Meny Stäng

Persson, Cecilia

Cecilia Persson. Foto: Öyvind Sviland.
Cecilia Persson. Foto: Öyvind Sviland.

Cecilia Persson, född 1967 i Karlstad är poet, historiker och utbildad skrivpedagog. Medverkar regelbundet i olika tidskrifter. Samarbetar även med Bo Holmberg med att översätta och tolka arabiska poeter. De har tillsamman gett ut: Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen (2008) och Trampa på mitt hjärta (2011), båda böckerna är utgivna på Tranan förlag.

 

”Att våga ha ett språk. Att våga träda i förhållande till verkligheten. Att utelämna sig till att offras: och alltid.” 
Birgitta Trotzig

Jag skickade en ikon till dig och en bok med spår från en barndom och önskade att det ska bli ett vackert slut. Jag ville att du skulle öppna mitt svarta paket med sepiabruna tyllspetsar och känna att våra hjärtan slog i samma takt. Säden forsade genom livmodersmunnen, ansiktet dränktes i slemmet.

 

 

Jag har skrivit bort dig ur min berättelse. Du var den som jag trodde skulle skriva fram mig när jag gav bort mitt språk till en värld som du aldrig ville besöka. Att älska och veta att kärleken inte räcker till.

 
Du ville att barnets sår kring läpparna skulle sluta blöda och att dina mjuka smekningar skulle få mig att skratta bort det onda. Vägmärkes-natten när jag översatte mig själv och du sa: Tack.

Du ville att jag skulle tala om för dig hur man ska leva och när kärleken inte hade fler berättelsen så fanns bara barnets ord kvar. Det var inte mig kärleken lämnade utan det redan övergivna barnet.

 
Du skrev så vackert om att ta emot den öppna famnen eller förneka sig livets fortlevnad. Hjärtat klamrar sig fast vid en fåfäng tanke att det kunde varit annorlunda och fortsätter leta efter en tröst som inte finns.

Du frågar inte – vad är kärlek? Den obevekliga smärtan i hjärtat, ömtåligheten, självföraktet som slår med sina hammarslag, obönhörligen slår, i det innersta, mest intima. Den oälskade, den övergivna som får bära den meningslösa frågan − vad kärlek är.

 

 
Jag läser en text av dig att det mest intima lägger vi i pappersförstöraren och sedan skär knivbladen sönder våra minnen. Jag lägger våra brev på en v