Meny Stäng

Några tankar om Pälle Näver

Av Lis Lovén

Först börjar jag med att bjuda på en dikt av Pälle själv:

Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer
och hagens vilda rosor,
av nattviol och mynta
och blyg förgätmigej,
en krans jag ville vira
och smyga in bland bladen,
den vida myrens ängsull
till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar,
i soligt blonda marker
och allt, som ler och längtar
i dunge, däld och lid,
vill stiga som en lärkdrill
kring vägen där du vandrar,
vill smeka ömt din panna
med ljusa drömmars frid.

Men alla kransar vissna,
och alla lärkor tiga,
när höstens tuba tonar
i sotröd solnedgång,
och som en hemlös främling,
går längtan över heden,
där mörka furor nynna,
sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,
i sommargröna salar,
en dag när himmelskupan,
står blänkande och blå,
då skall Du varmt förnimma,
att hjärtats vilda rosor,
kan ingen frost föröda
och inga vintrar nå.

Jag är väldigt intresserad av all slags poesie. Och jag har väl tänkt lite fördomsfullt att Pälle Näver varit lite för töntig för mig. Detta tänkt innan jag ens läst honom. Men eftersom jag arbetar med att översätta svenska poeter tänkte jag att jag ville ha ett brett, representativt spektrum på mitt arbete. Eftersom jag själv bor i Småland, och har läst Pär Lagerkvist, föll så plötsligt valet på Pälle, som egentligen heter Josef Högstedt. Pär Lagerkvist är ju också smålänning, så jag undrade om de kunde ha något gemensamt.

Ja, jag måste säga att jag blev överraskad. Pälle har fångat något folkligt, något genuint småländskt. Och för någon från ett annat landskap kan det kanske vara svårt att läsa in detta. Jag tror att varje plats har en kulturell, historisk stämning med sig. Att växa upp i en miljö betyder för mig att man bär med sig platsens själ. Jag som vuxit upp i Småland har närmare till Pär Lagerkvists ångest och till Pälle Nävers folklighet. Detta är förstås spekulationer, men det är så jag upplever det. För det naiva det tillhör folket, och det är underskattat. För i det autentiska, det mest nära, vilar en schablon som är svår att tyda, och ofta tyder vi fel. Jag tror att schlagers och folkvisor bär på något konventionellt, och Pälle är nog släkt med folkvisan, det som jag som ung tyckte var så fjantigt. Idag har jag ändrat mig. För vi har genom den modernistiska diktareran lärt oss att vi borde bli diktargenier och fly det vanliga. Men det vanliga, det som finns närmast oss, glömmer vi oftast bort att uppskatta. En ros är för mycket ros. Himmelskupan, det låter poetisk förvisso, men vi tror att orden är slitna. Men tittar vi en gång till så ser vi att himlen är en kupa över oss, blå och grann.

Och sedan tror jag att staden och dess miljö har tagit över på senare tid. Det betyder att vi glömt bort vårt nära, naiva förhållande till naturen. Pälle var ju född på artonhundratalet och han har ännu kvar något genuint. Det genuina för mig är just det konventionella som jag tror är underskattat. Och jag menar att det modernistiska nog har fjärmat oss från det som ligger oss nära.

Många gånger kan jag tycka att det är svårt att känna in den postmodernistiska dikten. Och äldre poesie har för mig något mer autentiskt. I gamla tider levde man på ett annat sätt med relation till djur och natur. Och visst kan det vara upplysande och kul att läsa en futuristisk dikt. Den säger något om den tid vi lever i. Men för att rent historiskt och kulturellt lära känna vårt arv tror jag vi måste gå till äldre dikter. Och ja, den futuristiska dikten tror jag ännu inte har spelat ut sin roll. För jag tror att allt det äldre som vi bär med oss är ett led i vår utveckling. Och att då läsa olika poeter blir för mig ett sätt att läsa in vår kulturs alla uttryck och utvecklingslinjer. I det äldre kan vi hitta tankekorn och stämningar som gått förlorade. Visst fanns det slit och tungt arbete på den tiden. Idag finns det arbetslöshet och psykisk ohälsa. Pälle visar upp något som jag tror gått förlorat. Och det är barnets nakna blick inför sin omgivning. Läs honom gärna!