Meny Stäng

Vid Bertolt Brechts grav

Av Göran Strömqvist

Bertolt Brecht

Brevpapperet är ljusblått, litet fuktigt. Har legat i grönskan nära gravstenen en tid. Men pennpastan är av god kvalitet, skriften fullt läsbar.

Jag sitter på kanten av Bertolt Brechts och hans hustrus, skådespelaren Helene Weigels, grav i Berlin med brevet från en kinesisk student i min hand. Det är skrivet på engelska och uttrycker tacksamhet för vad Brecht givit denne genom sina verk. ”Thank you for inspiring me with faith and courage.” Signaturen är ”Z. Z. China”. ”Faith and courage” för att leva ett personligt liv, ett arbetsliv, ett politiskt liv så tillfredsställande som möjligt? Hanna Arendt som kunde sin Brecht har i essän ”Fallet Brecht” analyserat Brechts dragning till medlidandet med de utsattas situation och hans insikt om att man inte har råd att vara god om man är fattig. Vill man åstadkomma ett bättre liv för sig själv och andra får man ta till alla medel, även de obehagliga. Kanske har Z. Z. detta i tankarna och behöver stöd. Men Brecht kunde inte, som Hanna Arendt framhäver, dölja sin egen medkänsla även om han kämpade emot den. Han hyllar solidariteten med de små i samhället, som i dikten ”Kol till Mike”, om tågbromsaren som dött koldöden och hyllas av arbetskamraterna med kolstycken som nattetid kastas från förbipasserande tåg utanför hustruns bostad för att hon ska kunna överleva:

Och när kolstycket till Mike
sedan dunsade mot stugans vägg
reste sig varje natt den gamla
och kröp sömndrucken i underkjolen för att ta hand om
kolet, bromsarnas gåva till Mike
som var död men inte bortglömd.

Ur ”Kol till Mike”, Bertolt Brecht Dikter 1918-1950. Översättning av Arnold Ljungdal 1964

Z.Z. från Kina behöver, liksom vi – som jag – inspiration och tro i sitt liv och Brecht är intressant för kinesisk teater liksom kinesisk teater var för Brecht. Hans dramatik har varit och är aktuell i Kina, så Z. Z. kan ha känt till och påverkats av Brecht redan i sitt hemland. Det finns ju annat än kolos som fördärvar människors liv. Z.Z. skriver vidare: ”I promise you that I will write something about you which will not embarrass you.” Kanske en hyllning, en analys, en uppsats, fortsatt kamp, fortsatta studier för att göra världen bättre.
Själv undrar jag: Varför denna enkla gravsten som minne över en gigant? Svaret finns kanske bland Brechts egna dikter:

Jag behöver ingen gravsten, men
vill ni ändå resa mig en,
önskar jag därpå ristat:
han gjorde förslag
vi har verkställt dem.
En sådan gravsten skulle
hedra oss alla.

”Jag behöver ingen gravsten”, Brecht Ett hundra dikter, 1965. av Anders Aleby

Dorotheenstädtischer Friedhof, Berlin. Bertolt Brechts grav. Foto: Göran Strömqvist.

Genom sitt verk i livet signerar man sig med sitt författarnamn, sin politisk insats, uppropet på arbetsplatsen, regiuppdraget, familjebildning, hjälpen till grannen, sitt dagliga arbete. Gravstenen är av mindre betydelse:

Z. Z.:s korta brev är kanske inte enbart ett tack och en hälsning. Kanske behöver Z.Z. de egna formuleringarna för att (fortsatt) kunna verka för det han brinner för. Någonstans i texterna om Brecht läser jag att det väl utförda arbetet har sin del i försöket att förbättra världen. En mager början kan man tycka men kanske inte. Alla kan inte vara en Mutter Courage, en möjlig tröst för mig själv. Det dagliga arbetet kan föra ett stycke på väg, Så jag behöver nog skriva om min senaste dikt ännu några gånger, liksom den här texten och…

Lär dig det enklaste! Gör det nu
Ty nu är stunden här
Det är aldrig för sent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog, men
Lär det! Låt dig inte hindras!
Börja nu! Allting bör du veta!

Ur Lärandets lov, översatt av Anders Aleby. Dikten ingår i Die Mutter av Bertolt Brecht, musik Ernst Busch. 1933.

En vit villa och ett trevåningshus ligger i direkt anslutning till kyrkogården vid Chausseestrasse 126 i Berlin. Villan var Bertold Brechts bostad under de sista fyra åren fram till 1956. Båda byggnaderna kallas numera Brechthaus och är hemvist för litterära diskussioner och forskning, en serie om Günter Grass var aktuell. Från villan kunde Brecht blicka ut över den lummiga kyrkogård där han nu ligger begraven tillsammans med Helena Weigel.
1954, ett par år före sin död, skrev han följande okomplicerade dikt:

Nöjen
Den första blicken ut genom fönstret på morgonen
Den återfunna gamla boken
Hänförda ansikten
Snö, årstidernas växlingar
Tidningen
Hunden
Dialektiken
Duscha, simma
Gammal musik
Bekväma skor
Begripa
Ny musik
Skriva, plantera
Resa
Sjunga
Vara vänlig.
Översättning Johan Holmlund

En dikt för Z.Z. att lägga till de övriga.

* Se bl.a. The Influence and misreading of Brecht in China i Frontiers of Literary Studies in China, sept 2009 volym 3, Eric Hayot, Chinese Dreams, The University of Michigan Press 2003 och Store Norske Leksikon.