Samtal med Elis Monteverde Burrau

Av Ola Lundqvist

Elis Monteverde Burrau. Foto: Militza Monteverde.

”Poesin har inte stagnerat, den har koagulerat eftersom den brukade vara blod.” Så inleder författaren och poeten Elis Monteverde Burrau sitt inlägg i den senaste debatten om svensk samtidspoesi. Upprinnelsen till meningsutbytet, som nyligen förts på landets kultursidor, var en samlingsrecension författad av litteraturkritikern Victor Malm i Expressen. Malm menade att de fyra nyligen utkomna diktsamlingar han recenserade, samtliga utkomna på det lilla Malmöbaserade kvalitetsförlaget Pequod Press, var stöpta i samma stela och oinspirerade form. Den likriktning som de enligt Malm uppvisade, ansåg han även gälla för en stor del av den poesi som ges ut i Sverige idag.

– Jag valde att gå in i poesidebatten med ett medvetet vagt inlägg i diktform, snarare än ett renodlat litteraturkritiskt debattinlägg. Jag tänker att det enda sättet jag kan åldras på med värdighet är som författare och poet, och då som någon som inte ger några raka svar på komplicerade kulturpolitiska frågor av det här slaget, säger Burrau om sin text som publicerades i DN.

En rad svar från namnkunniga kritiker och författare följde på Victor Malms samlingsrecension. En av rösterna tillhörde David Zimmerman, vän och författarkollega till Burrau. Zimmerman, som tidigare i vår debuterat med sin första diktsamling Ljus och strålning på Bonniers, menade att det verkligt stora hotet mot poesin inte handlar om stelnad form utan om bristande resurser. Poeter av idag befinner sig i en kärv ekonomisk verklighet som inte visar några tecken på att förbättras. På sikt, menade Zimmerman, riskerar poesin att bli en syssla enbart för medelklassen – de som har råd att avsätta tiden som behövs för att kunna skriva på allvar.

– Det är inte särskilt konstruktivt att, som verksam poet, tänka på alla röster därute som inte kan skriva poesi på grund av bristande materiella och ekonomiska förutsättningar, säger Burrau eftertänksamt. Samtidigt tycker jag att det känns hemskt att det ser ut så idag, och önskar att det vore annorlunda. Jag är arbetskritiker i den meningen att jag tror fler skulle kunna ägna sig åt skrivande om basinkomst infördes. Däremot tror jag inte att kvaliteten på utgivna verk automatiskt skulle öka bara för att fler hade råd att ägna sig åt författande.

Samma dag som Victor Malms recension publicerades i Expressen, hade samma tidning en artikel med rubriken ”Så mycket tjänar en framgångsrik poet”. Där listades inkomstsiffror för tjugo av de största poeterna i Sverige och Elis Monteverde Burrau var representerad. Han lutar sig tillbaka och ler lite hemlighetsfullt när jag ber honom kommentera artikeln.

– Det är kul när kvällstidningar sysslar med listor. Visserligen är det ganska groteskt, för det är en så klickvänlig typ av journalistik. Men jag menar samtidigt att det är bra att prata om pengar, särskilt som poet, och själv har jag inga problem med att göra det. Jag tror att få av poeterna på listan hade sin huvudinkomst från poesin. De har i allmänhet också andra jobb, och det är naivt att tro att de jobben inte behövs. Om man ser till min inkomst så är jag inte poet, knappt författare. De pengar som var redovisade i artikeln kommer från mitt lönearbete, det jag tjänar som publikvärd. Personligen tror jag att jag enbart har gått back ekonomiskt på den poesi jag ägnat mig åt sedan jag debuterade.

Burrau är född 1992, bosatt i Stockholm och gjorde uppmärksammad debut 2016 med diktsamlingen och vi fortsatte att göra någonting rörande. Nyligen valdes Burrau in i författarförbundets styrelse, skönlitterära sektionen, som bland annat har i uppgift att nominera fem skönlitterära debutanter till det årligen utdelade Katapultpriset värt 40 000 kronor.

– Vi är en liten grupp som ska läsa alla skönlitterära debuter som getts ut i år. Jag kände direkt att det var en arbetsuppgift jag ville jobba med. Det ges ut så många bra debutböcker i Sverige idag, ofta poesi, och ofta på mindre förlag. Det är titlar som tyvärr brukar hamna i skymundan.

– Personligen arbetar jag för att vidga vad som räknas som en litterär debut. Jag har själv gett ut så kallade chapbooks, och gjort ett flertal internetpubliceringar. I början, när jag slog igenom på nätet, ville jag riva alla institutioner och producera allt själv. I backspegeln är det lite charmigt. Det var en viktig kreativ fas att befinna sig i då. Det är därför jag ömmar för poeter som söker alternativa publiceringsvägar.

Enligt ny statistik från Svensk Bokhandel bor mer än hälften av de svenska skönlitterära debutanter som publicerat sig mellan 2016 och 2019 i huvudstaden. I grannlandet Norge är den geografiska centraliseringen ännu större – två av tre författare som debuterat mellan 2015 och 2019 bor i Oslo.

– Hur mycket förlag och förläggare än vill tro att de inte påverkas av namn som syns och hörs i ”de rätta” sammanhangen så tror jag tyvärr ändå att det sker i stor utsträckning. Vi lever dessutom i en tid där du som författare måste ha vassa armbågar, förväntas kunna mingla på bokmässan och dessutom vara rolig på fyllan. Jag kan verkligen tycka att det borde räcka med texten man skrivit, att den borde kunna stå för sig själv.

