Meny Stäng

Suggestivt överraskande brytningar: Om Wallace Stevens poesi

Av Ingmar Simonsson

Wallace Stevens

I sitt förord till den i år utgivna omfattande volymen Dikter av John Ashbery, nämner Tommy Olofsson: ”I tidskriften Poetry jämförde Frank O’Hara Ashberys debutbok med Wallace Stevens första bok och menade att den var ’the finest first book to appear in America since Harmonium’ ett par årtionden tidigare.” Tommy Olofsson skriver vidare i förordet: ”Enligt kritikeroraklet och litteraturprofessorn Harald Bloom är det under 1900-talet bara Wallace Stevens som i originalitet och nyskapande estetisk förmåga kan sägas ligga i paritet med Ashbery.”

I Harold Blooms stora bok: Wallace Stevens: the poems of our climate värderar han Stevens Harmonium som det bästa debutverket sedan Walt Whitmans Leaves of Grass.

Eftersom många inte känner till Harmonium kan nämnas att den publicerades 1923 när Stevens var 44 år och då sålde i omkring hundra exemplar. Redan i debutboken märks hans reduktiva metod och den genomgående språkliga musikaliteten, lik Gunnar Ekelöfs och Erik Lindegrens.

I dikten ”Domination of Black” är den musikaliska uppbyggnaden märkbar med omtagningar och variationer.

Mörk dominans

Om aftonen bredvid brasan,
buskarnas färger
och fallna lövens,
som upprepar sig själva,
virvlade i rummet
som löven själva
virvlar i vinden.
Ja, men tunga granars färg
kom skridande.
Och jag mindes påfåglars skri.

Och deras stjärtsläps färger
var lika löven själva
virvlande i vinden,
i skymningsvinden.
De svepte över rummet
just som de flög från granars grenar
ned till marken.
Jag hörde dem skria – påfåglarna.
Var det ett skri mot skymningen
eller mot löven själva
virvlande i vinden,
virvlar som flammorna
virvlade i brasan,
virvlar som påfåglars stjärtsläp
virvlade i ljudliga brasan,
ljudlig som granar
fyllda av påfåglars skri?
Eller var det ett skri mot granarna?

Utanför fönstret
såg jag hur planeterna samlades
som löven själva
virvlande i vinden.
Jag såg hur natten kom,
kom skridande som tunga granars färg.
Jag blev rädd.
Och jag mindes påfåglars skri.

Wallace Stevens

Att vissa ord återkommer är påtagligt i dikten, som färger, löven, virvlar, vinden. Originalets ”turning in the wind” blir i tolkningen ”virvlar i vinden” vilket förstärker diktens allitterationer och assonanser. Ordet ”virvlar” återkommer också i andra tempus som ”virvlade” och ”virvlande”. Genom ordlikheter och omtagningar påvisar Stevens de betydelsefulla skillnaderna och lyfter på så vis fram det språkligt musikaliska.

Flera av dikterna i debutsamlingen är långa, med titlar som: ”Tretton sätt att betrakta en koltrast”, ”Sex betydelsefulla landskap”, ”Havsytan fylld av moln”. Titlarna antyder ett lyriskt landskapsmåleri som inte bara handlar om att se utan mer om hur vi uppfattar verkligheten och vad en konstnärlig fantasi kan göra med den.

Poesi är ju inte samma som fantasin i sig, säger Stevens i en aforism och i en annan: men ”kanske finns det en nivå hos förnimmelsen där det verkliga och det fantiserade är ett och samma: ett tillstånd av klärvoajant iakttagelse”. Poesin är en egenskap hos intrycket och inte en egenskap hos föremålet som ger intrycket, däremot kan poesin förhöja känslan för verkligheten.

Tretton sätt att betrakta en koltrast

I
Bland tjugo snöiga berg,
det enda som rörde sig
var koltrastens öga.

II
Jag hade tre medvetanden,
som ett träd
i vilket det finns tre koltrastar.

III
Koltrasten virvlade i höstvindarna.
Det var en liten del av pantomimen.

IV
En man och en kvinna
är ett.
En man och en kvinna och en koltrast
är ett.

V
Jag vet inte vilket jag föredrar,
skönheten i tonfall
eller skönheten i antydningar,
koltrastens visslande
eller strax efter.

VI
Istappar fyllde det långa fönstret
med barbariskt glas.
Koltrastens skugga
korsade det, av och an.
Lynnet
skönjde i skuggan
en outgrundlig sak.

VII
O magra män från Haddam,
varför drömmer ni om gyllne fåglar?
Ser ni inte hur koltrasten
vandrar kring kvinnornas
fötter omkring er?

VIII
Jag känner upphöjda tonfall
och klara oundvikliga rytmer;
men jag känner även
att koltrasten är förbunden
med vad jag känner.

IX
När koltrasten flög ur sikte
markerade det randen
till en av många cirklar.

X
Vid åsynen av koltrastar
flygande i ett grönt sken
vill även välljudets kopplerskor
skrika skarpt.

XI
Han åkte över Connecticut
i en glasvagn.
En gång trängde fruktan sig på
i det han misstog
skuggan av sitt ekipage
för koltrastar.

XII
Floden är i rörelse.
Koltrasten måste flyga.

XIII
Det var kväll hela eftermiddagen.
Det snöade
och det skulle bli mer snö.
Koltrasten satt
på cederns grenar.

Suggestivt överraskande brytningar får Stevens fram genom såväl meningsfullhet som nonsens. Språkets munterhet är påtagligt i ordens ljudlikheter och en lust till lek med ord, som gör att en ny trovärdighet kan träda i det otroligas ställe. Det märks från Stevens första samling till den sista Klippan, 1954. Titeldikten i den sista har tre underrubriker: ”Sjuttio år senare”, ”Dikten som ikon”, ”Nattens hymn om klippans former”. Här räcker det inte att hölja klippan med löv utan ”Vi måste kureras från den genom en kur för grunden / eller en kur för oss själva, som är likställd med en kur / för grunden, en kur bortom glömska.”

I en av sina aforismer säger Stevens: ”Poesi är en kur för själen.”

Stevens tycks bearbeta omvärlden i beskrivandet av den och får den dä