Meny Stäng

Krönika av Johannes Ådén Bygdell: ”Jag är livrädd för att börja jobba”

Jag är livrädd för att på riktigt börja jobba. Missförstå mig inte, missförstå mig inte ens rätt. Vad jag är rädd för är inte arbete i sig – jag har faktiskt lönearbetat i nästan tre år nu. Vad jag är rädd för är att bli en löneträl, en arbetsslav, som arbetar häcken av mig för att någon högre uppsatt ska bli ännu rikare, kunna köpa ännu en bil. Jag vill bestämma mina egna prioriteringar, vara min egen chef. Jag vill – om så behövs – ordinera ett favoritavsnitt av Seinfeld för att inspirationen och livslusten ska komma tillbaka. Jag vill inte gå upp klockan 5 på morgonen, ta spårvagnen till ett meningslöst jobb och sedan räkna ned timmarna till dess jag får åka samma spårvagn hem. Ingen stimulans, inget hopp, ingen ljusning – jag är inte ensam om att inte vilja ha det så.

Poeten Jenny Wrangborg är en av alla som inte längre har velat foga sig i obetald övertid, kass arbetsmiljö och giriga chefer. Kallskänken är hennes upprop. Redan på första sidan signalerar Wrangborg, via den spanske poeten Gabriel Celaya, vad hennes debut handlar om: ”Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning”.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Wrangborg tar ställning och hinner på 93 sidor vara arg, förbannad, ibland uppgiven men alltid hoppfull. Lars Ohly tar ställning när han väljer att recitera hennes dikt ”Jämlikar”. Jag tar än mer ställning när hon tecknar ner mina känslor: ”människan i mig säger att det är orimligt/att tjäna pengar åt någon annan/jag är ingen maskin”. Kallskänken handlar om alla kroppar som hänsynslöst behandlas som inget annat än just maskiner, maskiner som är omöjliga att reparera när de väl har gått sönder. Maskiner som själva beskylls för sin levnadssituation, för sin långa väg till jobbet. Maskiner som blir manipulerade att sparka åt sidan istället för uppåt, där sparken verkligen behövs. Kallskänken handlar också om klassförtrycket:

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna
i Långedrag
det är överklasskärringen som
snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss ‘sina arbetare’

Men Kallskänken handlar även om hoppet om en bättre arbetsplats, om den enade kampen:

ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över

Jag är livrädd för att börja jobba. Jag vill inte tjäna pengar åt någon annnan. Med Kallskänken kommer jag alltid att ha en vän som påminner mig om att det aldrig är okej att bli utnyttjad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 + sexton =