Ett sätt för aspirerande författare och för Burrau själv att medverka i ett litterärt och – med hans egna ord – avantgardistiskt sammanhang, som samtidigt befinner sig lite i periferin, har möjliggjorts genom startandet av det egna förlaget Fame Factory. Burrau driver det Facebookbaserade förlaget, som ger ut böcker i PDF (Portable Document Format), tillsammans med författaren och vännen Anna Axfors. Böckerna finns tillgängliga kostnadsfritt och kan laddas ner av vem som helst.

– Vi startade Fame Factory för att kunna ge ut saker jättesnabbt. Först och främst oss själva, sedan våra nära vänner. Många av de manus som skickades till oss var inte särskilt bra, men det dök upp några helt fantastiska texter skrivna av då okända poeter. En vanlig diktsamling kanske säljer i några hundra exemplar. Våra samlingar har laddats ner i tusental, och vi har totalt gett ut omkring 30 titlar.

Burrau ser stor potential i internet som kommunikationsverktyg, och utöver bokskrivandet publicerar han sig regelbundet på den sociala nätverkstjänsten Twitter. Burraus texter har beskrivits som lekfulla, och under vårt samtal tycker jag mig då och då också skönja något buspojksaktigt i hans ögon. Han lyser upp när jag ber honom berätta om sitt Twitterkonto, som han beskriver som ”en väsentlig del av mitt författarskap, en sorts organisk anteckningsbok.”

– Jag älskar loggbokslitteratur, och det kan twitter vara om man läser skribenter som håller en hög lägstanivå. Det finns en lång passage i Karismasamhället, min första roman, som enbart består av tweets. Jag läste upp dem häromåret på ett event anordnat av svenska ambassaden i Prag, och det kom inte en enda besökare. Det måste varit väldigt dyrt att flyga mig från Stockholm till Prag, inackordera mig på hotell, och fixa med taxi, för att sen låta mig läsa på ett event där inte någon kom. Eventet gick åt skogen men det blev några helt okej sidor i romanen, säger Burrau och ler.

En av hans senaste satsningar heter Socialt Självmord eller kärlekens samtal – Sveriges enda renodlade podcast om Roland Barthes. Det är en podcast som Burrau gör tillsammans med vännen och filmskaparen Alicia Hansen. Avsnitten, som utkommer med jämna mellanrum sedan i februari, handlar ofta om helt andra saker än författarikonen Barthes.

– Att göra podcast talar till skvallerådran i mig, det handlar om någon sorts bekräftelsebehov som jag har. Jag tycker inte att podcasting är den nya romanen eller tv-serien, att det är banbrytande på det sättet. Men det kan vara trevligt som en övning i att försöka formulera saker i realtid utan att förbereda sig så mycket. Jag försöker få in poesi och lite mer obskyra saker i samtalen och det är alltid en rolig utmaning.

Våren 2020 publiceras Burraus nya bok, berättelsen De äter ur din hand, baby. Jag frågar honom hur han ser på att växla mellan att skriva poesi och prosa, diktsamling och roman.

– När jag arbetade med min första roman var jag naivt sporrad av tanken på att skriva en berättelse utifrån mitt eget liv, där det inte händer just någonting. Allt sker så att säga i språket. Att bygga en hybrid, en poetisk roman, var målet. Den mest intressanta textformen för mig är just hybridformen. En bok där du kan växla mellan prosan och dikten, eller dramatiken och essän. Att texten går sömlöst in och ut i olika språkliga nivåer och former. Min kommande roman innehåller brev, teatermonologer och regelrätta dikter.

De äter ur din hand, baby handlar om en ung kvinna som låst in sig på sitt rum och därifrån bedriver ett slags meningslöst, manifestartat krig mot världen via sin dator. Det nya för mig är att jag den här gången försökt skriva fiktion. Min romanfigur är påhittad och ligger väldigt långt bort från mig själv. Även om hon i någon mening blir ett kärl för mig att uttrycka mina åsikter om allt från postmodernismen till skvallriga detaljer om när jag druckit vin med poeten Anna Hallberg. Det blir nästan som ett slags science fiction-berättelse, väldigt långt från Karismasamhället som jag betraktar som en klassisk flanörroman.

Flera recensenters läsningar och tolkningar av hans första roman, som utkom förra året, har förbryllat Burrau.

– I mina ögon var Karismasamhället en personlig historia om en skör romanfigur som använder sig av olika ironiska distraktioner för att fly från sin kärlekssorg och sina gamla trauman. För mig blev det tydligt att den ironiska etiketten som folk ville smeta på mig, var en strategi för att distansera sig från de här laddade ämnena. Den här gången har jag en huvudkaraktär som så tydligt är någon annan än själva författaren och jag tror att man som läsare kan fokusera mer på texten, det som faktiskt står.

Ett parti i den nya romanen är inspirerad av en påtänkt men aldrig påbörjad brevväxling med en ”väldigt ung, hemlig person” som kontaktade Burrau via Twitter bakåt i tiden.

– Denne någon, som publicerade obegripliga men vackra dikter på Twitter, började skriva till mig i direktmeddelanden. Det slutade med att personen i fråga ville köpa en obskyr bok som jag och min fru hade producerat till en utställning. Jag förstod via Swish-betalningen som sedan kom, att det var en kille i Linköping som fått hjälp av sina föräldrar att genomföra transaktionen. Jag gjorde lite efterforskningar och insåg att han hade lyckats bli en del av någon sorts inneklick i Linköping, med koll på den senaste samtidspoesin. Twitter gjorde det möjligt för honom att nå ut. Breven som jag därefter började skriva till honom skickade jag aldrig, men de kommer vara med i min nya roman. Jag tycker det är kul och hoppingivande att det finns skrivbordskrigare därute som inte sysslar med hat, utan i det lilla förskjuter världen med sin experimentella poesi.