Meny Stäng

R. S. Thomas placerar ögonblicket jämte evigheten

Av Samuel Kvist

St Hywyn’s Church i Aberdaron där Thomas var kyrkoherde mellan 1967 och 1978. CC BY-SA 2.0

Vid en första blick på walesaren, prästen och poeten Ronald Stuart Thomas framstår inte hans diktning som mer absurd än annan poesi. Thomas som under 1990-talet var aktuell för nobelpriset i litteratur är kanske mest känd för sin hatkärlek till det walesiska folket. Wales beroendeförhållande till Storbritannien var han inte alls förtjust i. Ej heller att det walesiska språket kymriska sakta men säkert raderades ut till förmån för engelskan. Ändå tycks Thomas ha trallat med i den engelska kör som gjort sig lustig över walesiska göromål. Det vill säga den jargong som kan gå i stil med ”walesaren räknar in sina får för dagen. Och somnar…”.

Ett ögonkast på Thomas tidiga alster klargör att hans diktning tycks så jordnära att den i det närmaste blir banal. Vardagliga bestyr utförda av alldagliga människor beskrivs inte sällan med uppseendeväckande utförlighet. Ofta får vi i Thomas diktning följa bonden Prytherch som likt en varsamt uppskruvad leksak metodiskt hackar sig fram i tillvaron.  Prytherch går i ”For the Record” ur Pietà (1966) ”up and down the same field, / Following a horse; no oil for tractors; / […] Your world was the same world as before / Wars were contested, noisier only.” Thomas målar upp vad som framstår som en trivial tillvaro i en värld omgiven av avgörande händelser. I ”A Peasant” ur The Stones of the Field (1946) går Thomas än hårdare åt bonden i något som mot bättre vetande kunde läsas som klassförakt. Han skriver: ”Iago Pryterch his name, though, be it allowed, / Just an ordinary man of the bald Welsh hills, / Who pens a few sheep in a gap of cloud. / […] There is something frightening in the vacancy of his mind.” Det paradoxala i Thomas diktning är att just denna ”vacany of his mind”, eller sinnets tomrum som tycks skrämma diktjaget, även lockar diktjaget till sig.

I slitningarna mellan ytterligheterna framkommer att alla ting (åtminstone i språket) har sin motsats inneboende. Tanken går att finna bland annat hos Derrida och i begreppet ”differance” som belyser att det är vad något inte är som ger det dess ”är”. Det är i olikheter som egenheter skapas. Motsatsförhållandet försäkrar att ytterlighetens existens är beroende av sin motsats. Det triviala är alltså inneboende i det universella och vice versa. I Thomas diktning tycks det fungera just så att det triviala gömmer universella hemligheter, ty när vi kommer fram till mästerstycket ”Sea-watching”, Laboratories of the Spirit (1974), poängterar Thomas att frånvaron av mening och i förlängningen frånvaron av Gud skapar själva närvaron av densamma:

I ”its absence / was as its presence” finner vi en form av kritik av det binära tänkandet. Detsamma gäller för motsatsförhållandet mellan kropp och själ eftersom den fysiska ansträngningen, det rent kroppsliga, spelar sida vid sida med det andliga. ”You must wear your eyes out / as others their knees. / I became the hermit / of the rocks, habited with the wind.” Och när diktjaget frågar sig om han väntar på något är svaret, utan besvikelse, ”ingenting” eftersom att hela alltet tycks rymmas i tomrummet. Thomas placerar således ögonblicket jämte evigheten.

Vad händer då i denna växelverkan mellan evighet och ögonblick, mellan universellt och trivialt, eller om man så vill, mellan det gudomligas frånvaro och närvaro? I ytterligheternas starka skillnader öppnar sig ett hålrum där det absurda träder fram. Betänk berättelsen om Kristi födelse till exempel. Det vill säga det absurda i att världens frälsare vars uppgift var att rädda människosläktet från oundviklig undergång äntrar världen i ett nedgånget stall, omgiven av boskap. I mötet mellan det stora och det lilla påminns människan om existensens oförklarlighet, om det absurda i tillvaron, något som hos Thomas tar sig uttryck inte minst i de sista stroferna i ”Sea-watching”. Här flyter ett ”watching” samman med ett ”praying” och precis som hos filosofen Sören Kierkegaard (vars namn Thomas också har som titel på en dikt) föreligger det tvivel snarare än trygghet i tron. Ja, tvivlet konstituerar ju för Kierkegaard tron där dess förutsättning är att man måste befinna sig på 70000 famnar vatten och ändå tro.

Vad gäller absurditet och de till konceptet möjliga förhållningssätt människan kan anlägga kan man alltså föga förvånande konstatera att Thomas väljer en Kierkegaardsk hållning. Senare existentialister skulle med stor sannolikhet avfärda diktjagets resignation, som kan liknas vid ett trons språng, som en kapitulation inför problemet snarare än en lösning eller en ledtråd. I det som kan framstå som ett dumt stirrande ut i intet finns alltså för en annan en stillhet och ett vacuum där det gudomliga uppenbarar sig. Ändå slänger Thomas ut en brasklapp för när han förklarar att en ovanlig fågel i sanning är en ovanlig fågel leker han inte bara med vardagsspråkets tautologier utan med alla former av meningsskapande. Att likt fågelskådarna sitta i timmar vid havet för att få skymten av någon raritet framstår för den oinvigda som meningslöst och absurt. En talgoxe, en blåmes eller rent av en svartvit flugsnappare? Om inte ens Anders Bagge tycks ha koll på skillnaden varför skulle det vara viktigt för mig?

R. S. Thomas påminner oss om att våra meningsskapande och existensberättigande handlingar alltsomoftast är just av planlös och rent av godtycklig art. Med hjälp av juxtapostioneringen av ytterligheter framträder alltså det absurda som aktiverar medvetandet inför nuet. Och kanske är det just så att för att få en glimt av evigheten måste vi lära oss att upptäcka ögonblicket.