Meny Stäng

Frykenfeldht, Towe My

Towe My Frykenfeldht
Towe My Frykenfeldht

Towe My Frykenfeldht bor i Uppsala, sysselsätter sig med garn, ord och klappning av sjuttonårig damkatt. Towe My är tidigare publicerad i några antologier och tidskrifter och skriver sina dikter på towemy.com och läser dem på soundcloud.com/towemy.

 

*

Och din högra hand. Och mitt vänstra lår. Och en kråkfågel av obestämbar sort. Och en å. Fast inte vilken som helst. Och din ena syster. Och mina ögons färg. Och hur snön faller. Och hur blommorna slår ut. Och hur blommorna faller. Och hur det ruttnar i det bortre hörnet av trädgården. Och hur barn kommer hem. Och hur barnens blod. Och hur barnen säger att allt är okej.

Den där järndoften.

Den där jämvikten. Och den där ojämvikten.

Hur din hand försökte lägga sig över min. Hur munnen har talföreträde framför strupen. Hur vinden söderifrån får grödan att ruttna. Det obotsamma. Det ljusa och det ljusaste i människan. Hur vi ställer oss på baksidan av träden.

 

Hörnet på bordet är till för huvudet.

Hur språk plötsligt formas inuti det bleka (blanka) barnet. Hur hästen lägger sitt huvud på hennes axel. Hur det tysta i skogen trasslar in sig i håret. Hur man går ut ur huset och fortsätter att gå.

Hur endel av dem bara skakar lagom. Tänder en cigarett. Sätter sig tillrätta i den bruna skinnfåtöljen. Så länge det hostar så är det ingen fara, då kan det ju andas! Händer som knutar. Under bordet försiggår. Hur man tiger en moder röd.

Hur någon faller ut från fönstret. Ner på. Gräset är så grönt i maj. Det stela i din nacke. Hur en lögn färdas genom hennes mun. Hur hennes mun och hur strupen. Hur strupen känns i handflatan.

Hur fåglarna inte alls har det så bra. Hur man hänger upp saker i träden. Hur man lär sig knopar. Kroppar.

Skogens knopar.
Hänger och dinglar.

Det är i nacken det tystnar.

Det som tystnar i nacken tystnar också i strupen.

Hur man låter blommorna vara. Hur man inte färdas genom det uppländska landskapet. De små damerna och kaffet. De små kaffekopparna. De små