Meny Stäng

Persson, Cecilia

Cecilia Persson. Foto: Öyvind Sviland.
Cecilia Persson. Foto: Öyvind Sviland.

Cecilia Persson, född 1967 i Karlstad är poet, historiker och utbildad skrivpedagog. Medverkar regelbundet i olika tidskrifter. Samarbetar även med Bo Holmberg med att översätta och tolka arabiska poeter. De har tillsamman gett ut: Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen (2008) och Trampa på mitt hjärta (2011), båda böckerna är utgivna på Tranan förlag.

 

”Att våga ha ett språk. Att våga träda i förhållande till verkligheten. Att utelämna sig till att offras: och alltid.” 
Birgitta Trotzig

Jag skickade en ikon till dig och en bok med spår från en barndom och önskade att det ska bli ett vackert slut. Jag ville att du skulle öppna mitt svarta paket med sepiabruna tyllspetsar och känna att våra hjärtan slog i samma takt. Säden forsade genom livmodersmunnen, ansiktet dränktes i slemmet.

 

 

Jag har skrivit bort dig ur min berättelse. Du var den som jag trodde skulle skriva fram mig när jag gav bort mitt språk till en värld som du aldrig ville besöka. Att älska och veta att kärleken inte räcker till.

 
Du ville att barnets sår kring läpparna skulle sluta blöda och att dina mjuka smekningar skulle få mig att skratta bort det onda. Vägmärkes-natten när jag översatte mig själv och du sa: Tack.

Du ville att jag skulle tala om för dig hur man ska leva och när kärleken inte hade fler berättelsen så fanns bara barnets ord kvar. Det var inte mig kärleken lämnade utan det redan övergivna barnet.

 
Du skrev så vackert om att ta emot den öppna famnen eller förneka sig livets fortlevnad. Hjärtat klamrar sig fast vid en fåfäng tanke att det kunde varit annorlunda och fortsätter leta efter en tröst som inte finns.

Du frågar inte – vad är kärlek? Den obevekliga smärtan i hjärtat, ömtåligheten, självföraktet som slår med sina hammarslag, obönhörligen slår, i det innersta, mest intima. Den oälskade, den övergivna som får bära den meningslösa frågan − vad kärlek är.

 

 
Jag läser en text av dig att det mest intima lägger vi i pappersförstöraren och sedan skär knivbladen sönder våra minnen. Jag lägger våra brev på en vild eld och sedan när jag ångrar mig samlar jag askan i en urna.

 

 

Jag äter askan, tar en sked varje morgon för att hålla minnet vid liv. Jag har en röd kappa och en svart kjol. Du har en svart kostym. Du styr båten även när den har gått på grund. Jag ser en annan stå på stranden och när jag slutligen häller ut askan i havet är misteln urnans landskapsblomma.

 

Kärleken får gator, platser, hus, städer, årstider och träd där berättelsen strös ner i vatten och vi rör om och skapar en brygd som ska läka våra sår. Orden är vackrare än tystnaden, gråten vid havet, inte våga älska mer, telefonsamtal i natten, stora kroppar är små, små barn som sitter ensamma och är rädda för sig själva. Vändpunkterna/ögonblicken i drömfabriken när språket gnistrar och glimmar, hemligheterna slås in i röda paket, när kropparna reser sig upp och går.

 
Blygdläppar på danska heter skamlaeber. En gång var vi barn som lekte i smyg med det varma, öppna och längtade efter att få kyssa levande, mjuka läppar när vi övat färdigt på speglarna. Barnet i oss var en gång barn och tiden upphör aldrig vara tickande, barnet är alltid barn och skammen är skamsen och i speglarna ser vi våra ansikten.

 
Du knackade lite försiktigt och hade med dig en påse med glasputtekulor och visade mig din finaste. Den hade en blå våg som vilade på en röd anemon och gröna alger flöt runt i glaskulan. Du sträckte fram handen och vidrörde mina fingrar och clownfisken killade min hud och jag kunde inte hindra nervimpulserna att öppna handen och gå in i ditt regnbågsuniversum.

