Meny Stäng

Vid Bertolt Brechts grav

Av Göran Strömqvist

Bertolt Brecht

Brevpapperet är ljusblått, litet fuktigt. Har legat i grönskan nära gravstenen en tid. Men pennpastan är av god kvalitet, skriften fullt läsbar.

Jag sitter på kanten av Bertolt Brechts och hans hustrus, skådespelaren Helene Weigels, grav i Berlin med brevet från en kinesisk student i min hand. Det är skrivet på engelska och uttrycker tacksamhet för vad Brecht givit denne genom sina verk. ”Thank you for inspiring me with faith and courage.” Signaturen är ”Z. Z. China”. ”Faith and courage” för att leva ett personligt liv, ett arbetsliv, ett politiskt liv så tillfredsställande som möjligt? Hanna Arendt som kunde sin Brecht har i essän ”Fallet Brecht” analyserat Brechts dragning till medlidandet med de utsattas situation och hans insikt om att man inte har råd att vara god om man är fattig. Vill man åstadkomma ett bättre liv för sig själv och andra får man ta till alla medel, även de obehagliga. Kanske har Z. Z. detta i tankarna och behöver stöd. Men Brecht kunde inte, som Hanna Arendt framhäver, dölja sin egen medkänsla även om han kämpade emot den. Han hyllar solidariteten med de små i samhället, som i dikten ”Kol till Mike”, om tågbromsaren som dött koldöden och hyllas av arbetskamraterna med kolstycken som nattetid kastas från förbipasserande tåg utanför hustruns bostad för att hon ska kunna överleva:

Och när kolstycket till Mike
sedan dunsade mot stugans vägg
reste sig varje natt den gamla
och kröp sömndrucken i underkjolen för att ta hand om
kolet, bromsarnas gåva till Mike
som var död men inte bortglömd.

Ur ”Kol till Mike”, Bertolt Brecht Dikter 1918-1950. Översättning av Arnold Ljungdal 1964

Z.Z. från Kina behöver, liksom vi – som jag – inspiration och tro i sitt liv och Brecht är intressant för kinesisk teater liksom kinesisk teater var för Brecht. Hans dramatik har varit och är aktuell i Kina, så Z. Z. kan ha känt till och påverkats av Brecht redan i sitt hemland. Det finns ju annat än kolos som fördärvar människors liv. Z.Z. skriver vidare: ”I promise you that I will write something about you which will not embarrass you.” Kanske en hyllning, en analys, en uppsats, fortsatt kamp, fortsatta studier för att göra världen bättre.
Själv undrar jag: Varför denna enkla gravsten som minne över en gigant? Svaret finns kanske bland Brechts egna dikter:

Jag behöver ingen gravsten, men
vill ni ändå resa mig en,
önskar jag därpå ristat:
han gjorde förslag
vi har verkställt dem.
En sådan gravsten skulle
hedra oss alla.

”Jag behöver ingen gravsten”, Brecht Ett hundra dikter, 1965. av Anders Aleby

Dorotheenstädtischer Friedhof, Berlin. Bertolt Brechts grav. Foto: Göran Strömqvist.

Genom sitt verk i livet signerar man sig med sitt författarnamn, sin politisk insats, uppropet på arbetsplatsen, regiuppdraget, familjebildning, hjälpen till grannen, sitt dagliga arbete. Gravstenen är av mindre betydelse:

Z. Z.:s