Meny Stäng

Daniel Blixt: Att släppa taget om skrivprocessen

Daniel Blixt. Foto: Carla Orrego Veliz.

För många år sedan, idag måste det vara snart tio år sedan, lärde jag mig att släppa taget om skrivprocessen som en medveten, på förhand given, arbetsordning. Jag lät istället förnuftet stå tillbaka så att skrivandet fick bli automatiserat; det som surrealisterna kallar automatiskt skrivande. Och jag skrev i massor. Ord och fraser forsade ur mig. Jag rättade heller inget under det tillståndet. Det var befriande och den känsla som uppstod kunde bäst beskrivas med den alltid flyktiga, ändock kraftfulla, termen ”sant”.

Även idag praktiserar jag denna metod med skillnaden att det automatiska skrivandet sker i kortare faser. Det är alltså ingen handling som så att säga sätter igång mig, som skapar behovet av att börja skriva. Det är snarare skrivandet i sig. I efterhand upplever jag att det ur denna process skapas den nerv och den närhet, och om man vill – äkthet, som jag vill att min poesi ska innefatta.

Med materialet i hand ska sedan avgränsade dikter, och en samling, skapas. Det är naturligtvis den krävande fasen. Det är lätt att man då glömmer att vad som ska styra är det som känns bäst. Precis som jag själv minns den konst, den musik, de filmerna som berörde mig på något plan, som skapade känslosvall inom mig, måste också mina dikter vara känsliga. De får inte bli förnuftiga eller förnumstiga. Det gäller att hitta språket, och att hitta det språkets skärpa.

Sann utveckling sker organiskt. Så är fallet även när dikterna blir en samling. Just nu sitter jag med ett manus i handen där jag ändrat ordningen på dikterna, och placerat dem där jag tror att de bäst passar. Men när jag läser igenom samlingen både låter och känns det fel, onaturligt. Det är ett smått förtvivlat tillstånd jag befinner mig i för jag har inte en tidigare version av samlingen, i alla fall med den ursprungliga ordningen, sparad. Precis som skrivandet är en process som man måste låta ta sin tid och ta form på sina egna villkor, måste man också lita till att berättelsen man vill berätta redan finns där.

Fyra vänner, som ger ovärderliga kommentarer på det jag skriver, och två anekdoter lutar jag mig emot i mitt skapande. Den ena anekdoten berättar om tennisspelaren som tränar på en ny serve. Han testar den nya serven flera gånger men det vill sig inte. Han spänner armarna, ryggen, magen, vrider sig för att serven ska fungera. Serven blir sämre. Hans tränare säger då till honom att försöka slappna av, bara låta serven ske. Han lyder och söker få huvudet tomt och kroppen lätt. Det känns för okomplicerat, som att han inte gör rätt. Men hans tennispartner, som tar emot de nya servarna, påpekar då att han aldrig sett honom serva så hårt förut. Den andra anekdoten rör de nordafrikanska nomaderna som under sina karavaner, som kunde vara i flera veckor, satte sig vid vägkanten varje kväll, för att vänta in själen. Resan, vilken den än är, får aldrig gå för fort.


Läs också aldrig tidigare publicerade ”Ensam kommande – fritt efter mina elevers blickar”