 
Jag måste avgöra själv åt vilka håll jag ska gå även om jag ser stoppljusen ovanför ditt huvud. Jag ser när lamporna skiftar färg, gröngubbe, röd gubbe, en gul gubbe som hastigt slår över till röd gubbe. Mitt hjärta är under reparation och jag måste bära reflexer för att inte bli överkörd − Varning lekande barn, förbjudet område, var god invänta klartecken – ej tillåtet att passera och överskrid inte tillåten hastighet.

 

Ser du mig? Din återkommande fråga – Ser du mig?

Jag berättade hur ditt rum ser ut, och mest tyckte jag om när du öppnade fönstret och tittade ut över parken. Du lekte med viskningarna och ropen och blåste såpbubblor av drömmar som gick sönder utanför mitt fönster.

Smärtan när slutet är här, när slutet läser sina besvärjelser över våra döende minnen.

Ser du mig?

 
Det är länge sedan jag förlät dig att förlåta mig själv tog en evighet. Den jag hade behövt längs vägen var dig/dusom var du när jag inte kunde var jag och dina försök att nå mig och jag förgäves försökte nå dig och att vi aldrig vågade eller kunde se varandra i ögonen och säga: Jag älskar inte dig längre, sårade varandra sönder och samman för att vi inte förmådde dela gråten att vi inte förmådde värna kärleken att du och jag tvingade kärleken i exil.

Det var länge sedan jag förlät dig att förlåta mig själv tog en livscykel. Ta dig i handen och säga förlåt mig för att jag var den som höll i yxan för att du skulle bli du och du högg dolken rakt in i hjärtats skrik för att jag skulle bli jag/att förlåta se varandra i ögonen och säga: Jag älskar inte dig längre men kärlek finns och du fann den jag finner den. Jag är jag för att du är du, så enkelt livet är dagen då tron kom tillbaka − att livet är en vän och Gud lyser uppvägen för de älskande.

 
Du vill att vi ska dela sorgsna sånger om att inte våga älska mer. Du vill att vi ska sitta tillsammans i skuggan med våra kapade händer och låta våra sårade hjärtan vara livets vittnesmål över någonting förgäves. Du vill att jag ska vara din älva som flyger över dina ängar och jag vill vara en kvinna värd att älska och inte behöva blöda mer.

 
Jag fick för mig att bekännelse kan vara sann solidaritet, inte likt Narcissus, älska sin egen spegelbild, och skriva fram ett jag, för att vi ska se världen på samma sätt, utan en vädjan till livet − Ge oss alla en större rymd.

 
Det vore så vackert om kärleken började lukta, smaka, annorlunda. De tömda rummen med sina nerrivna tapeter och golven som knakar nästan ljudlöst när jag går över dem. Visst vore det vackert om du kom tillbaka och jag kom tillbaka och vi kunde sitta här och titta ut över parken och modala verbformer är levande presens och vallmon blommar röd. Kärleken ska vara svaret på barnens längtan och kärleken ska komma av egen fri vilja.

 

 

Jag vaknade mitt i natten och satte mig med penna och papper. Jag skrev ett brev i natten och efter någon timma slängde jag brevet i soporna. Jag tänkte på Billie som fick dö på trappen till de vitas sjukhus. Jag tänkte på dikterna en vän skickat mig. Jag kände att livet är större än din och min ensamhet. Brevet ligger och stinker på samma vis som en bortkastad kärlek ligger och stinker. Den stinkande doften av att försöka lura livet att vilja något som livet inte kan.

 

 

 

Du och jag under ett så långt stycke tid. Parken, kyrkan, cyklop, blommor och ord, alla dessa ord som vi delat. När jag inte sprättar upp boksidorna och du inte läser baksidestexten utan likgiltigheten tuggar i sig de sista resterna av ödet. Du skriver om saknad och samma dag kommer en kraftig storm och bord, stolar, blomlådor sjunger en sång om regnbågen när de flyger bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − fyra =