Meny Stäng

Vad händer om jag försöker omfamna det enkla: Tankar efter samtal med Namdar Nasser

Av Ivar Fors

Del av framsidan till Jag är din röst i världen.

En tid efter att jag intervjuat poeten Namdar Nasser sitter jag och funderar. Vad är enkel poesi egentligen och vad med enkel poesi kan vara svårt?

Det är kväll och jag sitter med B. Hon ifrågasätter poesin, hela språket faktiskt. Hon tycker att språket, svenskan, är ett så begränsat sätt att ge uttryck för sina upplevelser. Att orden bara når så långt, men aldrig helt ger rättvisa åt verkligheten. Hon hävdar att man behöver en utbildning för att läsa Tranströmer. Jag menar att det finns en föreställning om vad som behövs för att kunna ta till sig poesi och att det är själva föreställningen som är hindret. Åtminstone i fallet Tranströmer. Vi kommer inte fram till vem som har rätt.

Tanken om att poesin tillhör etablissemanget är delvis sann, men motbevisas gång på gång av ekvilibrister som till exempel Iman Talabani och Erik Lundin. Poeter som med ett underifrånperspektiv skriver poesi om och för en målgrupp som inte är del av eliten.

Ett ärvt språk, ett språk med anor och traditioner kan bli en port genom vilken få känner sig välkomna – något svårt. Ett enkelt språk, ett förvärvat språk, ett språk som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden har möjligheten att glänta på den porten. Ett språk som i korta, uppnystade rader vågar skjuta in ord som ”hårtorksvinden” och ”blundsvärta” (ur Jag är din röst i världen av Namdar Nasser). Enkel poesi behöver inte alls betyda banal poesi, enkel poesi kan vara just det som krävs för att bearbeta det svåraste innehållet.

Enkel. Hu. Föreställ dig för en sekund att någon kallar din prestation för enkel. Det är inget du vill. Du hade föredragit att de sa minimalistisk. Det är fem stavelser. Enkel har bara två. Men jag ber dig att för en sekund lägga dina första associationer till ordet åt sidan. Enkel betyder inte i det här fallet simpel. Enkel betyder genomslagskraft, enkel betyder nyckel. Så tänk på det nu. Nassers poesi är inte enkel till sin helhet, språket han använder däremot, är enkelt. Berättelsen han berättar är inte det. Det är en mycket verklig berättelse. Den bär all sorg, förvirring och möda ett liv kan tänkas innehålla innan individen går sönder. Enkel att förstå, men svår att ta till sig.

Det händer att jag ibland höjer på ögonbrynen under min läsning av Jag är din röst i världen. Att jag tycker att det blir för enkelt. Men det beror på att jag lärt mig att uppfatta enkelhet som något oönskat, fult. Vad händer med min läsning om jag försöker omfamna det enkla? Jo, språket blir viktigt på ett nytt sätt och berättelsen träder fram. Jag spekulerar kring vem som är målgrupp för Jag är din röst i världen, och kommer fram till att det skiftar. För samtidigt som dikterna målar upp tydliga, självklara konsekvenser av en bombs nedslag – ”den spred lukten av bränt / och blandade svart med rött” – och med hjälp av asterisk, pedagogiskt hänvisar till vilka poeter författaren har lånat rader ifrån, så är dikterna ibland av en mer experimentell svår stil. ”Järnspett själavård hacka överjag skyffel perception / bergets havande buk spricker”. Kan det vara så att diktaren både vill bjuda in och vara enkel, men oroar sig för att hamna på fel sida av enkelheten och då gör sina bilder mer kryptiska och mångtydiga? Vad vill en diktsamling vars första tre sidor är bokens mest symbol- och metafortyngda, när dessa sidor också är märkta med titeln ”Inledning”?

Att vara enkel eller att vara svår. Jag gissar att det är ovanligt med poeter som har något av dessa som högsta uttalade mål. Enkelheten, svårheten. Men det finns med i bakhuvudet på många. Rädslan för att vara för enkel, prestigen i att vara lite svår. Eller komplex, som ju visserligen är ett ord med ynka två stavelser, men som slutar på ett x. Modigt är det i alla fall, att skriva en diktsamling med det uttalade målet att den ska vara tillgänglig.

Namdar Nassers diktsamling utforskar språk, identitet och minne. Vilket han uttrycker i de inledande raderna. ”Snart trampar du runt / i en bördig mylla av ord / ord som är nycklar / nycklar som är ledtrådar / ledtrådar som är bitar / i en femtio år gammal pusselkarta”. Språk, minne och identitet – det låter inte helt enkelt och det är det inte heller. I min läsning av diktsamlingen tecknas språket som ett kraftfullt verktyg. Ett medel som hjälper dig att minnas, att glömma. Ett medel som får dig att sticka ut och smälta in. Uppgiften att utforska dessa språkets möjligheter, om så bara för din egen skull, är en stor utmaning. Ännu större när du ska göra dina interna resonemang greppbara för en allmänhet. Men Namdar Nasser gör det väl.

För den som inte vill dröja vid dessa resonemang finns en hisnande, dokumentär äventyrsberättelse om våld, ensamhet och kärlek. Detta är bokens styrka och svaghet. Den har något för varje, för många olika typer av läsarintressen. Oavsett om du aldrig läst poesi förut eller är en van läsare. Om det är dansen med meningarna som intresserar dig, politiken eller det pyrande förflutna som författaren berättar om – så finns något för dig i den här texten. Allt finns men inte hela tiden. Ibland är den filosofiska diskussionen om språk och minne i fokus. Ibland är det vittnesmålet. Detta gör att du som läsare måste byta ställning i fåtöljen och växla din lässtrategi. Boken som vill göra det lätt och intressant för flera, gör det klurigt för den enskilde. Men, hallå, vem har någonsin sagt att det ska vara lätt? Kanske räcker det med att det är enkelt. Kanske lyckas en bok av det här slaget väldigt bra. En bok som diskuterar språk och identitet när den genom sitt skiftande tilltal får mig att fundera på min egen identitet som läsare. Vad är det jag föredrar; stil eller innehåll, direkthet eller mysterium, den inre rösten eller det brända köttet? Jag är din röst i världen, har stundtals något för alla och torde därför kunna åtnjutas av poesinybörjare, historieintresserade, ödeskamrater och fredsskadade 23-åriga Tranströmer-fans.