Bjelvehammar, Bo

Bo Bjelvehammar. Foto: Pär Bjelvehammar
Bo Bjelvehammar. Foto: Pär Bjelvehammar

Läser mycket, skriver en del, mest småstycken. Det kan kallas självbiografiska skisser eller prosalyrik, från min vardag och världen lite längre bort. Naturen och läsningen av andras texter ger mig skrivarenergi. 2011 kom en bok om människokroppen, En annorlunda resa i vårt inre, där jag skrivit en hel del; just nu (mars 2012) skriver jag om dis i mitt liv och vårtor, hur nu detta hänger ihop?

 

 

*

 

i januari

 

 

 

 

en tidig januarimorgon

ses en pterosaurus

flyga lågt över 203 Mott Street

 

 

den upptäcks

av den smala kvinnan

på Fiat Café

 

 

hon blir förstummad

tappar en cavatelli med broccoli och ricotta

 

 

 

 

i januari 

 

 

 

*

utan att du märker det

 

 

efter att ha sett

rödfalkarna singla

över katedralen i Sevilla

börjar en ny tideräkning

 

 

nytt år

nya tidstjuvar

nytt tal om åldrandet

 

 

jag håller fast

vid det gamla

 

 

som änglarna

gav mig

 

 

 

*

 

sommarmorgon

 

 

solstrålar rinner genom äppelträdet

snigelns snoriga gräs

 

himlens ständiga förvandlingar

vattnets tyg över sommarbordet

 

regndropparnas svärmar

skramlet på utetaket

 

upprepningar

 

kråkornas patrullerande

hämplingens nervösa fladder

 

förvillelser

 

varje träds

särskilda rörelser

 

 

*

 

längs med en isknölig småväg

 

räknar svanarna

alla lever

 

olika färger av vitt

 

i lila småbjörkar

ser jag redan

fågelsommar

 

en skata kvillrar

 

en ormvråk

sitter bara och stillglor

på en stängselpåle

 

Bil Pelle har ett starkt psyke

och

orena lungor

 

Sten Oscar kommer förbi med

en hjullastare,

ett gult klösdjur

 

börjar

en ny

samlardag

 

 

 

*

det är det andra mötet

vid Elisas fontän

Elisa är död

en död i outredda former

hon svävar som en gulvit ängel

i den enda gatlyktan

 

försommaren

är

retlig

obestämd

viljelös

en man står ensam

vid bron

i åldrat skinn

som i ett evigt regn av sorg

 

Maria och Theo

ser ingenting

hör ingenting

träden växer upp i himlen

det är flockar av sommargyllingar

hönsen värper guldägg

 

de är bara för varandra

ett minne

läggs

till ett minne

 

när morgondimman

sveper in

har de redan bestämt

ett nytt möte

vid

Elisas fontän

 

just före regnet

 

vindens vågor vaggar

veteåkerns vankelmodiga

växtrör

 

kajors kvällssånger

i natträdet

över de vilda blommorna,

på väg in i skogens katedral

tar jag din hand

håller den mot mitt hjärta

 

ett moln av starar lyfter,

vi ser bara varandra

och

solhästen som stegrar sig

en sista gång

denna dag

 

*

i  januari

på tunnelbanetåget till Brooklyn

spelar en ung man i svarta kläder dragspel

Rachmaninovs kända Rapsodi

han stöter lätt till

en man med liten puckelrygg

musikerns kvinna samlar in pengar

i en brun klockhatt

hon bär ett litet barn i en sele på magen

barnet sover

i januari

 

( allt sker på en minut, som en vind som drar in över Alexandria)

 

 

en ny dag

 

en lövhög i skiftande bruna färger

ligger hitblåst från natten

hägerstenen är tvättad av nattregn

det står och väger vid dagens början

en varm och gul dag

moten blydag med stålhättor

det börjar med en vanlig genomgång i labbet

med

en hönshjärna i burk

två röda duvfötter

efter det

ger sig det andra

av sig själv

det blir som det blir

och

så blir det kväll

 

 

bild från Barcelona

de gröna fåglarna

samtalar varje dag

bredvid katedralen

ihärdigt och tydligt

inte om Sanctus och mannen från Murcia

bara om de bästa sittplatserna

i pinjernas kronor

i palmernas korgar

mot kvällen berör de i förbigående

tornen

lyftkranarna

japanerna

resterna av donuts

hökens dykbesök

de känner väl

att de tillhör

den heliga familjen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

3 × fem =