Meny Stäng

Krönika av Johannes Ådén Bygdell: Wu-Tang Clan, Johannes Anyuru, min bror och jag

Wutang

Det bör ha varit en vinter något år innan millenieskiftet. Platsen är min storebrors rum. Jag har som vanligt när han inte är hemma trotsat mitt besöksförbud för att botanisera i hans redan då stora skivsamling. Det är här grunden till min musikaliska bildning läggs, och just den dagen händer något extraordinärt. Från att ha föredragit en gitarrbaserad, förhållandevis vit och rak musik upptäcker jag en för mig nästan helt ny musikvärld: den svängiga soulen, den hårda hiphopen och den farliga funken. Anledningen? Min bror har varit på andrahandsskivaffärer igen och kommit hem med Wu-Tang Clans epokavgörande debutalbum Enter The Wu-Tang (36 Chambers). Redan i inledande ”Bring Da Ruckus” sitter jag som fastnaglad när kungfu-filmen Shaolin and Wu Tang samplas:

Shaolin shadowboxing, and the Wu-Tang sword style
If what you say is true, the Shaolin and the Wu-Tang
could be dangerous
Do you think your Wu-Tang sword can defeat me?
En garde, I’ll let you try my Wu-Tang style

Poesi så god som någon. Jag förstår inte mycket av vad som sägs, förutom ett stort antal svordomar, men allt sedan dess bultar mitt hjärta hårt för James Brown, för Motown, för John Coltrane. Nuförtiden lyssnar jag nästan uteslutande på ”svart” musik, allt tack vare Wu-Tang Clan.

Vad jag idag tycker fattas inom genren är bra svenskspråkig hiphop. Visst finns det undantag – där Ken Ring och Petter måste sägas vara de allra främsta – men den svenska scenen består mest av rappare som spottar ur sig plumpa sexistiska rim och patetisk gangsterromantik. Det är här Johannes Anyuru kommer in i bilden. Inte för att han är en gangsterromantiker, utan för att jag tror att Anyuru och hans ord är just vad svensk hiphop behöver. Han har själv sagt att han inte vill kategoriseras som en hiphoppoet och även om rapkänslan jämfört med hans två tidigare diktsamlingar Det är bara gudarna som är nya (2003) och Omega (2005) är något nedtonad finns det ändå något i hans ord på förra årets hyllade Städerna inuti Hall som indikerar att de skulle göra sig än bättre på skiva med långsamma, välproducerade beats i bakgrunden. Sök gärna på Youtube när Anyuru själv framför sina dikter och känn hiphopen och soulen i hans verk, eller läs här:

En dag är han

en trasig

skateboard, bara

brädan är kvar,

sönderbruten, den ligger

på spårvagnssätet

jämte den döda, resande

kroppen som skramlar

Med vit färg står det

Hell ain’t such

a bad place

to be

Städerna inuti Hall är ett till största del politiskt verk som – utan att ägna sig åt proggretorik – utmanar samhällets individualism och xenofobi. Anyuru skriver inte om extrema nynazister utan snarare om en starkt groende vardagsrasism som finns mitt ibland oss. Inga politiska slagord ropas slentrianmässigt. Anyuru använder sig av omskrivningar och en långt utvecklad metaforik för att föra sin kamp. Lås, nycklar och dörrar används för att visa hur människor exkluderas från Sverige och från Europa på grundval av etnicitet och hudfärg. Selektivt urval kan vi kalla det.

Vad svensk hiphop behöver är alltså inte fler homofoba whiggers med för mycket attityd utan någon som Anyuru som på ett sofistikerat sätt kan skriva lyrik. Med Städerna inuti Hall gör Anyuru musik utav orden, utan att det på något sätt känns sökt.

Med lätthet rör han sig mellan Borås, Hisingen och Hall och tonsätter vardagen för de som är utlåsta – eller för all del inlåsta.

Ibland önskar jag att min bror och jag fortfarande bodde tillsammans. Förhoppningsvis hade jag då inte längre haft besöksförbud och jag hade kunnat lägga Städerna inuti Hall under hans huvudkudde. Anyuru förtjänar all uppmärksamhet han fått och bör i mitt tycke få än fler läsare – även människor som ”inte intresserar sig för poesi”. Visst kan det vara svårt att få grepp om texten ibland men jag hoppas och tror att framtida läsare uppfylls av samma känsla som jag uppfylldes av – känslan av att någonting måste göras. Nu knyter vi våra nävar, sträcker upp dem i luften och gör något konstruktivt av det. Längst fram i leden hittar ni oss, min hiphopälskande bror och jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 5 =