Meny Stäng

Krönika av Peter Nyberg: Poetiska koncept och idéer

Senaste månaderna har en ovanligt liderlig poesidebatt rasat i Sverige. Ironiskt nog har man diskuterat poesins död över hela uppslag i landets absolut mest lästa och prestigefyllda tidningar. Som redan konstaterats här: Poesins död är betydligt överdriven.

Debattens kärna är också poesins kärna: Hur begriplig behöver poesi vara?

I ena ringhörnan står en svettig och mördarögd Göran Greider och får händerna ombundna. Han tar till massornas vrål av sig morgonrocken och blottar ett hårigt och av svett stripigt mansbröst samtidigt som han avger ett guturalvrål. Greider menar att det är berättelsen som är kärnan i poesin och att det blommat upp allt för mycket konstigheter i poesifaunan. Han är redo att rätta till det nu.

I andra ringhörnan sitter Anna Hallberg och studerar golvet framför sig samtidigt som hon kommer på ord som börjar på S. Medan hennes tränare försöker komma åt hennes händer vaggar hon överkroppen fram och tillbaka. Kämpens namn ropas upp men människorna i salen är knäpptysta, bara en ensam kvinna i översta raden ”mh”-ar lite igenkännande. Hallbergs position är att det inte går att klassificera poeterna i Sverige idag på det sätt som gjorts och att likriktning är poesins fiende nummer ett.

Ni får ursäkta det raljanta i mig. Ytterpositionerna i debatten intas inte desto mindre av Greider och Hallberg, däremellan en mängd poetiska kunskapare. För att bli mer teoretisk:

En personlig ståndpunkt är att naiviteten inte får bli för omfattande i texterna. Det kan tyckas vara ett naivt påstående i sig men jag ser tendensen i båda ringhörnorna. Framför allt är det inom konceptpoesin en naivitetsvarning måste utfärdas. Konceptpoesin bygger i all enkelhet på att man väljer ut någon företeelse och gör poesi utifrån den. Leif Holmstrand arbetade senast med skräckpoesi, Johannes Heldén med SF-poesi och Niclas Nilsson gjorde häromsistens poesi utifrån ett av Elvis klassiska scenframträdanden. För att ta några exempel på lyckad och mindre lyckad konceptpoesi. Genomgående är tanken fascinerande men själva texten, poesin i sig själv, blir ofta inte mer än tankens fascination. Poesin begränsas av det valda konceptet. Ironiskt nog blir texterna obegriplig för en slarvig läsare som inte knäcker konceptkoden men relativt simpla för en läsare som knäcker koden och förstår kontexten. Att de publika framgångarna uteblivit är därför knappast överraskande.

Å andra sidan bör en naivitetsvarning riktas även mot andra sidans förespråkare. Bara för att man bryter av raderna blir det inte poesi. Ulf Lundell faller i fällan i En öppen vinter, som i det närmaste är att karaktärisera som en blogg där man brutit raderna. Knäckprosans svårighet är att innehållet måste uttrycka något fundamentalt mänskligt utan att ta stöd av en avancerad språklig konstruktion.

Grundproblemen är egentligen desamma i båda lägren: Man sätter i så hög grad lit till att formen ska vara självbärande att innehållets dimensioner förloras. I värsta fall. Medan slagskämparna ger på varandra i ringen kan vi gå ut utanför boxningssadion och se hur bred poesifåran är i Sverige. Även om poesiläsningen är nedåtgående ges under sommaren och hösten 20-30 titlar ut av nyskriven poesi.

De professionella poeterna och småförlagen skapar en intressant atmosfär där nya blomster välkomnas. Vad som är viktigt är att skapa rätt jordmån för de nya skönheterna snarare än att försöka klippa av dem nya blomstren och lägga på kompost. Många är fallen då kompostlagda blomster ihågkommits och i sin förmultning skapat jordmån för snarlika blommor.

2010-06-29

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 + fjorton =