Meny Stäng

Björklund, Bengt O

Bengt O Björklund
Bengt O Björklund

Det är mer än 40 år sedan jag började skriva dikter, främst på engelska (ingen pratade svenska), i min cell i ett fängelse i Istanbul. Under årens lopp har jag skrivit i olika perioder, men de senaste tjugo åren har jag skrivit konstant. Undergroundförlaget Inferi publicerade mina första två diktsamlingar, ”Det genombrutna fönstret” och ”Nådsökarna” i mitten av 70-talet. Nästa diktsamling ”Jag missade Woodstock”, kom inte förrän 2009. En självbiografi på vers. 2010 kom ”Funderingar” med målningar av Angelica Wiik.

Att bli ombedd att välja ut några favoriter är nästan omöjligt, inte utan månader av grävande i digitala gömmor och bland drivor av manus. Detta insåg jag genast. Istället har jag valt att medverka med några av de dikter jag arbetar med just nu. Sedan ett halvår tillbaka har jag bland annat sysselsatt mig med att bearbeta ett svenskt textmanus på cirka 200 sidor som spänner nästan sex år bakåt. Mycket stryks och ändras, vissa dagar går det bättre än andra. Jag har nästan kommit halvvägs. Där finns dessa utvalda texter.

 

Dikten

Jag är den du söker,

även om du inte vet det,

inte än i alla fall,

kanske aldrig någonsin.

 

Eller så är det jag den

som vill bli funnen

om och om igen

på dessa ödsliga fält

där orden lägger sig

som tung dimma.

 

Jag är inte särskilt långt bort

och allt jag säger

är trots noga avvägning

redan på väg bort.

 

Jag är ett omfång

utan namn.

 

 

Hon

 

Det var så hon föddes,

rakt in i den familjära omtanken,

den som aldrig brister

när innehållet lyser.

 

Hon föddes så, som vuxen,

och utan att egentligen veta om

att det var så

förrän långt senare.

 

Då var magin redan över

och tiden hade åter slutit

sina förlåtande led

runt det som en gång var…

 

… men det var så hon föddes

och hon var lycklig där

långt in i många andra nätter.

 

När hon såg sig själv,

långt senare,

var det ett konstaterande.

 

Allt som klingat

låg i malm. 

 

 

Några rader

 

Strålande ansatser bleknar

ofullbordade

i dagarnas återsken.

Allt jag har syftat på

lämnar periferin ifred.

 

Jag är den du inte väntat dig,

den som sluter dagliga avtal

i oväntade motvindar

och i sådant

natten aldrig funnit förenligt. 

 

Traumatiska skeden tär på tankens

slitna banor och allt det

vad som helst syftar på

i stunder av fruktan.

 

Termiternas knaprande urtavlor

tänjer på tinkturens möjligheter

till mental utväxling

och tal

till de som inte hör. 

 

Två tusen tunnor av smält stål

tvingar mig slutligen

att lägga på locket.

Det är därför jag seglar.

 

Jag sjunker i dessa rader.

Jag är dessa rader.

 

Natt

 

Natten fastnar i din blick,

du drömmer i det du ser.

Du förförs av din egen röst,

du ser dig själv överallt.

 

Vem kan välja det uttryck

all betraktelse fordrar,

vem kan säga det 

som ingen vill höra?

 

Natten tar sina friheter

med min längtan efter allt

som borde tillhöra mig

i mörkret.

 

Mars måne, moln,

lejon som sover bland kallorna.

Det är ingen som ser

när tomheten är mening.

 

Tidlösa nätter
när pianots tangenter
virvlar under dig
sker något märkligt.

Du tvekar inför tanken
att allt är förgäves.

Stora björn lyser
svagt över stadens himmel.

Månens partitur
räknar ner gryningens

tysta, cykliska ankomst.

 

 

Avskild

 

Oönskade faller de intentioner

ingen vill ta till sig

när dagen äntligen tagit fart.

 

Observation är förmodligen allt,

duvor, sjukhusparkering,

ramen som är du.

 

Alla förutsättningar

du någonsin drömt om

ligger i dagen.

 

Gro gran och gläds

åt eftermälet

under mossornas mässa.

 

Den som ingen har sett

är en möjlig fortsättning på det