Meny Stäng

Söderfeldt, Arja

Arja Söderfeldt
Arja Söderfeldt

Jag är finsk. En hitflyttad. En sådan där annan slags människa, som lärt sig att överleva i det inre, i en balansakt med mitt finska förflutna och nuets svenska landskap.

Att erövra sig ett andra språk som vuxen tar tid.

Det är att leva i ett skred av både sorg och välsignelse. I en ympad konstruktion, en spegling mot det finska invanda är det också är möjligt att finnas till. Ord, särskilt de svenska, är sticklingar som växer till och syresätter en möjlig och framkomlig väg. Att försöka finna ord genom dikten är att ansa sina konturer och blottlägga något av tillvaron och av det ljus som alltjämt finns där.

Så, med lite möda öppnas grinden ut mot ängarna.

 

 

Decemberord

Oanad och väldig
är den
som inte vänder
sig bort;

fridlyser varje ansikte
och säger:
du är ensam i ditt slag,
hjärtat!

Jag vann en roddbåt

Nej, faktiskt.
Inte helt riktigt.
Bara ett par åror.

Nu väntar jag på regnet.

Bosatt bland oss

Domkyrkans mittenskepp är nedsläckt,
bara altartavlan glimmar som en avlägsen by.

Det är varmt och tyst,
doften av stearin ringlar mjukt
som i ett hem i väntan på de resande.

Hoprullad bakom en pelare sover ett bylte;
i kväll är Kristus en uteliggare.

Särskilt

Särskilt älskar Gud
små magerlagda flickor
som sitter på bastulaven
med sina myggtunna ben
hopdragna intill kroppen
och armar som låser in det mjuka,

när kölden viner över taken
och vindarna omfamnar timret,
finns där en gammal bastuängel
som svettas med barnen.

Håller varsamt vattenskopan. Svalkar de ofödda.
Inga skadestenar gills. Inga alls.
Bara gradvidden av liv
i hans sotiga vingspetsar,
stjärnors vassa uddar i ett människoöga,
och under
en fjäder som håller i hettan
all ångan från barnets laxrosa hud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 7 =