig mot eller få en klapp på axeln av eller någon som säger ”bra jobbat poeten Bob Hansson.” Han säger vidare lite besviket att han på senare tid inte läst en enda artikel som handlar om samtidspoesi där han nämnts, inte sedan 1999, trots att han kanske är en av de mest lästa poeterna. Det kan han fåfängt känna en sorg över att vara en ”persona non grata”, att inte bli tackad för det man åstadkommit: ”här jobbar och sliter man utan att någon säger tack.”

Vi pratar lite om poeter och vad de läser för poesi. Bob säger att han för egen del är väldigt upptagen av sin egen poesi och kan i andra hand läsa poesi som påminner om hans egen eller är skriven som han skulle vilja skriva och först i tredje hand kommer övriga dikter in. Jag ber Bob att nämna någon poet han tycker om och då säger han utan att tveka Bruno K Öijer. Jag påtalar den sceniska likheten mellan dem och Bob är snabb att också framföra att de i övrigt är varandras motsatser; Öijer som skildrar mörkret, stramt och under uppsikt och Bob ljuset på ett improviserande sätt. Öijer blev som en ”sociopoetisk” förebild med ett mål att liksom Bob nå utanför de akademiska kretsarna.

Om språkets funktion och dess olika betydelser menar Bob att vardagsspråkets effektivitet faller på om mottagaren förstår vad som sägs eller skrivs.  Så behöver det inte vara med det poetiska språket som i första anblicken kan förefalla obegripligt. Vardagsspråket, fortsätter Bob, kan hämmas av ett trevlighetskrav, man vill bli omtyckt. Bob berättar att i hans första två böcker låg det stor fokus på att övertyga branschen och inte läsarna. Böckerna fick också fina recensioner. I den tredje diktsamlingen gjorde han annorlunda och skalade bort allt som kom från hans egen ”fåfänga” och visade därmed att han kunde skriva. Resultatet blev en diktsamling med dåliga recensioner men med väldigt höga försäljningssiffror och som säljer än idag.

Bob fortsätter i ämnet och påpekar paradoxen att den enkla poesin ibland också uppfattas som banal av branschen och att det är alltså inte är någon slump att den diktsamling som fått sämst recensioner sålt mest. Han menar att idén om kvalitet bygger på myter och är en ovetenskaplig gren. Skulle man göra en vetenskaplig undersökning vilka dikter som faktiskt väcker reaktioner hos läsaren så är Bob övertygad om att många skulle skriva en annan slags poesi. Det är svårt säger Bob för en diktare att nå någon som läst 1000-tals diktsamlingar och som har ett ”branschöga”. Bob berättar att han själv tillhör gruppen som läst fler diktsamlingar än de flesta gjort men skriver för dem som inte gjort det.

Ur och grannsämjan är en långsam bödel:

på morgonen
på stranden
små kardborrband
ännu spända
runt döda fötter

Som inspiration till sitt eget skrivande säger han att den snabbaste vägen är att läsa andras texter, romaner, dikter, m.m. Han berättar lite skämtsamt, apropå branschögat, att när han släpper sina dikter så skrivs det på kultursidan men gör han melodi till dom så hamnar texten på nöjessidan. Bobs texter kommer ofta av glädjen eller ur ett tillstånd där han mår bra. Att ställa sig frågan vad som lett till att man mår bra kan vara fruktsamt. Speciellt, fortsätter Bob, som den positiva psykologin kommit långt idag. Han uttrycker en fara, när det gäller honom själv, med att skriva när man mår dåligt då man blir väldigt självupptagen, fokuserar världen och texten på sig själv. Bob berättar att han vid ett tillfälle hade en svacka och kunde skriva bort den genom att gå in i problemet och känslan och fick fram något vackert av det hela, en slags förvandling till nya vackra kulörer, en fin smak eller känsla. Bob påpekar att man med poetens privilegierade situation, kan gå in och sätta sig helt ensam framför datorn som inte är möjligt i dom flesta jobben. Bob säger i samma andetag att han hellre fascineras av världen än genomskådar den. Tyvärr, säger Bob, att ju äldre jag blir desto mer försöker jag genomskåda den.

Ur och grannsämjan är en långsam bödel:

Att älska är att ge upp makten, kärleken kräver.
Kapitulation från båda parter.
Man måste kasta ut en hängbro av hopp och tillit.
Och sedan putsa fönstren förstås.
Man måste mötas halvvägs.
Stå där på mitten och fatta att kärleken är så stark.
Att den också när man står helt stilla
forsar som tusan under fötterna

Jag frågar slutligen Bob hur läsaren uppfattar det skrivna ordet: om man kan skilja på fiktion och verklighet? Bob nämner sig själv när han som det lilla barnet omöjligt kunde förstå att någon kunde eller ville vara gift med den elake J. R. i TV-serien Dallas. Vad värre är, fortsätter Bob, när både kritiker, recensenter och litteraturprofessorer ibland väljer att inte vilja förstå vad som är fiktion eller verklighet. Bland annat har Karl Ove Knausgård blivit kallad för ”litterär pedofil” som om han skrev sig själv. Bob berättar också att han själv fått kritiska kommentarer efter en novell han skrivit och där han av en kritiker blir utpekad som någon med en dålig kvinnosyn. Kritiker, fortsätter Bob, borde veta att fiktion skriver man ibland för det man ser, att göra det obegripliga begripligt. Vi måste kunna se och läsa om det obehagliga författaren skriver utan att döma denne, och det går inte att titta på något som man dömer då ser man bara sin egen idé om det. Och då blir det förenklat, pedofilen blir bara pedofilen.

Det är dags att avrunda och vi reser oss från bordet. Jag är glad att jag fick prata en stund med Bob Hansson, en ödmjuk och intressant person. Han gav mig en dikt från hans rebelliska tid och några ur hans senaste diktsamling. Vi pratade om drivkrafter och konsekvenser i skrivandet, något om ensamheten och språkets funktion. Varje dag är en ny dag för Bob Hansson att fascineras över och han är på god väg att genomskåda världen.