Meny Stäng

Björklund, Bengt O

Bengt O Björklund
Bengt O Björklund

Det är mer än 40 år sedan jag började skriva dikter, främst på engelska (ingen pratade svenska), i min cell i ett fängelse i Istanbul. Under årens lopp har jag skrivit i olika perioder, men de senaste tjugo åren har jag skrivit konstant. Undergroundförlaget Inferi publicerade mina första två diktsamlingar, ”Det genombrutna fönstret” och ”Nådsökarna” i mitten av 70-talet. Nästa diktsamling ”Jag missade Woodstock”, kom inte förrän 2009. En självbiografi på vers. 2010 kom ”Funderingar” med målningar av Angelica Wiik.

Att bli ombedd att välja ut några favoriter är nästan omöjligt, inte utan månader av grävande i digitala gömmor och bland drivor av manus. Detta insåg jag genast. Istället har jag valt att medverka med några av de dikter jag arbetar med just nu. Sedan ett halvår tillbaka har jag bland annat sysselsatt mig med att bearbeta ett svenskt textmanus på cirka 200 sidor som spänner nästan sex år bakåt. Mycket stryks och ändras, vissa dagar går det bättre än andra. Jag har nästan kommit halvvägs. Där finns dessa utvalda texter.

 

Dikten

Jag är den du söker,

även om du inte vet det,

inte än i alla fall,

kanske aldrig någonsin.

 

Eller så är det jag den

som vill bli funnen

om och om igen

på dessa ödsliga fält

där orden lägger sig

som tung dimma.

 

Jag är inte särskilt långt bort

och allt jag säger

är trots noga avvägning

redan på väg bort.

 

Jag är ett omfång

utan namn.

 

 

Hon

 

Det var så hon föddes,

rakt in i den familjära omtanken,

den som aldrig brister

när innehållet lyser.

 

Hon föddes så, som vuxen,

och utan att egentligen veta om

att det var så

förrän långt senare.

 

Då var magin redan över

och tiden hade åter slutit

sina förlåtande led

runt det som en gång var…

 

… men det var så hon föddes

och hon var lycklig där

långt in i många andra nätter.

 

När hon såg sig själv,

långt senare,

var det ett konstaterande.

 

Allt som klingat

låg i malm. 

 

 

Några rader

 

Strålande ansatser bleknar

ofullbordade

i dagarnas återsken.

Allt jag har syftat på

lämnar periferin ifred.

 

Jag är